Jag smet iväg i slutet av förra veckan, så att jag fick en långhelg i mitt Paradis. Vårt vackra ställe i norr, där vi andas frisk luft, bara är i en makalöst vacker natur och tar det lugnt. Eller jobbar. Vi åkte egentligen för att storstäda och bygga en altan. Och jag jobbade via min dator en del, men ändå. Jag var där. Som Laleh sjunger så vackert.
Det är en av mina favoritplatser på jorden, kanske är det för att jag inte bor där. Det blir inte till vardag. Det är allra oftast kravlös ledighet och för att det är så otroligt jäkla vackert, vart man än ser. Åker, skog, sjö eller berg. Det är en av de platser på jorden där jag känner att jag VILL vara. I mitt liv har jag ibland känt att jag är “på fel plats” och det finns inget som stressar så mycket som att vilja vara någon annanstans än där man är… vi har ju trots allt en stund på jorden.
“Jag såg hur vi var stjärnor som landat i havet
när vi tog första stegen ifrån oceanen
det slog mig den gången
när vi vadade fram genom vattnet”
I fredags, när solen stod som högst och det var som varmast, brände jag mig nästan fastän jag tyckte att jag bara satt en stund i solen. Det var på det hela taget ett perfekt väder för altanbygge, även om vi har fått ta del av regnstänk också i dagarna. Det hör till.
Hur som helst. Det fanns tid för eftertanke och kontemplation. Och det slog mig hur många som har dykt upp i mitt liv på relativt kort tid som jag har fått innerliga relationer till. Hur vi har delat viktiga samtal eller skrivna texter – ner på djupet. In till kärnan. Inget “annars då?” eller “bilen går bra?”.
“Jag la mig på marken och tackade himlen
att vi fick stiga på land, att vi fick känna på sanden
nu kan vi säga att vi har varit på jorden”
Jag tror att vi alla har delat en längtan efter mening. Förståelse – både att bli förstådd och att kunna förstå varandra. Det är många som inte känner sig helt sedda eller hörda på det sätt de önskar, hur mycket mottagaren än vill. Det når inte fram. Man kanske måste ha varit med om liknande saker, ha gemensamma upplevelser och känt att man snuddar varandras erfarenheter…?
I min vardag möter jag människor som har varit med om en hel del i sina liv. Många är överlevare. De har överlevt. Många gånger i sin ensamhet, ofta med känslan av att vara ensam. Det finns som ett magiskt band, en given förståelse som man kanske inte hittar hos sina närmaste. Och ibland blir de som står en bit ifrån ännu närmare per automatik. Det är fascinerande.
“Ja, jag var där, hur underbart var det
hur underbart var inte det
jag var nära, jag var nära, jag var nära, jag var där”
Det finns människor som öppnar upp, ner på djupet, om sina rädslor, farhågor och drömmar. Berättar om sina livsresor, som många gånger har varit otroliga. Om sina tillkortakommanden, men också hur de hela tiden utvecklas för att komma framåt. På olika nivåer, höjer sin medvetenhet och tar vara på lärdomar. För att kunna dra nytta av dem. De ser samband från ett annat perspektiv, förstår vilka konsekvenserna blir av sina handlingar. Och agerar där efter. Jag är tacksam över att jag får möta dessa människor.
“En stund på jorden, en stund på jorden
jag var nära, jag var nära,
jag var nära, jag var där
en stund på jorden, en stund på jorden”
Jag längtade länge. Efter dem som kan se mig – den jag är på djupet – och vill höra det jag säger. De som vill kommunicera. Kanske har de kommit till mig för att jag har öppnat upp via hemsidan. Mest troligt är det förstås så. Jag vill tacka er som känner igen er. Vi som har haft samtal om annat än just vardag och jobb eller väder och vind, utan snarare det där på insidan som verkligen på riktigt känns och gör skillnad. Jag tror att du förstår.
Jag uppskattar att prata med dem som vet. Som förstår, för att de har varit där. Som inte behöver en förklaring, utan nickar igenkännande och talar inkännande. Det har blivit allt viktigare för mig. Kanske även för andra; flera säger att de vill komma till mig för min egen resa. För att jag inte bara har läst i en bok hur det kan vara och försöker förstå. För vissa har jag varit där.
Tack Jenny, Maria, Teresa, Linda, Louise, Jennie, Jasna, Jennifer, Nathalie, Ellenor, Karin, Tiina, Lotta och inte minst Tomas (för ditt manliga perspektiv och alla lärdomar). För att ni förstår, ser och hör. För att ni har dykt upp i mitt liv. Tack också ni som redan finns där sedan en tid tillbaka och vet vilka ni är.
“Jag vann över bergen
jag delade på havet
jag var den starkaste av oss
men den svagaste ändå
Jag fick hålla dig i handen
när du fick lämna dina drömmar
och försonas sen med tiden
jag fick se dig tacka livet, trots allt”
Tack för att ni får mig att tro på kommunikation på ett annat plan än det jag har varit van vid och låst in mig i. Det är stort för mig. Sånt går jag och tänker på i Paradiset. Bland annat.
Och att jag är otroligt lyckligt lottad som ska gå på Laleh i höst. ♥ Jag längtar redan.
“Nu kan vi säga att vi har varit på jorden”
Jag hoppas att du har haft en fin helg, var du än har varit.
// Kram Linda
