Min vän. Nu är vi här igen. Har det verkligen gått ett år redan? Men det var ju din födelsedag i lördags, så… bevisligen, ja. Det är ju helt galet. Jag önskar att jag hade kunnat krama dig och ge dig vad som helst i present, säga att jag tycker om dig. Men det är inte jag som ska önska, det är ju du som skulle ha fyllt år…
Jag trodde i min enfald att det på sätt och vis skulle bli lättare, men det blir det ju inte. Ibland känns det bara värre och värre att du inte finns kvar här längre.
Missförstå mig rätt, för det känns precis aldrig lätt. Men på sätt och vis har det sjunkit in i mig, så mycket som det nu kan göra det. I vissa perioder – ibland riktigt långa sådana – går det bra. Jag förlikar mig med det. För att jag måste, nåt annat vore en stor förlust av energi. Men jag vill egentligen inte, vilket är en helt annan sak…
Och det blir ännu tydligare kring din dag i oktober, då tänker jag extra mycket på dig. Ibland kommer det över mig att vi aldrig kommer att ses igen, även om jag mycket väl vet att det är så. Det blir så tydligt. Inte i det här livet åtminstone. Du vet vad jag tror på och det gjorde nog inte du, men hoppet är väl det sista som överger oss människor? Jag tror fortfarande att vi ses igen, nånstans. Jag har liten erfarenhet av äldre människors bortgång, där det liksom skett av ålder… för att vi inte kan leva för evigt. Det har sin gång.
Liv och död.
Men – du. Du gick så mycket tidigare än jag hoppats. Alldeles åt h*lv*te för tidigt och jag vet inte riktigt var jag ska göra av allt jag vill säga till dig. Det är nog därför det hamnar här, som svarta bokstäver mot en vit bakgrund i en sorts evig rymd. Istället för två och ett halvt års outtalade ord. Men jag pratar med dig ibland. Som om du ännu vore här.
När jag vill förmedla något jag tänker på eller tycker eller bara vill minnas. En ordlös kommunikation, som jag inte förstår. Eller kan. Eller vet hur man gör. Men jag försöker. Du känns liksom närmare då, det känns skönt.
När det har gått bra en längre tid, kan jag plötsligt känna en doft, höra en röst, ett uttryck, ett skratt – något som (obarmhärtigt) påminner mig om dig. Då går det mindre bra, skulle jag vilja säga. Det blir så sorgset i hjärtat och jag påminns om att jag inte kommer att kunna prata med dig, som vi brukade göra. Om allt. Och oavsett hur lång tid som förflutit. Det är märkligt, hur snabbt det kan pendla mellan kärlek, saknad, hopp och förtvivlan.
Du var en vän i så många bemärkelser. Vi växte ju upp tillsammans som barn och tonåringar, i vuxen ålder sågs eller hördes inte så väldigt ofta, men när vi träffades eller ringdes, var det som om tiden stått stilla. Jag var så tacksam för det. Du frågade aldrig var jag hållit hus eller varför jag inte hört av mig, precis som jag aldrig pressade dig, du hade ditt och jag mitt, men när vi sågs var det extra mycket kvalitetstid. Du var så naturligt enkel och opretentiös, det saknar jag i en komplicerad värld. Mer och mer för var dag som går.
Jag fascinerades många gånger av din gränslösa generositet. Att du faktiskt alltid visade intresse för vad jag gjorde, fastän du inte riktigt hade koll på vad jag höll på med… men du, det hade inte jag själv heller. Jag mådde inte så bra alls när jag var utmattningsdeprimerad och trött, men du var en trygghet och en stadig punkt i en skrämmande värld. En stark, god och vacker vän. Jag saknar inte den tiden, men jag saknar dig. Att du var så fin och naturligt enkel. Jämt. Jag gick förbi ert hus för ett tag sedan. Dina energier fanns inte kvar, ändå önskade jag att du kunde stå i trädgården. Sitta på altanen. Gå förbi köksfönstret och bara vara hemma. Frisk. Som förr. Jag var låg och ledsen den eftermiddagen när jag kommit hem, men sen bestämde jag mig för att vända på det. Jag valde återigen att vara glad över att du funnits, även för mig.
För att jag fått dela mer än halva livet med dig och din vänskap innan du gick. Jag tänker ofta på vår USA-resa, våra fester, skratten. Du övergav mig inte när du gick, istället delade du så mycket med mig i många år. Jag ska såklart se det så, uppskatta det. Vad skulle jag annars göra? Vår vänskap var inte utan mening. Du har lärt mig så oerhört mycket om livet, du är en av mina allra bästa lärare. Att du inte finns hos mig, så att jag får ventilera på samma sätt som förut, det måste jag bara hantera. Resten av mitt liv.
Men det finns ändå så mycket jag skulle vilja berätta för dig idag.
Kanske ser du mig ovanifrån och vet vad jag gör. Hur jag snubblar och snavar på små tuvor, men tar ny sats och hur dörr efter dörr ändå öppnar sig framåt. Det är vad jag hoppas på. Hade du hört mig säga att jag hoppas du vakar över mig, skulle du skratta och himla med ögonen – jag ser det framför mig. Ändå lät du mig tro på vad jag ville. Fina, vackra vän. Jag värderar vår vänskap väldigt högt. Det ska du veta.
När jag tänker på dig, tänker jag alltid på musik. Skratt, musik, sång, rockkonserter på 90-talet med Aerosmith och Bon Jovi (…Scorpions?) – och allt bus. Alla skratt. På de otaliga nätter när vi gick hem tillsammans, när bussen slutat gå och jag tänker kanske särskilt på just den här grymt “orockiga” låten, som vi gick och sjöng i mörkret. Du var 16 och jag 15. Vi hade hela livet framför oss, hela världen för våra fötter. Vi kunde göra allt då. Den är du. Vi. Jag hör den sällan numera, men när jag väl gör det är det dig jag tänker på.
“Sometimes the very thing you’re looking for
is the one thing you can’t see.
Sometimes the snow comes down in June,
sometimes the sun goes ’round the moon
Just when I thought a chance had passed,
you go and save the best for last.
You went and saved the best for last.”
Jag hoppas och tror att du har det bra där du är. Men du är saknad, min vän. Av så många. Tack igen för våra 25 år tillsammans.
// Kärlek Linda
