Tiden går fort när man har roligt, säger de. Och det kan jag skriva under på. Jag tycker om att reflektera över vad som skett och på så sätt kunna uppskatta vad man varit med om (jo, det är ju lätt hänt att de bra bitarna lyfts fram då, förstås), men det är lätt att bara “rusa vidare” annars. Utan tacksamhet.
Måndag 10 november 2014, just idag fyller “mitt nya liv” 3 år. Jag har funderat lite på det, vilket läge jag befinner mig i nu och vad det innebär att ha med en “treåring” att göra. Från ett nyfött litet företag (okej, nu är det nog dags att ta klivet ut i verkligheten) till en ettåring som börjar förstå att något händer runt omkring (det gäller att hänga med i flödet här), en tvååring som börjar röra på sig lite svajigt (vad händer här borta då?) och nu en treåring med lite mer koll på omvärlden (ja, så här önskar jag ha det…). Det är en intressant och givande tid. Det händer så mycket!
Går det att jämföra med barn? Det finns experter som pratar om “treårstrots”. Om barn som reagerar med att göra tvärtemot, kasta sig på golvet, agera ut och testa tålamod bara för att de kan. Och det stämmer säkert för många. Eftersom jag (ännu) inte har några egna barn har jag ingenting att jämföra med och jag vet ingenting om just det. Mitt företag beter sig inte riktigt så.
Men jag vet att jag uppskattar en blogg – skriven av beteendevetare Petra Krantz Lindgren – som heter “En annan du” (ett bra namn dessutom) och det leder in på något intressant. Bloggen handlar om att ett barn egentligen bara är ‘en annan du’ och om relationer mellan föräldrar och barn. Hon har så kloka idéer och resonemang, jag uppskattar att lyssna till en person som verkar så kompetent inom sitt område. (Och det här tycker kanske inte alla är klockrent, men jag tror att många faktiskt gör det… det räcker med att läsa kommentarerna till hennes inlägg.)
Just apropå resonemanget “treåring-och-trots” skriver hon bland annat följande, i sitt inlägg “Fem tips till dig som har trotsiga barn“ från 2012:
“Behoven bakom trots tror jag är självständighetsorienterade.
Ett ‘trotsigt’ barn är ett barn som strävar efter att
få mer inflytande över sitt eget liv.
Att ta ansvar för sitt eget liv.
Att uppleva sig själv som en duglig, kapabel och kompetent individ.”
Visst är det fint? De här raderna är förstås tagna ur sitt sammanhang, men har du möjlighet så läs gärna hela inlägget! Läs gärna flera hon skrivit! Jag får ofta en rejäl “aaaahaaaa”-upplevelse både en, två och tre gånger när jag läser hennes texter. Och det känns som hon ser saker från ett helt annat håll än jag är van vid att höra från många andra experter. Jag tycker att det känns mer logiskt än att “trots” är en period där föräldrar ska sätta hårt mot hårt för att visa vem som bestämmer. Petra Krantz Lindgren menar att barnen reagerar på det sätt de blir bemötta. De använder de verktyg som givits dem. Det är förstås lätt för mig att säga, som inte har en aning om hur det är att vara mamma, men alla har vi varit barn. Det gäller att komma ihåg det som vuxen. Jag tycker att hon står för sunda åsikter och jag rekommenderar dem verkligen vidare. Ibland står man handfallen i livet, då är det värdefullt att lyssna på dem som varit med lite längre. Inte sant? Jag gör det så mycket jag kan, för att lära och utvecklas.
Tycker du mer om att se och lyssna på, än att läsa en text? Varsågod:
En bok, en författare: “Med känsla för barns självkänsla“. 🙂
Läs gärna det eminenta blogginlägget “När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv.“ All denna insikt och kunskap. “När barnen blir självständiga, blir de vuxna trotsiga…” Det tål att tänkas på.
Så, hur knyts nu detta ihop med den lille treåring jag har? Hmm. Jag känner inte av någon trots, eftersom det här är bland de första gångerna som jag väljer från hjärtat. Jag gör det jag brinner för, försöker att möta mina önskemål. Skriver det jag tänker på och är engagerad i. Och är långt ifrån felfri, men min lust och min kreativitet får vara med i mina val. Jag gör det jag tycker är roligt – som många gånger var sekundärt i mitt gamla liv – och här och nu i mitt eget lilla hörn av universum kan jag lyfta fram det som berör mig. Våga vara modig. Stå för mina åsikter och tänja på mina gränser. Inspireras av andra. Förmedla vidare.
Hade någon annan gjort mina val åt mig, regisserat vad jag ska skriva eller säga, bestämt hur mitt arbete ska se ut eller dragit upp riktlinjer för mig… då hade jag kanske upplevt trots. På hög nivå. Jag vet inte. Men nu njuter jag av att få vara min egen och skapa “mitt”. Och det har varit tre fina, snabba år så här långt.
Även om det är sent i livet, har jag börjat se mig själv som en duglig, kapabel och kompetent individ. Inte på alla områden och definitivt inte alltid, men mer och mer. Det skiljer sig stort från att tycka att det man gör är “skräp”, att inte veta hur det känns att tycka om sig själv, ständigt fundera på om jag duger. Som så många av oss gör. Jag behövde alltså min resa, det har varit min viktigaste lärdom och det hade faktiskt inte ett universitet eller en högskola i världen kunnat erbjuda mig.
Så, grattis på födelsedagen, kära du/jag. Det ska bli spännande att se hur det här utvecklas framöver. Men treårstrots? Nä. Det känns inte så.
// Kram Linda
Ps. TACK till alla er jag mötte och mätte i fredags och lördags på “Allt för hälsan”-mässan i Älvsjö. Intresset för era näringsvärden och engagemanget i er egen hälsa kommer jag aldrig att glömma. Det är ett fint minne redan. 🙂
Och tack My, Ulla, Anna, Rima, Agneta och Lisa för samarbetet i montern! Ds.
