Jag sitter i godan ro en morgon och äter frukost, ser på Nyhetsmorgon i TV4 Play eftersom jag inte är nära en tv och SVT tyvärr har nåt tjall på sin sändning… så jag får acceptera läget. Egentligen borde jag för min matsmältnings skull äta UTAN tv och bara vara stilla i lugn och ro, men nu är det alltså utgångsläget.
Och jag sätter nästan maten i halsen när jag strax efter klockan 8, ser en person som påstår att många människor lider av hypokondri. Just det har jag egentligen ingen åsikt om, för jag vet ingenting alls om hypokondri (mer än att jag vet hur man kan oroa sig för sjukdom). Men ju mer han pratar, desto mindre kan jag äta. Lägger ner gaffeln och bara stirrar. Gapar nästan. Jag förstår inte tankegångarna. Det verkar lätt att dra många över samma kam. Så ungefär här måste jag börja skriva detta inlägg, sortera mina tankar och få klart för mig själv vad det är som händer. Jag kanske missförstår?
En 23-årig kvinna skriver i ett mejl till programmet att hon har “kroniska magsmärtor, avföring som växlar mellan diarréer och förstoppning och att hon lider av sina problem”. Men det har gjorts undersökningar och tagits prover i sjukvården och “ingenting är fel”. Lätt tillbakalutad konstaterar den auktoritära mannen att hon med största sannolikhet lider av hypokondri. Sedan backar han något och använder ett antal ord på latin, som “hypertyreos” (vilket innebär överproduktion av sköldkörtelhormon) vilket han ge svettningar och ångest – det håller jag med om – och att även hypokondriker KAN vara sjuka, så att man kan göra undersökningar och röntgen för att lugna patienten, därför att “även en paranoid kan vara jagad”. Hmm.
Jag förstår plötsligt varför så många kommer till mig med diffusa symtom och vill ha hjälp för att inte må så dåligt. Bli lyssnad på. Är det här ett bemötande man får (“…du verkar vara hypokondrisk” fint inbäddat i samtalet) så blir ju inte så många friskare, kan jag tänka mig. Förr i världen fick läkare i Kina betalt om man höll människor friska. Annars hade man inte gjort sitt jobb.
Om man med diffusa symtom, ångest och oro per automatik blir hypokondriker, så var jag definitivt det år 2006 när hela min kropp gick sönder och jag kraschade, av min egen “misshandel” av den och stress, när min tunntarm läckte och skapade ett problem i min biokemi. Av hudutslagen, det höga blodsockret, av leverns nedsatta funktion, min depression… jag kan hålla på hur länge som helst. För mina värden hade inte varit avvikande i blodet, för det krävs att det är någonting kroniskt eller akut…
…men för mig handlade det om allt annat än inbillning, det var fullständigt på riktigt. Hade någon sagt till mig att jag hittade på och framkallade min trötthet och smärta, vad skulle jag har gjort då?
Tack och lov kunde jag få rätt hjälp, jag läkte ut större delen av mina besvär över tid (även om jag har en del av det kvar att jobba med), så det GÅR att få hjälp. Jag förstår att programpunkten just denna morgon handlade om hypokondri – vilket är allvar i sig – men att just DEN tjejen som mejlade in är hypokondriker… vad säger det? Vem avgör det?
Många använder kanske sin oro, ångest och rädsla för att “framkalla sjukdom”, det vet jag ingenting om. Men om du mår dåligt och söker hjälp för att få en lättare vardag och ett bättre liv, men ingen hittar några konkreta “fel”; snälla du, låt aldrig någon intala dig eller övertyga dig om att du skulle vara just hypokondriker. Det kan ju sätta sig djupt, om det resulterar i att man själv tror att man hittar på. Fastän man inte gör det.
För det finns hjälp att få, även om besvären inte alltid syns i blodprover. Det finns nyanser av obalanser, men det betyder inte att det är kört…
…sånt kan vara bra att tänka på när man ser sådant man inte håller med om.
(Känner du för att höra av dig, så finns jag här: kontaktformulär.)
// Kram Linda
