Jahapp. Jobbdags igen? Den här sommaren har varit lite speciell. Det är nog många som bär med sig den känslan med sig in i arbetet igen, under hösten. Och som med så mycket annat (i livet) tänker jag att det handlar en hel del om vilken förväntan man har. Vad man förväntar sig. Och en nackdel med en förväntan i någon form, är ju att den kan följas åt av en besvikelse…
Min egen sommar vändes lite upp och ner, inte så särskilt dramatiskt i sig men, jag fick ändra mina planer och kände mig lite “tom” i juni. Jag är ju (som alla andra) ute på min resa i personlig utveckling och nu förstår jag vad det var jag skulle lära mig, så i efterhand känns det fint ändå. På sitt sätt.
Jag hade ju velat ha det på mitt sätt, enligt min plan, så det tog ett tag att smälta att det faktiskt skulle bli någonting helt annorlunda. Fast ibland får man se sig “besegrad”. Kanske är det en vinst ändå…?
Något jag har fått jobba med på sistone, har varit att ta saker som de kommer och det har varit en utmaning. Jag har velat planera både sommaren och livet så mycket mer än jag – av olika anledningar – har kunnat göra. Det har naturliga orsaker, men poängen är att jag insett kontrollbehovet som funnits där. Hur jag reagerar när jag måste “foga mig” till det som sker. Vilket obehag det uppbringar.
Man kan ju tänka att man som yogi tar ett par djupa andetag, mediterar en stund och så är man i balans igen och – gärna det. Aad guray nameh. Men det där fungerar inte alltid, kan jag tycka. Känslor väcks, kroppen reagerar och mönster aktiveras när jag befinner mig i upplevelsen. Det kan jag naturligtvis hantera med yogan och andningen, men det är inte alltid enkelt för det. Det är ju Livet.
Och apropå det, känner jag att det ska bli skönt snart när yogaklasserna drar igång igen, det är en så fin “arbetsuppgift” att få vara mitt i lugnet med människor som söker stillheten. Det är inte som ett jobb, utan snarare ett sammanhang. En gemenskap. Det känns stort. Jag minns med en rysning hur jag tidigare under livet har fasat för att gå tillbaka till vissa jobb efter semesterledighet, det är en helt obeskrivlig glädje och lättnad att tycka om sitt jobb. För alla där ute som gör det de tycker om, vilken ynnest!
Min sommar blev mycket bättre än jag trodde i juni, när luften gick ur mig som en uppblåst ballong med pyspunka. Jag har fått över två veckor med min vän Tiina och hennes familj, sett Skåne i söder (Båstad), Halland (Skummeslöv och Laholm) och Småland (Ljungby), tillbringat några härliga och nostalgiska dygn i Stockholms mellersta skärgård (utanför Möja) där jag “växte upp som barn” och – jag kom slutligen upp till mitt paradis (Jämtland) och min underbara lilla stuga uppe i norr. Jag har bilat och sett stora delar av vårt land i sommar!
På vägen hem i bilen lyssnade jag på “Allvarligt talat” i P1 med Lena Anderssons svar och där var ännu mer jag behövde höra just då. Det var just frågorna:
“Gör man bäst i att bli egoist med skygglappar för att inte känna sig alltför hjälplös och bedrövad i relation till allt elände?” (ca 1-6 minuter in i programmet) och “Hur ska jag slappna av och njuta av lite när jag vet att det snart är över?” (ca 17-24 minuter in i programmet)
(Frågan om potatisen fäste jag ingen större vikt vid, jag äter ju inte potatis…)
Svaren på just de två frågorna var något jag tyckte var skönt att höra för egen del. Om att “det mest osjälviska man kan göra (…) är att ta hand om sig själv (…) att ha omsorg och sig själv” och att det är var och ens ansvar att se till att bli harmonisk och lycklig. Självklarheter, men viktiga påminnelser.
Eller att det gäller att leva livet ett steg i taget, en stund i taget, eftersom vi inte har möjligheten att se det “färdiga resultatet” och därmed inte riktigt får ihop livets alla pusselbitar. Att idén om den färdiga bilden är mycket hämmande. Att ta vara på livets stunder och inte med andan i halsen TÄNKA på att man måste göra det. Tänkvärt igen. Oftast är det de enklaste sakerna som är lättast att glömma bort.
Nåväl. Problemet kan vara att ha lite för höga förväntningar – både på sommaren och i livet självt. Det kan väcka frustration, när man har hoppats på mycket och glömmer bort att vara tacksam. När planer spricker är det lätt att bli besviken, det är helt naturligt. Jag personligen tvingades släppa taget och fick tänka att “den här sommaren får väl bli som den blir” – och då kunde jag vara i nuet. Jag varken försökte eller kunde styra eller ställa någonting, utan fick ge upp och det blev bra. Ändå. Som om det alltid finns en plan, men att det är lätt att streta emot i onödan.
Istället för att följa flödet, vädret, händelserna som dyker upp.
(Jag är väldigt förtjust i Lena Anderssons skarpa intellekt / härliga hjärna och jag uppskattade “hennes” intervju med Lars Lagerbäck i Rickard Olssons Sommarkväll (klicka på länken ovan om du vill se det fram till 14/9). Ett roligt grepp, tycker jag. Jag uppskattade även hennes språk i “Egenmäktigt förfarande”. Om jag kände igen mig, från mitt gamla liv? Det kan vi ta en annan gång.)
Blir det så mycket bättre om allt är regisserat och planerat in i minsta detalj, hellre än att ta det som det kommer och njuta av livet? Stunden. Ibland minut för minut. Jag har lärt mig en hel del om mig själv och tror ju att det är vad livet handlar om, att varje dag försöka förstå sig själv lite bättre och välja det som känns rätt i kroppen, istället för att kämpa emot. Ändå är det så lätt att glömma bort när man ångar på och smider planer… så jag fick mig en rejäl och viktig påminnelse. Som jag tycker att jag ofta får om jag är på väg åt “fel” håll.
Det är lustigt, det där.
Om du har landat på jobbet önskar jag dig en fin första arbetsvecka.
// Kram Linda
