Åh. I början av juli var jag tillsammans med fem vackra väninnor på en dagstur ut i Stockholms skärgård, närmare bestämt Grinda. Jag hade sett fram emot det, men föga anade jag vilka känslor det skulle väcka… som förmodligen slumrat till inom mig. Nu är de mer levande än någonsin.
Det var en solig julidag och redan när vi klev på den knökfulla Cinderellabåten vid Strandvägen, som skulle ta oss ut, kände jag mig märkligt “hemma“. Det var som ett lugn och en längtan samtidigt, som sakta fyllde mig med en sorts förväntan. Inte bara för dagen, utan liksom på djupet.
När jag såg öar, kobbar och skär passera genom fönstret på vår resa, kände jag hur mycket jag saknat det jag tappat under så många år. Skärgården. Det som är en del av mitt förra liv som jag vill ta med mig in i det nya, jag har bara inte haft ork, kraft och möjlighet hittills. Men nu är det hög tid.
Bara att kliva iland på bryggan och känna ön under mina fötter, det var som att komma tillbaka till en annan tid. Ett annat liv. Mitt förra. Vi gick i samlad trupp tvärs över ön, en lång rad av människor ringlade genom det vackra gröna landskapet, från baksidan till framsidan… eller var det kanske tvärtom? Överallt turister och/eller stockholmare och innerstadsbor som ville komma utanför tullarna och se någonting annat. Kunna andas frisk luft, se segelbåtarna kryssa på fjärden, bada och äta god mat. Personligen är jag lite mer förtjust i avskildheten, även om jag vanligtvis är en rätt social person.
Det är någonting särskilt att med egen båt kunna lägga till i stort sett var man önskar, att kunna skapa sin egen lilla lagun eller semesterplats. För att sedan lämna och kanske komma tillbaka till sin favorit – flera gånger. Eller se andra platser, gå in vid andra klippor och andra badvikar. Friheten. Jag tror det är den som lockar så. Avsaknaden av långa köer, stoj och stim när man är ledig. Den känslan infann sig också, som ett enkelt faktum.
Jag är en båtunge. Jag föddes den 28 april och vid midsommar samma år tog mamma och pappa med mig ut med båten – knappt två månader ung. Tack universum, för att de alltid har haft båt, det har varit en fantastisk uppväxt på sjön. Jag har levt genom otaliga somrar med flytvästen på, somnat till vattnets kluckande mot skrovet i förpiken, vaknat till måsarnas skrän och skratt, lekt på solvarma klippor och badat från både akter och för… det har varit som en drömvärld.
Allt det här kom på sätt och vis tillbaka till mig, när den Cinderellabåt vi satt på förde oss ut, förbi Vaxholm som jag måste ha sett och passerat hundratals (?) gånger, mot Grinda. Minnen som blixtrande bilder. Ljud.
Jag minns hur vi fick fylla den lilla ljusblå osänkbara jollen med vatten och bada i, busa och skratta. Jag minns många bad från klippor, hur vi ibland städade ur skrevor i berget för att skapa “badkar” med rent vatten och hur jag brukade repa långt, mjukt sjögräs från stenarna under vattnet och skriva ord med dem på klipporna. När den gröna färgen bleknade till gult, allt eftersom solens strålar torkade sjögräset, blötte jag dem i vattnet igen och började om. Enkel lycka.
…bästa lillebror visade sig vara en storfiskare av rang – som pappa – så vi kunde ofta njuta av färsk (eller dagsgammal och insaltad) stekt abborre, och vi såg nog ut som Långben och Musse på julafton, ätandes sina majskolvar, när vi högg in på våra fiskar. Och jag har alltid älskat färsk fisk, men haft oerhört svårt för den fabrikstillverkade. Sånt som fiskpinnar har oftast känts som “mosat papper” med panering, tycker jag…
Jag minns oftast sol, men det var även en hel del regn. Hey, svensk sommar består ju av regniga dagar, men samtidigt blåser molnen fortare och lättare bort i skärgården. Båten vi hade då var en stor, fin
Tiedemannkryssare (som pappa höll i ett vackert skick) att husera i, den var som ett litet hus för oss små, och pappa tejpade upp små vita plastmuggar i innertaket om och när det eventuellt regnade in. Vilket kunde vara på olika platser varje gång. Mamma tände fotogenlampor i dunklet och så spelade vi olika sällskapsspel medan regnet trummade mot däcket.
Men även om det regnade och blev trångt när utrymmet krympte, så var det en dröm att vara till sjöss. Så vi ville knappt åka hem, särskilt inte under de år vi bodde i lägenhet. En sommar fick jag och lillebror bestämma när vi skulle åka hem och vi stannade då ute i fyra veckor – i sträck. Längre var förmodligen inte mammas och pappas semester, men vi tyckte så mycket om det liv vi levde på båten.
På bilden ovan har jag en stylish outfit á la tidigt 80-tal, med orange flytväst och schnygga seglarskor. Vi har precis ätit lunch eller middag och klipporna var som vårt vardagsrum eller kök… det var ljuvligt. Vi fick lära oss att vara varsamma, att städa upp efter oss, att vi bara lånade naturens skönhet för en liten stund.
Vi fick packa med oss alla våra leksaker och musik för att ha att göra på semestern, och bland det bästa jag visste var att sitta på klipporna och pyssla med mina dockor, Lego eller vad det kunde vara. Det här är en av mina absoluta favoritfoton, där jag sitter och leker med något medan solen skapar gyllene strålar som faller över motivet. Och jag skrev mycket på sjön – som jag skrev. Jag lärde mig skriva när jag var fem år och jag har skrivit otaliga noveller och berättelser, från otaliga solvarma klippor i vår vackra skärgård… ackompanjerad av måsars skrin och bedövande fina solnedgångar. Få platser väcker sådan inspiration, förutom mitt paradis.
Mycket av detta kastades jag tillbaka till när vi besökte Grinda. Jag såg de remsor av sandstrand som vi badat vid, de små husen vi besökt med toaletter eller för att bunkra mat och förnodenheter. Skärgårdens dofter, ljud, vyer. Bara att besöka en liten lanthandel på en ö som Möja – hur mysigt är inte det?! På den tiden åt jag ju dessutom godis, vilket gjorde det ännu roligare att få gå in och köpa sig en påse, en Bamse-tidning och kanske några persikor eller annan frukt. Oh joy.
Jag kan med glädje längta tillbaka till den här tiden ibland. Så tack mamma och pappa, för de vackra och värdefulla somrarna i mitt liv, för att jag och lillebror fick möjlighet att “växa upp” i Stockholms skärgård . Det är fantastiska minnen som jag är glad att få dela med er.
I tonåren förvandlades den stora träbåten till en segelbåt i plast som inte krävde lika många timmars hantverk av pappa varje vår, och stegvis fick båtlivet allt mindre prioritet i mitt liv… jag seglade då och seglar än, men har ändå upplevt att jag tappat greppet under de år som jag istället varit fokuserad på det inre arbetet, “renoveringen“. Men visst har jag varit på sjön till och från.
I början av 2000-talet höll jag på att falla mellan en motorbåt och bryggan i Grindas hamn, som just då var smockfull med båtar. Föraren av båten jag var där med, valde att ångra hur snabbt han skulle gå in mot eller backa från bryggan – medan jag var beredd att hoppa. Eller var det jag som velade?
En kort sekund – som kändes jäkligt lång – fanns min tyngdpunkt mellan båten och bryggan (läs: över vattnet) och jag var högst osäker på om jag skulle kunna rädda situationen.
Men hey, en kustskeppardotter med eget förarintyg för båt (sedan 1991) ska väl inte falla överbord? Det kändes fel. På något vant båt-unge-sätt höll jag mig fast på båten, balanserade min tygdpunkt och var evigt tacksam hela kvällen över att jag inte plurrat bland alla semesterfirare. Dessa minnen.
När jag kommit hem från Grinda fanns känslan kvar i mig, om att vilja återkomma till den plats som varit så viktig för mig. Miljön. Och jag funderar på olika sätt och lösningar, men jag behöver inte ha ett svar på hur här och nu… huvudsaken är att de gamla minnena väckts. Minnen från en underbar tid och jag vet att jag vill tillbaka till skärgården igen. Den jag tappade bort en stund. Men det finns nog en mening med det också.
Tänk, ibland är några av de allra, allra vackraste barndomsminnena som dyker upp i tankarna… relativt oväntat och plötsligt. ♥
// Kram Linda
