Du kanske känner igen känslan. Ibland befinner man sig på en plats som bara är helt rätt. Även om man har lidit en massa kval innan dess, för att bestämma sig för vad det finns energi och ork till. Inuti.
Så kände jag mig när jag blev inbjuden på ett midsommarfirande med människor jag inte känner sedan tidigare. Jag befinner mig personligen och just nu i en utvecklingsprocess som kostar mycket energi och tålamod, så jag hade helst velat stanna hemma och dra täcket över huvudet på ett sätt – och samtidigt var känslan given i kroppen:
Jag vill och ska vara med.
Bara att mobilisera kraft för att åka dit var en ansträngning. Jag svalde bort klumpen i halsen och tog djupa andetag. Fokuserade på det positiva. Och jag visste innerst inne att det skulle bli bra, bara jag kom dit.
Vi hade knytis, alla tog med något att äta och så delade vi på det. Sill, glutenfritt bröd, smör och ost. Sallader, lax och hemgjorda chutneys. Runt sen lunchtid satte vi oss till bords och inom ett par timmar hade de sista kommit in, till slut var vi ett tiotal personer runt ett långt vackert bord i en stor underbar villa. Jag kände (till) totalt fyra av dessa personer.
I den sitsen kan det vara lätt att känna att man inte passar in. Om man är på det humöret. Fundera på vad som förväntas av en i det sociala spelet. Jag kände mig inte helt bekväm i mig själv stundvis, för jag ville visa en positiv sida men var ledsen inuti och kände mig väldigt trött och slut.
Strax innan 2006 kraschade jag ofta, började gråta när jag hade klätt upp mig och gjort i ordning håret för fest, så att jag fick tvätta av allt smink och börja om. Ofta. Jag kämpade emot så hårt, ville ha det på ett visst sätt, det andra skulle inte få bryta igenom. Men det gjorde det, slutligen var jag tvungen att ta itu med det och resan har gått hit, där jag befinner mig idag.
Nu till midsommar var jag inte så “fixad” alls, förutom att min vän frisören hjälpte med att blåsa mitt hår, utan kände att mitt fokus låg på att vara där. Öppen. Närvarande. Bara jag.
När alla hade samlats runt bordet, skulle vi berätta om oss själva, en och en. Vem man var och genom vem man hade hittat dit. På en gång och redan med den första personen, kändes det genuint. På djupet. Det var berörande och känslosamt, utan att bli kletigt eller klyschigt, det var ärligt och äkta. Där jag ville vara. Det satt så många fina öppna hjärtan runt samma bord – så många som letade efter ett större och djupare, bredare sammanhang. Något av vikt. Det var så rörande liv och levnadshistorier, så mycket upplevt. Så mycket klokhet.
Jag har numera svårt för grunda samtal om väder, yta, ägodelar och pengar, om jobbkarriärer, bostäder och materiella ting. Jag vill känna, jag vill lära mig, jag vill bli berörd – på riktigt. Ner på djupet. Själslig näring, likväl som bra mat för kroppen. Och här satt flera andra med samma önskningar, drömmar och förhoppningar. Vi pratade om livet, känslor och upplevelser, processer och utveckling, delade skratt och prat, men även tårar och rysningar. Gåshud. Vi satt rund det där långa bordet i flera flera timmar, medan stearinljusen brann ner omkring oss.
Då och då brast vi ut i befriande gapskratt och sa att “ja, det här är ju en helt vanlig svensk midsommar”, men ingen av oss hade varit med om något liknande riktigt. Stämningen. Känslan. Dock hade var och en av oss haft stor tillit till att de som bjöd in visste att vi skulle passa ihop, finna en ton och en tillhörighet som vi alla ville vara i. Jag var glad och mycket tacksam över att jag hade följt med ändå. Det kändes fint.
Vissa hämtade mat och andra fyllde på sina glas, men alla lyssnade. Lät den som hade ordet för tillfället få tala till punkt. Det var både roligt och känslosamt, rörande och viktigt. Det är verkligen något jag rekommenderar för dem som vågar öppna sina hjärtan med människor de litar på. Vi tog en kort paus emellanåt för toalettbesök och bensträck, men samlades snart igen, med fokus och intresse – var och en fick berätta om vem den var, vad han eller hon hade gått igenom för att komma just dit idag. Många djupa, svåra och utvecklande resor.
Det var personer med olika härkomst och rötter; fransk, finsk, norsk, dansk, brasiliansk och en samisk. Vi hade alla samlats just där och då, från olika håll, för att lyssna på varandra. Lära av varandra. Var och en fick frågor ställda till sig efter sin historia. Jag berättade om min egen resa genom min sjukdomstid och förklarade hur jag jobbar idag med klienter som söker hjälp. Det blev många frågor att svara på, jag upplevde ett stort genuint intresse.
När vi sade farväl och kramades fick jag höra från flera olika håll att jag verkade väldigt kunnig, var avslappnad och hade en fin, läkande utstrålning. Det var inte vad jag kände när jag laddade för att åka dit, men är glad över hur det hela utvecklade sig. Och om någon av er som var med läser detta, så vill jag återigen passa på att tacka för alla de ord och upplevelser jag själv har fått med mig på vägen, tankeställare och ögonöppnare som kunde föra mig framåt i mina processer. Lyfta mig uppåt. Tack.
Jag vet att jag kommer att träffa flera av er igen, som jag aldrig har sett förut. Det känns bara så rätt och berikande. Där jag vill vara. Det jag vill göra.
Om det regnade? Säkert. Det gör det ju så ofta på midsommarafton. Men det var inte där mitt fokus låg. Inte alls.
Jag hoppas att du hade en fin midsommarhelg där du var.
// Kram Linda
