Ibland känns det som att det finns två veckodagar. Måndag och fredag. Det är måndag och så är det fredag. Igen och igen. Veckonumren flimrar förbi och var det inte midsommar nyss…? Snart är det jul. Igen. Och vips, så är det 6 juni. Phew.
Det här med tid har jag funderat på under de senaste åren. Hur den fullkomligen flyger fram som i ett overkligt tempo. Ibland kan jag känna “…var tog de senaste 10 år vägen? Vad har jag gjort under tiden?” Massor, förstås. Men ibland kan jag fundera över när jag var på en viss resa och tänker att det måste vara 2-3 år sedan, räknar sedan efter och det är… sju år sedan. Hur då, liksom? Ibland känns det nästan skrämmande. Galopperande.
Vissa människor som kommit upp i en aktningsvärd ålder säger att “tiden går mycket fortare när man blir äldre” men, nja… jag tror att tiden banne mig går fortare med tiden. Delvis är det väl så att man som barn minns ögonblick i bilder, som om man tog ett “foto” av stunden som landar i minnesbanken, man är mer närvarande (eller…?) som ung och det spelar förstås in. Men även om jag är så närvarande jag kan som vuxen, i min yoga och mina meditationer, så tycker jag ändå att det känns som om den där sekundvisaren till och med går fortare…
Jag har en klok vän. Jag har faktiskt flera, men just denna kvinna delgav en gång för några år sedan (nej, jag minns inte hur många, men kanske… två?) teorin att planeterna snurrar allt fortare i Universum. Att tiden går allt fortare. Att det dygn som tidigare var 24 timmar, idag är som 18 timmar långt. Och vet du? Jag kände inte att jag behövde några vetenskapliga bevis för det. (Det känner jag i och för sig väldigt sällan, generellt. Jag uppskattar intuition, som beskrivs som en dimension bortom vetenskap.) Jag bara kände in och köpte resonemanget rakt av. Men där är vi alla olika.
Märkligt, kanske. Men det skulle kunna förklara att dygnen känns kortare, att timmarna och dagarna rusar förbi. Jag menar, forskade har ju konstaterat att Universum expanderar allt snabbare och det låter rimligt för mig att allt skulle kunna snurra fortare… till och med professorer säger att “Universum borde helt enkelt inte bete sig på det här sättet.” Det säger ju en hel del…?
Vad lösningen är? Jag har egentligen ingen aning. Men uttrycket “carpe diem” har väl förmodligen uppstått av en anledning. Att kunna fånga dagen, innan den svischar förbi och försvinner i fjärran. Jag har blivit allt bättre på det, men har mycket kvar att lära. Häromdagen lyssnade jag på eminenta “Värvet” med Staffan Westerberg och han pratade om att just kunna bara “sitta och glo”. På en stol i en trädgård. Titta på blommorna. De var båda överens om att det är en utdöende konstform. Och det väckte en längtan i mig; efter att kunna sitta och bara glo. Jag gör det gärna när jag är i mitt paradis, men tyvärr sällan en längre stund. Det är ofta något som pockar på uppmärksamhet, det finns alltid något att göra… jag vill uppleva massor, men på senare år har återhämtningen och vilan fått mycket större utrymme ändå. Även Per Holknekt pratar i Värvet om att bara kunna sitta hemma i soffan rakt upp och ner, utan tv, smartphone eller platta. I like.
(När jag “råkar” hamna i suckarnas gång mellan pendeltåg och tunnelbana på Centralen i Stockholm, så är jag så långt ifrån att “sitta och glo” jag kan komma. Det är lugnets totala motsats och jag försöker att hålla mig därifrån så mycket jag kan, fastän jag måste ibland för att nå vissa kommunikationer. Varje gång jag går där – vilket inte är väldigt ofta – påminns jag om icke-lugnet. Bara en parentes.)
Men iallafall. Att ett dygn “numera” skulle ha 18 timmar försöker jag att förhålla mig till på det sätt jag kan. Trycka in allt mindre under dygnet. Färre och lugnare göromål. Avsätta tid för vila, för att kunna återhämta mig. Förstå att jag idag behöver mer tid för vila än förr, bara det är en utmaning. Ibland är det lätt att känner sig låst i ett visst läge, men vi har fortfarande ett fritt val och kan välja vår prioriteringsordning. Det är mäktigt.
Så tack Sussie, för att du nämnde de 18 timmarna på ett dygn. På sätt och vis har det gjort mitt liv lite enklare att förstå. Och många nickar när jag berättar om teorin. Kanske är det en lugnande tanke. Den skapar en förståelse och insikt, på något sätt. Att det går fortare och att det är svårare att hinna med allt. Kanske saktar farten ner med tiden. Kanske inte. Ingen vet, vi behöver bara anpassa oss till de förutsättningar som finns.
Att försöka fånga dagarna och skapa små mellanrum för vila. Att andas djupt och återhämta mig så ofta jag kan. Det är mitt eget recept så här långt. Har du något bra tips får du gärna höra av dig.
// Kram Linda
