Ibland försöker man leva livet fullt ut och samtidigt hålla sig själv flytande. Det är ingen hemlighet att jag tagit ut mig i perioder av mitt liv, men mest av allt har det handlat om stress i hjärnan. Det är så mycket som har hänt nu, företaget verkar vilja blomma som en stor vacker blomsterrabatt och jag har naturligtvis velat vara med lite överallt – samtidigt.
Min älskade mormor fick möjlighet till en lägenhet nära oss i familjen, vilket alltså innebar en flytt och därmed tillhörande flyttpackning i juni. Och jag har inte tvingats till någonting, jag har velat hjälpa till och kanske tagit i lite mer än jag orkat… men vad gör man när ett datum är satt för flytten och sakerna ska packas? Man kör på. Iallafall jag, sånt kan jag ju. Att hon sedan bodde i en annan stad och jag pendlade kors och tvärs, det lät jag nog ta på mina krafter för mycket. Jag vilade kanske inte som jag borde ha gjort. Det hann jag inte, tyckte jag – men sanningen var att jag inte tog mig den tiden där och då. Jag prioriterade annat.
Jag pluggade hela våren och studierna har tagit sin tid, sen ville jag ta emot alla de nya klienter som visade intresse – och de blev plötsligt väldigt många. Flera dagar i veckan. Min almanacka såg ut som ett klotterblock. Jag klagar inte, konstaterar bara att jag blev lite fartblind och min bästa bikt är… nog här. “Kära dagbok”. Med ögonen både på mig och sanningen på bordet måste jag skärpa till mig. Utan att mörka eller springa. Och jag försöker inte att ljuga eller förneka, jag försöker bli en bättre person – varje dag. Den bästa Linda jag kan vara.
Jag lyssnade på Melissa Horn nyligen. En låt jag hört hundratalsgånger – men plötsligt gick texten rakt in i mitt hjärta. Tjong. Vad sjunger människan?
“Sen en tid tillbaka har jag varit trött. Försökt att vara allt på samma gång. Så mycket man kan göra och borde och vill. Mitt i allt så ska man räcka till…” Men det där är ju jag nu, tänkte jag. Sen tog jag semester. Åkte iväg. Behövde bryta och byta bana. Hitta ro. Läka. Andas.
Jag gillar att den är så käckt dansant, mitt i allt. Gulliga Melissa Horn.
Men hey, vi människor är här för att lära… inte sant? Vem vore jag om jag gjorde allt perfekt? Inte särskilt trovärdig, gissar jag. Jag snubblar och faller, gör om och siktar på att göra rätt, men vi är ju bara människor. Kött och blod. Känslor som snurrar, ork som tryter, tid som flyger, nätter som passerar och plötsligt kanske jag är i större behov av återhämtning än jag trodde. Är man bra på att vara tuff mot sig själv, bita ihop och orka med… så händer sånt.
Jag leder yogaklasser och betonar vikten av vila, lugn och läkning men vet också av empiri att självaste livet kan komma emellan. Annars är vi ju isolerade. När vi är medvetna kan vi dock dra i bromsen för ekipaget, köra av motorvägen och välja nya, lugnare små vägar som snirklar runt och nära den vackra svenska naturen. Det gjorde jag.
Och jag hyser trots allt ett stort hopp till att jag en dag ska ha slipat ner dessa mönster av att försöka hinna med – allt. Var sak har sin tid. En sak och ett steg i taget – vad är det som är så konstigt med det? Ska det vara så förbannat svårt att inte leva så fort? Att inte behöva leva upp till allt? Tydligen för mig. “Och mitt i allt så ska man vara sann.”
Jag fick hjälp att bryta mig loss, var ett par dagar ute på Landet och fick några varma Lugna och vackra Sommardagar med Vänner. Mycket bra. Precis vad jag behövde, för att bryta – ännu – ett envist mönster. Skam den som ger sig.
Det kan vara lurigt att skapa sig rutiner, för vi människor är både vanedjur och föränderliga – det gäller att hitta en balans i det som görs. Jag skapar nya rutiner med jämna mellanrum, sedan kommer jag fram till att de måste revideras. Ingenting är bestående, allting är föränderligt. Det gäller att surfa med…
Men, hösten tycks gå i ett lugnare och mer behagligt tempo än våren. Mer genomtänkt, strukturerat och… det ser ut att bli bra. Våren tog jag på volley och säg den entreprenör som sitter med armarna i kors när ens företag startar upp? Inte jag, iallafall. Jag gläds åt att varje dag är en ny start, en ny möjlighet. Och jag påminner mig själv om det, ofta.
Att det som kan kännas som ett misslyckande, kan vara ännu en erfarenhet. Ännu en erfarenhet bland de andra, som skapar igenkänning, empati, sympati och alla de små bitar som är viktiga i mitt stora pussel med terapeutmotiv – iallafall för mig! När jag sökte hjälp, gick jag hellre till den som verkade ha levt igenom svårigheter, än till den “Perfekta” som hade till synes höga högskolepoäng. Men det är ju jag, det.
Det är skönt att vi är, tänker och önskar olika. Därmed kan vi göra våra egna, viktiga val. Men vi behöver alla vila.
[…check på den.]
// Kram Linda
