Kära du. Vi hörs ju av naturliga skäl inte så ofta, även om jag nog pratar med dig rätt mycket. Eller i alla fall tänker på dig. Och det här är kanske lite konstigt, men jag vill ändå uppmärksamma det faktum att du skulle ha fyllt 40 år – idag. Det är ju både en märklig och mäktig tanke.
Jag minns så väl när du fyllde 30 år, när ni hade klätt hela huset i spökkostym med Halloween-tema. Svarta tyger för väggarna, klibbigt spindelnät överallt, tända ljus. Hur ni gått all in, dekorerat och tänkt till. Och hur kul vi hade! Alla sminkningar, kläder, mat och musik. Det var du för mig. Navet. Glädje och generositet. Tänk, det är 10 år sedan nu. Håll i hatten.
Vi fick 5 år till. Och du lämnade oss för över 4,5 år sedan nu. Det har nog sjunkit in att du inte finns ibland oss längre, även om saknaden alltid kommer att bestå. Och jag för min del tycker att du finns här hos mig ibland, hos oss som haft dig i våra liv. Du finns här någonstans – extra nära. Jag respekterar de som anser att man bara försvinner efter döden och det blir mörkt, kallt och tyst. Men nix, det är inte min syn på saken. Det kommer det aldrig att vara.
Idag skulle du ha fyllt 40 år. The Big Four-O. Vilken tanke. Det låter vuxet att fylla 40 år, jag gör det själv om ett halvår. Jag funderar lite grann på hur du hade ställt till det med fest och firat om du varit kvar här, men framförallt blir jag lite extra påmind om hur viktigt det är att fånga dagarna. Stunderna. För att vi ju inte vet hur lång tid vi har på oss. Helt enkelt. Jag försöker att lägga allt mindre tid på oviktiga saker och fokuserar mer på det som egentligen betyder något. Relationer. Glädje. Innehåll. Mening.
Sedan du lämnade oss, har flera stycken från både din och min “årskull” gått bort och lämnat den här världen. Både på grund av sjukdom och olyckor. Det känns overkligt även om det faktiskt händer, är vi inte fortfarande väldigt unga…? Ska vi inte leva länge till? Jag ser på min mormor som är 86 år och önskar mig ett långt liv, därför strävar jag också efter att leva så hälsosamt jag mäktar med (läs: sockerkänslighet och beroendepersonlighet är en utmaning) redan nu. Så att min egen ålderdom kan få bli en angenäm upplevelse.
För vet du, på ett sätt tycker jag att livet nu bara blir bättre. Du kanske har sett där ovanifrån vilken brant uppförsbacke det har varit här många gånger. Phew! Å andra sidan är det väl ingen av oss som har medvind jämt, det som definierar oss som personer är nog främst att vi kan resa oss upp när vi slår i backen… och även om det går att play it safe är det väl ändå intressant att ta risker och sticka ut hakan ibland? Du vet hur jag är, även om jag många gånger ångrar mig och önskar att jag tagit en enklare och tryggare väg. Men jag är ju sån.
Jag hoppas att du firar i himlen. Att du blir firad. Fast där spelar det kanske ingen roll? Finns tiden där? Det är nog mest jag som varit van att uppmärksamma dig på ditt datum i över 25 år. Det sitter där i mig, liksom. Hur som helst tänker jag på dig idag. Det vill jag nog bara att du ska veta om. För att du var så viktig för mig, i mitt liv. Och fortfarande är.
Jag har tänt ett ljus för dig här. ♥ Grattis, älskade vän.
// Kram Linda