När jag själv började med yoga runt 2010, hade jag inte en aning om vem just Snatam Kaur (“…är det ett namn?!”) var. Idag skulle jag se det som svårt att leva utan henne, faktiskt. Hon vars namn betyder Universell och Allas vän.
Hon är en “peace activist” och sprider sitt budskap om fred, med och genom musik. Är det något hon gör, så är det att sjunga om kärleken till oss själva, till varandra och till naturen… om att vörda och respektera vår Moder Jord. Livet.
I måndags kväll förärade jag imponerande Katarina kyrka på Södermalm ett besök, tillsammans med min mamma. Det stundade en konsertkväll vi länge väntat på och sett fram emot, så – vips! – var den plötsligt här. Och det var också roligt att jag träffade flera stycken som jag gått mina utbildningar i yoga med – kära och kramiga återseenden.
Det hela började med att min mamma (som varit före mig in i yogans värld) spelade Snatams fina musik ibland, men jag hade ingen relation till henne förrän vi träffades “på riktigt” i mina egna yogaklasser. Det är något särskilt med den här fantastiska amerikanska kvinnan som delvis vuxit upp i Indien, studerat och anammat sikhernas traditioner. Hennes gyllene röst och innerlighet. Den fångar mig, den går rakt in i mitt hjärta. Som vore den magnetisk.
Jag har många, många gånger använt hennes vackra musik i mina yogaklassers meditationer. Jag har gjort många meditationer till hennes musik i mammas klasser. Ändå är det helt omöjligt för mig att få nog. I den musik hon förmedlar, kan jag finna både glädje, tröst och förtröstan. Det är djupare och mer givande än något radioskval. Även om jag uppskattar de flesta former av musik.
Så även om jag funnit lugnet i yogan, har jag även funnit henne – Snatam Kaur.
Inte sällan, när vi gjort en meditation till hennes musik i mina klasser, frågar mina yogisar “vad den som sjöng hette och vilken musik det var”. För att kunna leta på Spotify och lyssna mer. Det gläder mig mycket, att kunna sprida det goda och ljusa vidare.
En yogini kom en gång och berättade att hon gjort den lugna fina meditationen hemma, med sina barn. Ungarna älskade det, nu ville de inte gå och sova utan att göra meditationen först. Dessutom sov de mycket bättre sedan. Sådant är en ynnest att få höra och jobba med. En glädje.
Mamma och jag har, sedan vi förälskade oss i hennes musik, sagt att “om Snatam Kaur kommer hit så går vi!” så det föll sig såklart helt naturligt att vi skulle knipa biljetter till en av hennes sällsynta konserter i en vacker Stockholmskyrka.
Jag var på konsert i augusti senast, när trion Robyn, Winnerbäck och Kent tillsammans invigde Tele2 Arena. Och jag älskar rock, killarnas skitiga gitarrer och Robyns unika konstnärlighet med en blixtrande ljusshow. Jag tycker egentligen om det mesta i musikväg. I november blir det konsert med Melissa Horn på Cirkus, det ser jag också väldigt mycket fram emot, det lugna och sparsmakade med briljanta texter.
Musiken ger energi. Tröst. Stöd. Glädje. Det är förmodligen den bästa “drogen” för att hantera och orka med vardagen. Jag kan se Snatam Kaurs musik som “en substans (…) som har psykologisk effekt och inte intas primärt för näringens skull” – även om det definitivt är näring för själen!
Hur konserten var? Så nära *magiskt* det går att komma, skulle jag vilja säga. Hela upplevelsen var på sätt och vis magnifik. Och så denna relativt korta människa som är så stor. “With a golden voice”. En röst av guld. Gyllene. Det var ett helhetsintryck som inte kan beskrivas närmare än – magiskt.
Det var smockfullt i Katarina kyrka (vi måste ha varit flera hundra?) och alla sjöng med en röst i denna enorma akustik. Otroligt. Snatam och hennes musiker var ödmjuka inför att få spela “in this beautiful sacred space”, som de sade. En helig plats. Och det var så vackert. Vi sjöng. Kände in. Delade.
Vad vi sjöng? Den här, bland annat. Fast det här är från en helt annan konsert. (…lyssna gärna 6.14 minuter in i musiken, hon sjunger ju ljuvligt.)
Vi människor söker samhörighet, att känna kärlek. Individualism, men ändå att få och kunna dela. Det var mäktigt och märkligt att det var just i en kyrka vi upplevde detta, så sekulariserat som vårt samhälle blivit. Jag själv går i kyrkan vid inbjudan till dop, konfirmation, bröllop och begravning – men sällan annars. Om jag inte har vägarna förbi och tittar in i en öppen kyrka. Tänder ett ljus. Ofta är lugnet och stillheten tilltalande, tycker jag.
Vid en liknande konsert jag var på, Deva Premal i maj 2011, i den lika fullsatta Engelbrektskyrkan på Östermalm , sade prästerna som arrangerat uppträdandet upprymt och leende:
– Tänk om vi hade sett så här många besökare varje gudstjänst!
För vi tycks söka efter “något”, även om många av oss inte vet vad. Särskilt i dessa tider när det kan kännas stressigt, osäkert, kallt och otryggt. Men vi vill ändå söka inåt, efter vår sanna essens. “I am, thank God, I am” sjöng vi igår. Tack för att jag finns och för att jag är jag…
Det här är ett minne att bära med sig för livet, både för det musikaliska och magin. Precis som jag hade hoppats. Och trott.
http://youtu.be/-gu2Q5hwT7M
Tack, älskade mamma.
Namaste. ♥
// Kram Linda
