Dra på trissor. Ibland pekar alla tecken åt samma håll, precis som om alla skyltar blir vägvisare åt ett bestämt håll. Som om vägen vore enkelriktad. Har du varit med om det? Det gör en uppmärksam på det man egentligen inte tänkte på, för det är slutligen svårt att undvika.
I förra veckan hade jag en sån upplevelse. Som en osynlig spotlight rakt upp i ansiktet. Nästan som tydlig information på stora plakat. Ibland blir det så, jag hör något på ett ställe och går vidare för att höra det samma på nästa plats. Synkronicitet. Det är så fascinerande. Den här gången var det rätt suggestivt och stilla, men ändå så tydligt. Om du är lättstressad över “saker som är farliga” omkring oss, vill jag passa på att utfärda en varning här. Du kanske inte bör läsa längre än hit. (Men vi kanske ses en annan dag?)
Jag klev in på en fin och välsorterad husgerådsbutik här i Stockholm. För jag tänkte “gå lös” i köket och letade efter roliga produkter, gärna fria från diverse tvivelaktiga material. För så tänker jag nu, jag undviker det i allra möjligaste mån och ser därför inte till jätte-praktiska-muffins-formar-i-silikon eller teflon-och-nonstick-beklädda ytor. Jag vill inte använda det längre. Jag gör säkert många “fel” i andras ögon (och gudarna ska veta att jag är LÅNGT ifrån perfekt, för perfekt finns inte), men så långt känner jag att jag greppar: teflon och silikon är inte min grej. Av dessa anledningar:
– Teflon är en fluorplast som innehåller PFOA, vilket är en kemikalie som man har hittar i människors blod. Eftersom jag jobbar med funktionsmedicin och vet hur belastad levern kan vara ändå, anser jag att en kemikalie bör vara någon helt annanstans än i någons blod. Trots detta finns PFOA i blodet hos allt levande på vår jord, det är en väldigt vanlig kemikalie som förutom teflon, finns i smuts- och fettavvisande produkter, popcorn-påsar, vattenavvisande barnkläder, rengöringsmedel… you name it. Svårt att undvika, faktiskt.
– Silikon är plast. I plast ingår bland annat hormoner (östrogen) och diverse andra läckande gifter. Detta vet jag inte om människor ifrågasätter längre, även om någon annan hävdar att “så inte är fallet”. Vi måste tänka själva här.
Som tur var gjorde jag det, denna dag, när jag frågade den kvinnliga expediten i denna fina husgerådsbutik om en springform. Oerhört nöjd hade jag hittat en som inte var i aluminium eller teflon, den såg ut som rostfritt stål. Det blev jag snart varse att det var den inte, utan “bleckplåt”.
Okej… om någon där ute vet hur bleckplåten påverkar oss (på riktigt), mejla mig gärna. Jag tror (läs: hoppas) att den är bättre än både teflon och aluminium – som jag också vill undvika, eftersom det är oklart hur det påverkar vår hälsa – men vet inte riktigt. Den skulle inte köras i diskmaskin (då blir den svart = oxiderar), vilket i sin tur känns okej, för det hade blivit stökigt att behöva köpa en diskmaskin och installera den om det krävdes för att använda den… skojar bara. Handdisk kan jag leva med. Frågan är om oxidationen känns helt hundra…ändå? Vad händer då inom oss?
Men, jag ville försöka baka en “läkande-kost-kaka”, så jag var nyfiken på om det var en bättre form än de andra jag hade att välja på? Vände och vred på den.
“- Jag gillar varken teflon- eller aluminiumformar”… sade jag.
Här gick hon “lös”. Hon tog på sig Stora Säljarmasken och bedyrade att “det inte släppte ett uns från dessa formar” till maten på ett övertygande sätt.
“- Heelt ofarligt”, sade hon med en bestämd min. Jag bara såg på henne. Och hon fortsatte med att berätta att det “iiiinte är någon “fara” med att tillaga maten i aluminiumkärl, men om man förvarade maten i dessa fleera dagar i raaaad – ja, då kunde maten möjligen bli påverkad”. (Jaså’ru?)
Jag bara stirrade. Förstummad. Kände inte att jag behövde tala om vad jag trodde jag lärt mig om aluminium, hur stort mitt intresse är för sånt här – eller att jag sedan länge föredragit gjutjärn framför teflon i stekpannor eller dylikt – för på ett undermedvetet plan förstod jag att mina små åsikter inte riktigt skulle falla i god jord här… Jag blev bara förvånad över att det är denna information vi får idag om/när vi frågar. Jag förstår att de vill sälja non-stick-prylar och aluminium, när de har sådana produkter på sina butikshyllor… det känns bara inte rätt för hälsan.
I min värld.
Hon var en Slipad Säljare, det ska jag ge henne för jag hann inte säga nåt (även om jag hade velat) men mig vann hon inte över på sin sida ändå. Jag var tyst och förvirrad. Det här är verkligheten. Hur många andra tror på det hon står och “lovar”? Om man inte vet och kan tänka på helheten själv…?
Den händelserika dagen gick och när jag kom hem på kvällen, tänkte jag inte göra så mycket mer, utan snarare runda av och varva ner. Men, jag slog trots detta på tv:n istället och skummade igenom om det var något intressant program på gång. Och se på f*n, på SVT 2 (av alla kanaler, jag älskar SVT men kände ändå att det var ett otippat val just då) började precis någonting speciellt, nämligen: “Dokument Inifrån: Förgiftad kompromiss” en dokumentär av Evin Rubar och Folke Rydén.
Bingo. Där hamnade jag.
(…hur jag än krigade med Svt:s länkar, kunde de inte bäddas in på min sida.
Det är naturligtvis inte “skit bakom spakarna”, utan enbart Svt:s fel. 😉 )
Foto ovan: Erik Norberg
Se ett klipp på 2 minuter här:
http://www.svt.se/dokument-inifran/forgiftad-kompromiss
Se hela programmet här:
http://www.svt.se/dokument-inifran/se-program/del-1-1115
Om avsnittet, som sändes 5 september 2013 kl 20 i Svt 2:
“Alfred var bara 12 veckor när det visade sig att han har flera farliga kemikalier i blodet – miljögifter som han måste ha fått via sin mamma. Miljöminister Lena Ek förfasas över resultatet av blodtestet. Men hur agerade hon själv när hon hade möjlighet att påverka EU:s nya kemikalielag?”
Och det är det här jag menar med synkronicitet. Som fick min torsdag att bli en dag i kemikaliernas tecken. Programmet som handlade om lille söte Alfred, som 12 veckor gammal hade bland annat en högre koncentration av kemikalien PFOA i sin kropp än sin mamma, knöt på sätt och vis ihop mitt möte med biträdet i butiken. Och vad hon än sade till mig, har var och en av oss denna kemikalie i blodet. Alla. (Vad PFOA är? Läs högre upp i texten, vid bilden på springformen i teflon.)
Jag visste det. Gjorde hon också det…egentligen? Jag verkar möjligen lite upprörd här? Kanske är det så. För vi tror ju att vi lever “nyttigt”…
Jag har också vuxit upp med teflon, men jag har kommit på andra tankar.
Vi är ju inte sämre än att vi kan omvärdera och ändra oss. Jag hoppas att du ser det timslånga programmet, för att större kunskap och medvetenhet ger oss ökad möjlighet att skapa egna val och andra sätt att leva. För hur mycket vi än vill titta bort och sticka huvudet i sanden, är detta ett reellt faktum. På riktigt.
Hur skulle vi kunna fly ifrån verkligheten?
“-Det händer inte mig”, så tänker vi alla. Men känner du någon som är trött, har värk och inte mår bra – fastän inget syns i blodprover? Jag känner oerhört många. Idag lider vi av tungmetaller och kemikalier i kroppen, som ställer till märkliga och diffusa obalanser. Plötsligt känns det helt rätt i tiden att jag kan erbjuda hårmineralanalys! (Synkroni…)
Oavsett vad vi tänker och tror, vad som passar oss personligen, är det i alla fall bra att tänka i vidare cirklar, utanför boxen.
Fundera gärna på den där teflonytan… är den lika viktig som den är praktisk, eller kan du hitta flera sätt och vägar i din bakning och matlagning?
// Kram Linda
