Jag minns knappt hur det började. Gör du? Det var menat som ett kärleksfullt skämt, det är jag rätt säker på, och vi gick möjligen i… mellanstadiet? Högstadiet?
Jag tror att det var du som började prata då om “namnsdagsbarnet” den sommardagen; Elof 30/6 och sedan Aron 1/7. Dessa underbara namn. Vi kom skrattande fram till hur “passande” de var på oss… vi kallade varandra för Elof (det var väl du?) och Aron (jag) – eller var det tvärtom? Och skrattade.
Minnena bleknar, men jag kommer ihåg att vi ibland sa:
– Hörru Elof?
– Ja, Aron…? och skrattade. Som bara barn och tonåringar kan när de tycker att de kommit på något riktigt kul. Har något gemensamt. Sådant där som de vuxna inte begriper. Eller ens tycker är kul. Jag vet inte om vi fattade själva eller om det ens var roligt, men jag minns det så. För det ögonblicket finns fortfarande kvar inom mig.
Sent igår kväll såg jag i kalendern att Elof har sin namnsdag idag. Och Aron har sin imorgon.
Jag tänkte direkt på dig.
På minnena av alla skratt vi delade, jag tror till och med att vi kallade varandra Elof och Aron i ett par års tid. Sporadiskt.
Sådana enkla små minnen får mig förstås att sakna dig ännu mer. Får mig att känna att du lämnade oss alldeles för tidigt, även om himlen blev en ängel rikare. Vi skulle ha fått så många år till, för att skratta åt löjliga saker, tillsammans. Tycker jag. Att minnas de där åren som barn, vad vi skrattade åt då. Skapa nya skämt att skratta åt. Som vuxna.
Men det tjänar ingenting till att tänka så, för att det inte förändrar någonting. Du finns intill mig när jag behöver det. Inom mig alltid. Jag önskar bara att jag kunde få skratta med dig igen. Jag har så vackra vänner omkring mig idag, jag vet att det skulle glädja dig och det gör mig lyckligt lottad, men du har en alldeles egen plats i mitt hjärta. För evigt.
Jag tänker lite extra på dig idag, Elof. På det vi hade och på något sätt ännu har.
// Kram Aron
