Det var inte första gången. Och det kommer sannerligen inte att vara den sista. Men det är en intressant process, när det sker. En nedriven kontaktledning längs med pendeltågslinjen kan skapa ett sådant kaos. Eller?
Jag var på väg hem igår, nöjd efter en bra dag i stan med fina möten styrde jag kosan ut mot landet. Från rörelsen, trafiken, stressen och hetsen. Mot lugnet. Men det blev en lite längre väg än vanligt. Redan vid Centralstationen proklamerades i högtalarna – av en very serviceinriktad man – att det var tågkö i flera mil på grund av en nedriven kontaktledning.
Alltså, jag satt rätt skönt och kände att “det får ta den tid det tar… vad kan jag göra?” men redan efter ett par utrop till om samma sak och tåget fortfarande stod stilla, började jag ana oråd… det kändes som en lång väg hem. Och då började jag se det hela lite utifrån. För skojs skull. Jag hade längtat hem, sett fram emot en kväll i lugn och ro för att hinna ikapp sådant jag hade tänkt beta av en längre tid. Istället satt jag nu där på pendeltåget tillsammans med… hur många personer som ryms i ett tåg? Flera hundra, gissar jag. Så jag tänkte istället “vad är meningen med det här, nu då?”
Jag brukar försöka se på det så vid missade bussar, inställda avgångar, butiker som just stängt innan man hinner fram… vad betyder det? Kan det ha en mening? Att sitta här på ett säte och längta hem, men känna att det kommer att bli ganska segt att komma dit. Så småningom började tåget rulla, med ny information: tåget skulle stanna vid en viss station och vända tillbaka in mot stan igen.
Ersättningsbussar skulle frakta resenärer ända fram den sista biten. Anar ännu mer oråd. Inser att det kommer att bli tjorvigt på plats (man har ju varit med förr), men orkar inte alls stressa upp mig. Kanske har yogan landat fint inom mig, det fanns ingenting att elda upp sig för. Ganska skön känsla faktiskt. Jag hade ju kunnat gå bananas där och då, för att släppa ut min frustration över något jag inte kunde påverka och på helt fel plats, men det fanns inte i min tanke. Jag bara hängde på.
Jag följde med pendeltåget till utlovad station och när vi sedan slussades ut från perrongen, ner genom trapporna och ut genom stationsbyggnaden, stod vi nästan stilla. Tog myrsteg. Ett hundratal människor stod typ rakt upp och ner i en kö som ledde ut mot platsen för ersättningsbussarna. Och där stod de: upplysta, uppvärmda, uppradade och redo att köra oss resenärer till våra slutstationer. Eller nej, de stod inte där. Det fanns ingenting förutom ett hundratal väntande personer. Flera hundra kanske, det var svårt att räkna eftersom inte alla stod stilla (okej, de som kände sig uppgivna stod stilla men många irrade fram och tillbaka för att vara beredd när en buss eventuellt skulle rulla in och kunna agera á la Djungelns lag) och bara väntade, men ett tåg sägs väl rymmas i sex bussar? Nåt sånt är det.
Det var roande (kanske fel ord, men intressant då?) att stå där i lugn och ro, bara betrakta och undra vad det är som ska ske. Efter inte allt för lång stund insåg jag att 1. alla dessa människor skulle inte få plats på de ersättningsbussar som skulle köra 2. det fanns inga bussar i sikte 3. de taxis som rullade in blev snabbt anfallna av människor som ville hem och 4. i många fall var de redan förbokade av snabba resenärer som tidigt hade sett åt vilket håll det barkade.
Inget ont om SL här. En “nedriven kontaktledning” känns inte som något man slänger upp lite hipp som happ igen. Det känns som lite mer planering på den. Förmodligen är det inte heller bussar som redan är i trafik som ska sättas in för ersättning, så det kändes som att tiden skulle börja rinna iväg. Jag plockade upp min telefon och slog numret till mamma. Hon som varit hemma däckad i förkylning i flera dagar, inte kunde jag ringa och störa henne? Men jo, när jag insåg att det kunde blir en lång, kall, trött och kissnödig väntan… så ringde jag ändå.
Hon ville såklart komma och hämta mig. Hon som alltid ställer upp när hon kan och “så sjuk är jag inte!” sade hon bestämt. TACK älskade mor! Jag sjöng lite i mitt inre och ställde mig en bra bit ifrån pendeltågsstationen för att invänta henne (på fel sida stationen skulle det sedan visa sig, men det var verkligen en petitess i sammanhanget) där det inte skulle vara lika trångt att hämta upp mig.
Och vilket skådespel. Det är något särskilt med en situation där människor till varje pris ska se till att ta sig hem. Eller bort. Till ett annat tåg eller flyg som hade en bestämd avgångstid. Det var skönt att bara kunna stå där, slappna av och titta. Det var ett hundratal, som köade i klunga till de tänkta ersättningsbussarna som ännu var frånvarande, men många andra försökte stoppa taxis, även de redan bokade. Många ringde hem eller en vän, kanske till en förälder, vinkade in sina nära och kära som förvirrade körde runt och nästan höll på att krocka eller fastna i kaoset. Det var trångt och rörigt. Intressant.
Och jag tänkte att kanske är just det här en sådan sak som gör att vi människor söker kontakt. Om inte med varandra (“vart ska du, ska ni åka med i taxin?”) så med de vi kanske inte alltid träffar så ofta. Familj. Vänner. Jag tänkte att det skulle bli kul att få träffa mamma igen, som en liten bonus. Visst jobbar vi ihop en del, men här fick vi lite extra tid tillsammans. Kanske var det fler som kände så, en djup tacksamhet över att kunna ringa “en vän” och få hjälp. Att kunna be om stöd. En lösning. Nästa gång är det min eller vår tur att ställa upp på de som behöver oss. Win-win.
Människor pratade med varandra för att kunna hitta en väg hem (“…kan man gå till OKQ8 längs den vägen, vet du det?”) och mitt i myllret av liv, tänkte jag att det är rätt vackert ändå. Vi kan stå och svära över alla anledningar som får tågen att stå stilla (lövhalka och snö känns ju annalkande), men vi kan också se det som en möjlighet till kontakt. Hur en nedriven kontakt skapar en annan. Bilar som körde in och ut till stationen i karavan, påminde om en sorts… folkrörelse. Such a movement. Människor av olika färg och ursprung ville åt samma håll och jobbade för samma sak. Det går att se det symboliskt. Jag tänkte på det i bilen på väg hem, i värmen och tacksamheten över att min mammas ansträngning för min skull, som för henne var helt självklar.
Vi människor behöver varandra. Vi kan be om hjälp och hjälpa, det är så det är att vara människa. Det går att se någonting konstruktivt även i ett pendeltåg som helt plötsligt står helt stilla.
Det beror på hur man väljer att se det.
// Kram Linda
