Ibland önskar jag att socker verkligen kunde dämpa sötsug. Som en person med en viss svaghet för socker (om man inte ska ta i), kan jag få sötsug fastän jag håller mig ifrån sockerarter i den mån jag kan. Jag menar, vi äter ju mat. Och där finns sockerarter, jag kan få sötsug av morötter eller lök… på den nivån är det.
Å andra sidan är jag extremt tacksam över hur den utvecklingen har skett. Förr åt jag bara. Idag sorterar jag. Och mycket har förändrats till det bättre. Jag har väl inga direkta sockerförbud, men jag väljer så medvetet jag kan. Om det krisar, så frukt istället för godis kanske, eftersom det ändå är naturligt fruktsocker (fruktos) och fibrer. Och ändå försöker jag att hålla mig ifrån, eftersom jag vet hur känslig jag är! Att det sätter igång en sockerkarusell inom mig. För att inte tala om torkad frukt – det är ju sött som smågodis. För alla.
För socker dämpar ändå aldrig sötsug. Socker har inte den funktionen. Även om vi för en kort stund tror det, för att det ger ett påslag av må-bra-hormoner och hjärnan känner att “det här var kul!”. Tyvärr. Suget är snart tillbaka. Det går inte att fylla på med missbruk och tro att det ska lösa problematiken. Som om mer spelande skulle dämpa ett spelmissbruk. Mer sex skulle dämpa ett sexmissbruk. Mer socker skulle dämpa ett sockersug. Men som jag önskar att det skulle göra det!
För hur det än är, sägs det att “summan av lasterna är konstant” och att det är föremålen som ändras. (Men det råder delade meningar om det också.) Sedan 2008, när jag lade om min kost, har jag slutat med alkohol (ytterst sällan, möjligen), koffein i kaffe eller svart te, jag har aldrig rökt, äter inte gluten från vete, korn eller råg och jag har valt bort så många former att stimulantia att sockret får ta den största smällen. Jag kryssar mellan sockerarterna. Som om summan av laster är konstant.
Och det är intressant det här, med socker. Vi är gjorda för att tycka om sött och få energi av det. Det var nödvändigt för vår överlevnad, så att vi orkade springa ifrån vilda djur till exempel, men förr handlade det om rötter och bär för sötma. Att plocka, rensa och äta mindre mängder, som levern till viss del kunde lagra in – ifall vi skulle behöva lite sockerenergi senare och det då var svårt att hitta just rötter och bär… Idag kliver vi bara in i en livsmedelsbutik och där är hyllmeter efter hyllmeter från golv till tak fyllda av socker. Gärna vitt socker också, som skapar så mycket obalanser inom oss. Det är där det egna ansvaret kommer in och är så vansinnigt viktigt. Men inte så enkelt om man har en sweet tooth…
Du har säkert hört talas om Diabetes Typ 1. Och att Diabetes typ 2, som tidigare ofta kallades för “åldersdiabetes” nu kryper ner i åldrarna i den takt lördagsgodispåsar växer i storlek (Tack till Pandaplanet/Pandabloggen och Svartbäcksskolan i Haninge för inlägget och bilderna i länken!) och socker blir en naturlig del i vår vardag genom läsk, ketchup, bröd och pasta. Till exempel. För mjöl blir till/beter sig som socker i blodet.
Men visste du att man kallar Alzheimer’s för Diabetes typ 3…? Antingen så gillar vi läget och tar det som det kommer, eller så börjar vi att förändra det vi kan nu för mindre risker i framtiden. Vi vet aldrig vad som sker framöver, men jag tycker om tanken på att vi kan förbygga. Varför börja när det är för sent…?
Det är vanligt att klienter som kommer till mig för en hälsoundersökning har något man kallar för fettlever. Liver fat. Det hade jag också. Och det händer när kroppen får för mycket socker (rötter och bär fanns inte i de mängderna) så att levern inte kan lagra in mer, det tar stopp och sockret blir – som på resten av kroppen – till fett. Det belastar levern och man bör vända det skeendet, så att vi kan må bättre. Det är ingen omöjlighet. Frågan är om vi vill? I mitt jobb ser jag ofta att det handlar om socker. Inte bara alkohol, som man har pratat om tidigare utan just – sockerarter. Fruktos, kanske främst tillsatt i godis, mat och annan tillsatsstinn mat, men även fruktsocker från frukt.
Och det är knepigt att prata om socker. För att det in många fall fungerar som medicin – man självmedicinerar. Fråga mig. Men jag hymlar inte med att jag har ett problem, jag var tvungen att vara öppen med det, för att inte kunna gömma mig. Jag vet idag att socker inte dämpar sötsug. Det är bara min hjärna som vill lura kroppen att det blir så himla bra om jag äter socker…
Så vad gör jag istället? För att bli av med sötsuget? Jag ställer mig tre frågor, framför allt. För mig personligen är det viktigt att hålla balansen, så:
1. Hur mycket vatten har jag druckit idag?
En kropp består till ca 70% av vatten och vi behöver rent vatten (gärna filtrerat, utan smaksättning eller kolsyra) för att organen ska kunna utföra sina funktioner, för att blodet ska kunna transportera näringsämnen och så vidare. Inga konstigheter.
Kroppen önskar ca 0,3 dl per kilo kroppsvikt = för en person på 60 kg önskar kroppen 1,8 liter om dagen. Kaffe, saft, läsk, mineralvatten är inte vatten. Inte heller soppor eller vatten i mat. Rent vatten är vatten.
Har jag druckit för lite över dagen, så kan min kropps signal av törst tolkas som – sötsug. Kroppen vill ha vatten. Jag äter socker. Ingen bra kombination, om man ser till organens funktioner – kroppen får inte precis vad den önskar. Så jag tänker alltid först igenom hur mycket vatten jag har fått i mig.
2. Hur mycket fett har jag ätit idag? Motsatsen till socker är fett. Punkt. Fett är väl inte det första vi vill äta när vi får sötsug, men någonstans är balansen ur spel – inte minst för att vi under lång tid har varit väldigt fettskrämda. Det är inte farligt att äta bra fetter och finns mycket att välja på i fettväg, men jag rekommenderar att välja fettkällor efter blodgrupp.
3. Behöver jag meditera? För mig har socker varit ett sätt att hantera känslor och ofta kunnat kopplats till sorg, trötthet eller en känsla av att bara vilja “lyfta” sinnet. Må bättre. När jag nu har förstått att jag fungerar så och att socker skapar trubbel, är det läge att stanna upp, stressa ner och känna efter inåt. Gråta om jag måste, andas djupt och känna på vad det är som signaleras. Längtan? Tomhet? Saknad? Sorg? Det kan vara att den senaste måltid jag ätit har varit för full av sockerarter, så att karusellen är igång. Då backar jag tillbaka och äter mer fett.
För jag behöver inte “unna mig” sött. Om jag håller balansen med vatten, fetter och sömn, har jag inte samma behov. Då äter jag inte socker som ändå inte kan dämpa sötsuget… sen handlar det ju om man vill se sitt sockersug eller inte. En bekant talade om för mig att hen inte hade något sockersug alls, men jag vet att personen i fråga dricker alkohol nästan varje dag. (När det handlar om alkohol är det flytande sockerarter, eftersom det är ytterst lite proteiner eller fett.)
Stress skapar alltid ett behov av socker, tycker jag. Utmattade binjurar kräver socker. Visst sockersug kan alltså vara kroppens rop för att orka gå vidare.
Så att andas, balansera med läkande kost och stötta från grunden är ovärderligt.
Vill du ha hjälp med individuell kostrådgivning eller göra en hälsoundersökning, kan du boka tid: här på min boka-direkt-sida.
Varmt välkommen.
// Kram Linda
