Ja, det översätts tydligen så från engelska till svenska. “Service minded.” Det blir serviceinriktad. Du vet, den där personen som befinner sig på helt rätt arbetsplats vid rätt tillfälle. Där man upplever att det är skönt att inte känna sig i vägen, som att man stör en persons arbete för att man ställer en fråga. Fastän service är deras jobb. Lite så.
Men jag ska inte riskera att kasta sten i glashus här. Jag har jobbat inom handels och service en stor del av mitt (förra, gamla) liv, men inte alltid varit så glimrande. Helt ärligt. Det var definitivt inte varje dag jag ville jobba så, men jag har ändå försökt att hjälpa kunder och vara så tillmötesgående jag har kunnat. Följa med genom butiken, istället för att peka och säga “det är där borta, men det är inte min avdelning”. Du har kanske själv upplevt den situationen. Eller så är det bara jag som reagerar på sånt.
Nånstans har det här “serviceinriktade” fallerat lite, tycker jag. Kanske är jag mossig och omodern (I don’t mind at all), men att ha en butik innebär att bjuda in en kund till sig och den bör kunna känna sig som “hemma”. Tänka att: här vill jag lägga min pengar. De är värda det. Både mina pengar och personalen. Att få sälja varor bör vara som ett erkännande. Därför vill jag slippa känna mig i vägen eller att jag stör. Inga konstigheter.
Jag har några mardrömsexempel (… till exempel en butik för mobiltelefoni, där jag och min mamma försökte få hjälp med att hennes headset(s) “slutat fungera”. Det var en modell som initialt levererade ljud som det skulle, men efter en kort tid var det som om de bara slutade fungera. Personen i andra änden kunde inte höra henne. Om det var frustrerande? Ja, lite. För samtliga inblandade. Dessutom misstrodde de henne i butiken. Provade att ringa för att se om de var trasiga och frågade vad hon hade gjort med dem. Som om hon hade önskat att de skulle gå sönder, headset efter headset, för att kunna komma och reklamera dem? Eftersom det verkar så trevligt. Njaej. De hade erbjudit henne likadana men nya tidigare, för att de gamla inte fungerade och nu ifrågasatte han varför hon valt att köpa likadana igen. En befogad fråga, men det var de som bestämt att hon skulle ha dem. Igen. Frustrerande. Mamma frågade lugnt killen om han “alltid hade sådan attityd mot kunder?” Då mjuknade han lite, men vilka kungar de är i en butik där flera kvinnor ur en äldre generation köar för att få hjälp. Och flera av dem kände sig garanterat dumma i mötet med dem. Lyckat? Professionellt? Vi fick dessvärre också stå där en lång stund och vänta, eftersom kösystemet var under all kritik och vissa som kom in “gick före” av någon oklar anledning. Främst yngre män. Och varför hade alla killar i butiken samma namn på sina namnbrickor? “Rikard”? För att de inte skulle kunna bli utpekade och ansatta för undermålig service? Märkligt grepp. Men jag ställde aldrig frågan. Visste bara att jag aldrig hade valt dem som leverantörer, om de så hade erbjudit mig ett billigare abonnemang än mitt nuvarande. Fast det är ju jag. Service är viktigt. Point taken, va?) men jag ska inte dra upp dem här och vara gnällig, med risk för dålig stämning. Nu fokuserar vi på bra energi, okej? 😉
Och jo, härom dagen blev jag glatt överraskad av rätt person på rätt plats! …häng med här:
Jag träffade nyligen en väns släkting; en ung kvinna som bor och lever i USA, men har en svensk mamma och därför kan svenska. Vi satt och pratade och hon berättade en rolig sak. De hade varit på shoppingtur på stan under dagen och hon var så fascinerad över att hon i en skobutik hört en svensk rap-låt. Rapmusik på svenska, hon hade inte en aning om att det existerade! Jag är inte så “rappig” av mig, så jag visste inte på rak arm vilken låt hon menade när hon försökte recitera texten. Hon var ju dessutom väldigt osäker på det lilla hon hört, men hon visste att en av tjejerna – som stod i kassan och tog betalt av henne – sjöng med. Det verkade på henne som att hon verkligen ville veta vad låten hette. Och gruppen.
Så, vad hände? Här tog detektiven i mig över. Det är ju på sätt och vis mitt jobb. Jag är i grund och botten väldigt vetgirig och nyfiken, hyfsat street smart och kände att “det kan inte vara så svårt att få tag på vilken låt det var.” (Yeah right.) Försök till lösning 1A var att testa Spotify och leta bland topplistorna. Hon hade ett fragment av en textrad men nix. Inte heller Google ville kännas vid den texten. Hen brukar ju ha rätt bra koll och kunna tipsa om en hel del annars… men, nej. Inte ens Google. Men inte ge upp än.
Nästa steg? Ringa butiken. Hon skrattade åt mitt förslag och tyckte nog att jag var galen (för att vara svensk, tror jag). Ja, om jag slipper prata, sade hon. Javisst, jag ringer! sade jag. Hon tyckte att det var roligt och skrattade högt, “you’re such a detective!”. Ja, kanske. Hur svårt kunde det vara att hitta en låt…? Svensk rap. Alltså.
Tjejen som svarade hette Jeanette. Hon lät glad och trevlig direkt. Så jag förklarade kort mitt ärende; om “en amerikansk tjej som var i er butik och köpte skor för två timmar sedan. Hon hörde en svensk rap-låt och jag undrar om du vet vad den heter? Tjejen i kassan sjöng med i texten och den går nånting som ‘jag gillar glass och det gör du med’…?” (Haha! Underbar om texten hade varit sån…)
Jeanette svarade att “…vi har flera playlists med hundratals låtar som snurrar , så det kan vara svårt att veta… men vi har eftermiddagsrush nu och är bara två i butiken så vi ska fundera på saken och ringer tillbaka till dig.” Otrolig tjej. Hon kopplade snabbt att det var hennes kollega som varit inblandad, då hon själv inte kände igen det, men ville verkligen hjälpa oss så hon frågade efter vilken skomodell hon köpt för “då kanske polletten trillar ner” lite lättare… Jag var mållös när jag lade på luren. De hade rush men hon skulle återkomma för en låt? Istället för att säga “nej du, jag vet inte.” Fantastiskt ändå.
Har du någonsin jobbat i butik vid eftermiddagsrush, så är det lätt att ha förståelse för att en kunds nyfikna fråga om “en låt för två timmar sedan” rätt lätt skulle kunna falla mellan stolarna och… tappas bort. Utan att det hade varit så väldigt knasigt. De hade ju inga skyldigheter gentemot oss, men det här var alltså rätt tjejer på rätt plats.
En halvtimme senare såg jag att hon har ringt tillbaka på min telefon, men då den var tvungen att vara på ljudlös just då så hade jag (naturligtvis) missat henne. Jag ringde upp och sa “Hej Jeanette!”. Hon svarade glatt att de hade sökt och försökt tänka till och “är det inte ‘Havet är djupt’ med Lokal, så vet vi inte”. Jag tackade för deras insats och frågade Linda om det var den låt hon hade hört. Bingo.
Hon blev så glad. Både över att faktiskt få höra den igen och för att jag hade lagt ner tid och energi för att hjälpa henne att hitta den. Textraden löd för övrigt: “för du gillar knas och jag är likadan, så många gånger jag sagt samma sak, ta mig på ordet, du hittar nån annan, havet är djupt”… Ja, “knas” är ju ungefär som “glass”. Det kan jag hålla med om.
Det var kul att kunna hjälpa henne. Egentligen inga konstigheter. Och det är ju en sorts service i sig, att lyfta luren och göra det lilla man kan. För att man vill eller för att ett enkelt samtal kan förgylla någon annans dag. Jag tyckte själv att låten var bra, troligen hade jag aldrig hittat eller hört den annars. Win-win, du vet. Det här är ju (bara) en liten solskenshistoria om hur lätt det kan vara om man lägger ner lite tid och energi, vilket här kändes helt naturligt. Det hade kunnat vara kört, men i detta läge blev det mitt i prick.
Och det är klart. Jag jobbar ju med service än idag. Minst sagt. I mina möten med mina klienter, yogadeltagare och kostkursdeltagare. Dock känner jag att jag idag är på en annan plats, som är mer rätt för mig. Där det är mer givet hur jag vill och kan hjälpa och underlätta för människor som behöver nya verktyg, tips och råd. Eller så kan jag leta upp en låt. Jag är ju en dedikerad detektiv.
Linda, “Havet är djupt” är till dig. Nu när vi äntligen fann den. Enjoy!
// Kram Linda
