Om vi tänker efter lite. Vi har uppåt 100 biljoner (ja, biljoner – en etta med 12 nollor efter; det är alltså tusen miljarder eller en miljon miljoner) celler i kroppen. Vi består av celler. Varje liten cell är menad att fungera som en liten “fabrik” där näring bryts ner och omsätts till nya organ, hormoner, vävnad och skelett. Bland många andra uppgifter.
Men i vissa fall är dessa funktioner inte i fas på grund av belastningar i livet och plötsligt kommer en obalans eller smärta och värk från… ingenstans? Eller kan det finnas en förklaring nere på djupet? Vad vi tänker, känner, tycker, gör och vill sönder en signal till våra celler, som programmering. Vad vi än säger till oss själva påverkar helheten. Även – och kanske särskilt – av positiva och negativa tankar.
Och vi kommer ju från olika platser. Både geografiskt och känslomässigt. Med olika bakgrunder, familjeförhållanden, boenden och relationer över lag.
Vi tänker och tycker olika om saker. Tycker om eller ogillar (hat är ett för starkt ord, jag föredrar “ogillar”), föredrar eller undviker. Var och en av oss har rätt till vår egen åsikt, men oroväckande många anpassar sig till vad som är “rätt” att tänka och tycka, medan många går på och kör över andra med sina allenarådande åsikter. Sin syn på saken.
Vi äter och dricker olika. Det som gör gott för kroppen och/eller smakar gott. Kanske båda. Vi lär oss ju en matkultur redan i mammas mage och fortsätter i det mönstret genom livet; om vi inte väljer att göra annat. Välja om och välja nytt, någon gång i livet. Det kan vara dieter på måfå, en desperation för att gå ner i vikt eller ett genuint intresse att förstå sin egen kropp. Hur just den fungerar, snarare än vad som “funkar för alla andra”.
Med tanke på HUR olika vi är och hur olika vi lever, tänker och äter, så tycker jag att det är rimligt att vi alla behöver olika saker. Olika stöttning. Olika lösningar på problemen. Olika insatser. Ur en aspekt har vi alla “samma” kropp från stenåldern, men vi skiljer oss åt i blodgrupper och nedärvda mönster. Vi är lika olika som våra fingeravtryck.
Funkar det då om vi alla får samma sorts behandling, när vi söker för olika besvär?
Jag är lekman. Det vill jag vara tydlig med. Jag är varken forskare, läkare eller någon som studerat på universitet eller högskola. Men jag har levt i snart 40 år och jag har lärt känna min kropp och dess funktioner, från att ha varit avstängd. På senare år har jag läst och studerat Funktionsmedicin, som syftar till att lära oss om hur alla organ hör ihop. Att huvudet och hjärnan omöjligt kan vara skilt från magen. Eller hjärtat. Eller levern. Eller njurarna. Eller öronen. För att allt hör ihop.
När vi tar hänsyn till – och intresserar oss för – att ALLT spelar roll, kan vi hitta nycklar till låsen som kan öppna upp blockeringar inom oss. Inte i alla fall, men många. Tänk att kunna låsa upp och befria, släppa fritt och andas djupt igen. Hur vore det att släppas loss ur rep och bojor…?
Jag jobbar alltid med individuella lösningar; att finna bitar i det stora pusslet som är du. (Inte att per automatik göra som jag har gjort.) För vi kanske inte behöver samma sak, du och jag. Det fina är ju att hitta det som stöttar dig. “Var och en blir salig på sin tro”, brukar man säga och jag gillar detektivarbetet i att finna vad som stärker var och en. Som att skräddarsy en behandling. För det är väl vad det handlar om…? Jag anser det.
Jag tror även på individualitet. Att söka inåt. Lyssna. Att följa sitt hjärta och att våga göra det – oavsett vad andra säger eller tycker. När vi kan stå stadigt på våra egna ben, vara i våra egna kroppar och veta vad vi tycker om eller vill undvika, då kan vi finnas till för andra människor som möjligen behöver oss. Men på våra egna villkor. När vi har tid och ork över. Kom ihåg att först ta på din egen syrgasmask innan du hjälper dina barn.
Och som jag ändå alltid brukar understryka; tillsammans är vi starka(re).
Om du önskar en individuell kostrådgivning eller en hälsoundersökning, så kan du boka tid här. Höstens besökstider (månaderna går ju så fort!) kommer inom kort.
// Kram Linda
