Igår höll jag och min fina kollega/vän Carina del 2 av 3 i vår grundläggande kostkurs “Mat för mig, kanske för dig“ i Märsta. Och det slår sällan fel. Just del två kan vara lite knepig att ta till sig… jag vet precis, jag kände så själv. De allra flesta deltagare (som inte redan är väldigt insatta i ämnet) förtvivlar lite grann.
Och jag som vill skapa glädje. Inspiration. Istället har jag tagit på mig rollen att kliva fram och visa på hur maten påverkar våra kroppar och – ridå – en del människor blir helt uppgivna. För en stund. Det blir lite att tänka på, så att säga. Men min ambition är inte att sänka humör och stämning, snarare att visa på hur det faktiskt ser ut runt omkring oss. På matbord. I våra kroppar. I verkligheten. Och hur vi kan bemöta och hantera den situationen, var och en av oss.
Samtidigt. Jag vet att det handlar mycket om känslor. Mat och särskilt socker skapar endorfiner, dopamin och andra hormoner / signalsubstanser som får oss att “må gott”. Frågan är hur det påverkar resten av kroppen; hur en beroendeproblematik kan skapas eftersom vi hela tiden önskar mer för att få större effekt och att socker aldrig någonsin kan dämpa ett sötsug… vi bör tänka hela varvet runt. Socker är en lömsk bov i dramat.
Härom dagen satt ett barn på pendeltåget med en röd godisklubba i munnen. Hon vevade dock lite för mycket med den och vips så låg den på golvet. På pendeltåget. Där människor går med skitiga skor, som kan ha trampat lite varstans. Mamman var blixtsnabb, böjde sig ner och slet åt sig klubban, som hon stoppade i fickan. Det blev inget mer godis då. Den lilla 3-åringen var otröstlig och SKREK av sina lungors fulla kraft på både in- och utandning. “GOOOOOOODIIIIIIS!!!!!!” Tårarna bara sprutade och hon var hysterisk, särskilt när mamman förklarade att det inte blev mer nu.
Jag funderade i mitt stilla sinne om det hade blivit en sådan reaktion och ett sådant rabalder om hon hade tappat en bit broccoli på golvet. Troligen inte, va? Inte samma panik direkt. Men jag förstår. Jag vet mycket väl hur socker kan få en att känna “lugn och lycka” för en stund, om än (bio)kemisk sådan; det är därför socker är så praktisk att ha som tröst. (Det är nog sällan man hetsäter grönsallad eller blomkål.) Men i förlängningen är det ju inte toppen…
Det är därför det känns så viktigt för oss att kunna förklara vad som händer i kroppen och visa på vad man kan göra och äta ISTÄLLET. Vi människor behöver nog få den där smaken av fett, salt och kolhydrater. Tror jag. Att aldrig äta det igen eller skapa förbud, kan istället bygga upp en sådan längtan efter förbjuden frukt, att det plötsligt slår över helt och blir för mycket istället… det är inte rätt lösning, i min värld.
Där får Carina glida in med sin kokkonst och visa på alternativ. Hon får vara “good cop” och jag blir alltså… “bad cop”. En inte så smickrande fördelning av arbetet, å andra sidan måste ju någon komma med tråkig information när det gäller en kostkurs med ett sådant upplägg. Vi delar även ut kompendium och recept till deltagarna, det vore ju tråkigt om man bara rackade ner på saker och ting och sade “hej då och lycka till!”. Det hade inte varit lika utvecklande, får jag för mig. Eller populärt.
Men även om vi inte kör med förbud, finns det faktiskt två saker jag där jag tycker att det bör vara nolltolerans. Det ena är gluten (från vete, korn och råg). Eftersom det har visat sig vara så skadligt för kroppen att vi inte har en aning om hur illa det är. Något vi äter dagligen, många av oss. Det andra är fläskkött, för att grisen är så lik oss människor att vi kan få organ transplanterade, det är svårt för oss att processa och smälta köttet. Det är dessutom väldigt försurande, inflammatoriskt och histaminrikt. Nej, ingenting för mig längre.
För övrigt, tänker jag att det är bra att lära sig mer om hur det ser ut. I verkligheten. Om vi får större kunskap på området, kan vi aktivt förändra och förbättra och slippa tänka “åh, det är åldern” om det börjar skava eller den där stelheten dyker upp. Tänk att bara vara i 30- eller 40-årsåldern och undra hur i hela friden man ska orka jobba till man fyller 75…? Vilken deppig framtidsutsikt.
Vi behöver inte (alltid) foga oss till att lida ett helt liv och tycka att det känns sk*t, det har mina klienter visat gång på gång – de som är motiverade att må bättre och studsar in för ett återbesök. När de under nybesöket ville ha råd för att de kände sig uppgivna och förtvivlade. Jag är så imponerad. Det gör mig så glad. Inte enbart för att min egen resa har gett vissa dyrköpta men dyrbara insikter, kunskaper och erfarenheter som jag mer än gärna delar med dem som är nyfikna. För visst ger jag råd (nej, alla får inte samma upplägg som jag har haft, eftersom vi alla är olika) och förslag på hur de kan förbättra – men det är ju den som GÖR jobbet som förändrar! Det är “lätt” att betrakta utifrån och tycka till, men de som sliter, anstränger sig och gör jobbet för att förändras är de riktiga hjältarna. Tack för att jag får möta er!
…om man inte vill veta eller förändra är det en annan sak. Det ska inte finnas några tvång. Men dem möter jag så sällan i mitt jobb att jag inte reflekterar särskilt mycket över det längre. Om någon hånar mig för det jag anser eller försöker starta en diskussion, önskar jag lycka till på resan och fokuserar på de som är intresserade istället. Väljer mina strider och sparar min energi. För vi tycker inte lika, så det spelar ingen roll. Alla måste välja det som passar dem bäst.
De som söker oss vill ha råd för framtiden. Och det är otroligt roligt.
Kostkursen då? Jodå, de gaskade upp sig strax efter att luften gått ur dem som fina små ballonger med pyspunka… de kändes ändå rätt morska när de lämnade oss för kvällen. Maten de fick provsmaka höjde stämningen. Någon var taggad för att gå hem och baka, ville ha recepten snart.
Och vi har del 3 kvar, då blir det lite lugnare och lättare. Hoppas jag. 😉
// Kram Linda
PS. Apropå kostkurs och gluten – se här! Nu börjar det äntligen att hända saker. Man har – håll hårt i hatten – tydligen kunnat se sambandet mellan barn födda med kejsarsnitt och glutenintolerans: för att barnet då inte utsätts för moderns tarmflora som vid en vaginal födsel. Jag gläds innerligt åt dessa “nya” rön, jag som själv var ett sådant barn. Det finns hopp, I tell you. Hopp. DS.
