I veckans nyhetsflöde fick vi veta följande: Tekniken för att stoppa läkemedelsrester i våra vatten har funnits i tjugo år. Men kommunerna måste ta tag i frågan för att något ska hända.
Läs de två meningarna ovan igen. Och så en gång till. (Kanske igen?)
I tjugo (20) år har man alltså vetat att vattnet i våra avlopp bör/behöver renas från läkemedelsrester och man vet hur man ska göra, enligt denna artikel. Men det finns ingen lag för det, så det händer inte. Alltså, jag vet inte – personligen behöver jag inte att de skapar en lag för det – jag är mer nyfiken på hur många som sitter och väntar på att någon annan ska lösa problemet? Utan att se om sitt eget hus. Fastän dessa fakta poppar upp.
“Men mängden läkemedel vi släpper ut beror ju också på hur mycket läkemedel vi konsumerar – och hon frågar sig också om det inte är dags att ändra livsstil.
– Vi ökar det, vi ökar det, för varje år så ökar vi mängden läkemedel vi använder. Och det är ju en indikator på hur samhället mår i stort, säger hon.”
Många vet fortfarande inte om det, men idag är det ingen hemlighet att de stora reningsverken inte kan fånga upp alla de ämnen som våra kroppar skulle behöva undvika. Alla känner eller vet vi nog någon som har problem med hormonbalansen. (“Hormonisk? Inte särskilt…”) Med de kognitiva bitarna. Vi pratar mat och socker, men hur många tänker “vatten“? Du som läser detta kan härmed utöka tankens utrymme. Tänka ännu längre.
Jag har hittat och förmedlar en sorts vattenrenare (såvida man byter ut filtren med jämna mellanrum, så att de är effektiva nog), men välj nån variant som passar bra för dig – hellre än ingenting. Det är ingen hemlighet att det nu finns hormoner i vattnet, eller antidepressiva medel, droger och kemikalier, tungmetaller och i Uppsala / Enköping / Värmdö samt vissa andra ställen hittas även: uran. Det finns naturligt i berggrunden, men vi bör inte ha det i kroppen…
Behövs ett lagförslag för att göra någonting åt detta själv? Precis som vissa anser att det bör vara högre skatt på socker och fett? Jag är nyfiken. Jag, som själv brottas med ett sockersug sedan barndomen, men jag kan inte för mitt liv se meningen med lagar för sådana saker. Jag gillar ändå eget ansvar.
Och var hamnar vi med förbud? Jag gillar att vi har alla möjligheter i världen (nästan) att skapa den verklighet vi vill leva i, att vi slipper sitta och vänta på att “någon annan” ska göra det åt oss. Som i den fantastiska Värvet-intervjun med Kristoffer Appelquist, där han pratar om att vi som folk är vana vid att gå och sätta oss på Arbetsförmedlingen för att någon annan ska se till att vi får ett jobb… lyssna gärna. Otroligt bra. Jag har inget emot Arbetsförmedlingen heller, de har hjälpt mig mycket, men vi har så mycket kraft inom oss att vi inte behöver reducera vår kompetens till att sitta och vänta.
Jag vet inte. Något av det första jag lärde mig säga som barn var “kan själv”. Jag är född entreprenör och startade mitt första företag 1996. Det spelar kanske in, för om jag tänker tanken att jag skulle sitta och vänta på att någon annan skulle stifta lagar för att rena mitt dricksvatten… nja…ej. Det skulle inte fungera. Jag skulle inte ha något emot filtrering av dricksvattnet, men jag har ju gjort det själv sedan flera år tillbaka. Jag väntar inte.
Så tack, för yttrandefrihet. Handlingsfrihet. Eget ansvar. Ambitioner. Tacksamhet.
Jag gillar det.
Nu önskar jag dig en fin helg! Själv ska jag sitta i skolbänken och hårdplugga från morgon till kväll när glutenexperten från USA, Tom O’Bryan, förärar oss med ett besök och tar med sig en spännande utbildning. Det lär bli ett litet inlägg om det i nästa vecka…
// Kram Linda
