Jag brukar vara ungefär en månad för tidig. För att det ska vara bekvämt för dem runt omkring. Men jag kan inte hjälpa det, ända sedan jag var barn har det varit så. Och eftersom det sker fyra gånger om året, blir det en del reaktioner. Som när jag börjar prata efter nyår om att det är vår i luften.
Nu senast skedde det i onsdags, när jag körde söderut genom vårt vackra land, lämnade de majestätiska topparna bakom mig och närmade mig den hufvudstad som gärna vill tro att världen kretsar kring just henne… honom… hen. Men i alla fall, jag satt där och såg på vägen, betraktade naturen, luften och solen. Inga direkta konstigheter där, det var lika mycket sommar som dagen innan och värmen som vi fått njuta av under flera magiska varma veckor (om man gillar värme) fanns ännu omkring mig. Och bilen.
Men jag kände det, för första gången i år. “Nu är det höst.”
Jo jag vet. Det här är det känsligaste skiftet, helt klart. För att det innebär att vi på ett oundvikligt sätt rör oss från en varm sommar, mot en kyligare höst och en isande vinter. Men för mig är det ett av de vackraste, mest inspirerande skiftena och eftersom jag tycker om både hösten (tända-ljus-mys) och uppskattar vintern (tända-ljus-mys), så är det inget skällsord för mig. Höst.
Och “nää, har hon blivit galen?” tänker du kanske nu. Men nej, inte ännu. Även om det varit på gränsen efter denna värme (tack Jämtland för torr värme och sval skugga, i Stockholm är värmen som en varm våt duk av fukt). Däremot tycker jag att ljuset förändras. Det är inte mindre sommar och varmt för det, det handlar inte om kalla vindar och singlande löv, utan om en förnimmelse i luften. Att solen står annorlunda. Tycker du inte? Nähä.
Jag hade en sambo som var bra på att förklara det där för mig, men jag minns inte om det var att “ljuset var vitare på försommaren och liksom gulare på hösten”… eller var det tvärtom? Kan du det? Jag kan inte minnas eller urskilja just färgen på ljuset, men att det är höst på ingående… sånt känner jag lite för tidigt. Tydligen. Bara tanken på att släppa taget om badringar, roséglas, grillgafflar och bryggor kan skapa panik i stugorna, men det får vara upp till mottagaren. För mig är sommaren inte över för att ljuset förändras.
Men ärligt talat, det är augusti idag. Det är fortfarande en sommarmånad, men vi lämnar juni och juli bakom oss och följer Universums gång. Tiden går.
Och visst är det något speciellt med de där kalla, klara och soliga höstdagarna när luften är hög och krispig? Åtminstone tar det plats högt upp på min mys-lista. Jag blir sällan så inspirerad som på hösten (eller jo, det skulle vara våren då), det känns som att jag har sagt det förr och jag säger det igen, men jag kommer på många projekt under hösten, som jag vill genomföra. Som tur är kan jag numera sitta ner i båten och se hur saker och ting tar form, men det var lite intensivt där några år när jag ville hinna med allt och inte kunde säga “nej”, sånt som relativt lätt kan leda till en lång och segdragen utmattningsdepression. Förstår jag nu.
Jag njuter vidare av sommaren. Men jag ser även fram emot hösten. Dessa eviga skiften, årstiderna som går i och ur varandra. Det är en härlig tid.
Och en sorts… känsla. Augustikänsla.
// Kram Linda
