För inte alls så länge sedan stod jag och höll ett fint gossebarn i famnen under ett dop. Ett par månader tidigare hade jag fått den stora frågan om jag kunde tänka mig att bli mitt kusinbarns gudmor. Eller fadder. Jag blev förstås rörd av stundens allvar, de fina föräldrarna var dock noga med att påpeka att mitt gudmorskap blev “vad jag ville att det skulle vara”. Vad det innebar för mig.
Att det inte fanns några måsten eller tvång i rollen, från deras håll. Jag var 24 år då och visste ingenting om fadderskap eller att vara gudmor, men jag visste att jag ville vara delaktig i hans liv. I deras liv. Det var för mig en ära. (…att jag sedan på något sätt “lyckades” missa/glömma bort hans TVÅ (!) första födelsedagar i livet med en dags marginal, det håller jag för mig själv. Hans föräldrar överlevde tack och lov mina slarviga svek och han själv vet… hm, visste ingenting. Det var en förvirrad tid, men sedan länge har jag koll på hans födelsedatum. Och jag har förlåtit mig själv. Jodå.)
Tiden går fort när man har roligt, sägs det. Jag säger att den fullkomligt skenar. Det gäller – kanske mer än någonsin nu – att stanna upp och fånga den. De små ögonblick som virvlar förbi och lätt försvinner innan man har landat i stunden.
I lördags konfirmerades denna lille knatte som har blivit till en lång ung man. Jag vände bort blicken en sekund och – vips! – så hade det gått nästan 15 år. Men det är egentligen inte helt sant. Eftersom jag står hans föräldrar så nära, så har vi ju umgåtts en hel del under årens lopp. Minst sagt. Jag har “använt” min roll som gudmor friskt här, jag har spelat ut det kortet när jag har velat vara med… och det har varit mycket klokt av mig.
Dessa ungdomar, både min gudson och hans fina syster, har nämligen gått i Uppsala Musikklasser. Många uppträdanden. Och det har varit en ynnest att få vara med genom deras grundskola. Nästan varje år sedan trakterna kring 2006 har jag bokat en biljett i Uppsala Domkyrka för det årliga luciatåget. Alltså, jag tycker att luciatåg alltid är stämningsfulla och fina, men med så många klasser barn och ungdomar i en musikskola… det är något magiskt. Alla körstämmor, deras klara röster. Precisionen. Klangen. Stämningen. Rysningarna. Ja. Ni fattar.
Det har även varit konserter och jubileum i Uppsala Konsert & Kongress, där de har deltagit, som jag har fått vara med på. Lyckligtvis sjunger även gudsonens mor, min kusins fru, så senast fick vi lyssna till körverket Carmina Burana. Det är fantastiskt med så mycket musik. (Jag väntar med spänning på att även pappa i familjen, min kusin, ska börja sjunga och spela. “Oh Carol?” Men något säger mig att annat kommer att prioriteras före det…?)
Och så i maj, Vårkonsert i Universitetsaulan. Det är något med den tiden på året. Vårens ljus, förväntan inför sommaren. Vitklädda barn. Doften av blommor. Den eventuella värmen. Men framför allt musiken, sångerna, stämningen. Det är något med musik som går rakt in i hjärtat. Årskurserna som framför sina sånger, där svårighetsgraden ofta stiger med åldern. I år framförde alla barn och ungdomar från klass 4-5 upp till 9 ett arrangemang av “Kumbaya”, som den som var på plats omöjligt kommer att glömma. En (i mina ögon, innan detta) ganska blek sång – men som med rörelser, kreativitet och koreografi till slut fick hela publiken i aulan att jubla och ge stående ovationer. Magi.
Efter dessa uppträdanden har det inte sällan vankats mat, skratt, prat, sång och umgänge hemma hos familjen. Där man har fått redogöra för sin favoritlåt eller letat bland musikminnen för att prata om dem. I vår var “Kumbaya” det givna samtalsämnet. Men det kan lika gärna vankas spel vid pianot eller frågesport av någon sort. Eller Eurovisionfinal.
Jag är så glad och tacksam över det vi hittills har delat tillsammans. För att det är just sådana ögonblick som, uppträdda på fina minnestrådar, utgör livet. Vi har firat många födelsedagar tillsammans, ett par jular och några påskar – setts genom somrar, vintrar, höstar och vårar. År efter år. Jag vet om att jag är en lyckligt lottad gudmor.
Gudfar då…? Jag höll bokstavligt talat på att tuppa av när jag på annandagen 2014 slog mig ner för att se de svenska fältartisterna i minnesceremonin från Khao Lak, för de omkomna i tsunamin 2004. Där var han. Min gudsons gudfar. Det första och enda man fick se och höra på en lång stund. Han spelade andäktigt och vackert både saxofon och flöjt i den svåraste av stunder. Jag var mållös. Jag hade ingen aning, även om jag i många år har vetat att han är musiker. Eftersom han till exempel spelade och sjöng på gudsonens dop. Vilket fint sällskap jag har i den här “fadderfamiljen”, va…? Otroligt.
Åter till dig, fina gudson. Jag vet att du klarar dig bra i livet, Fredde. Jag ser det och det glädjer mig. Att du redan är så klok som jag hoppas kunna bli en dag. Du har hjärtat på precis rätt ställe och det värmer att se. Du är omtänksam, fin och god. Det där har dina föräldrar gjort så bra tillsammans. Jag tycker om att umgås med dig, höra vad du tycker och tänker. Se vem du är. Men OM det är så att du någon gång kommer att behöva mig, så finns jag precis intill dig. Det hoppas jag att du vet och känner att jag gör. (Jo, jag är ju med typ överallt.)
Jag ska göra allt jag kan för dig, lita på det. Jag minns när vi 2006 var och busade loss på Gröna Lund och du var 5,5 år. Det var ju bara Nyckelpigan vi åkte, men den var hisnande nog just då och jag höll koll på dig ska du veta. Så att inget skulle hända dig eller din syster. Eller som den där stekheta dagen före, när vi gick på Skansen, du och jag, din syrra och er farmor. Du blev allt varmare och när vi höll på att få nog av värmen, så jag hällde lite kallt vatten på ditt huvud och hår för att svalka. Det tyckte du var skönt. Ungefär så. Om du behöver mig så finns jag här. För din syster också.
Jag lovar.
// Kramar från gudmor Linda
Ps. Vi tar den en gång till… 😉
