Åh, vilken rävsax jag har satt mig i. Haha. Det här är inte det enklaste jobbet att ha, när man har/haft en dragning till socker som jag. Å andra sidan är det här inget jag måste göra, jag VILL att det ska vara så här. Jag vill fortsätta framåt och växa – i ansvar och medvetenhet. Undvika att ljuga för mig själv. Sluta smussla. Sånt får tillhöra mitt förra liv.
Men det är svårt även för mig – FASTÄN jag VET. Fastän jag förstår. Har pluggat på. Ser. Hör. Numera. För mig är det tyvärr ändå inte “lätt”. (I wish.) Jag kan vilja droga på socker i för stor mängd, om jag inte sansar mig. Balanserar noggrant. Ibland är gränsen hårfin. Ibland tippar jag över. Jag skulle kunna kalla mig allergisk mot socker. Så illa är det.
Min smala (?) lycka är att jag inte äter gluten – alls – om jag inte får det i mig via t.ex sojasås i mat. Det kan ju finnas vete (korn eller råg) i lakrits, choklad och till och med rostad lök. I algsallad, kryddor, nötter och snacks – fler saker än vi tror. Jag gör mitt yttersta för att undvika det och känner inte ens sug. Men det är väl så att “summan av lasterna är konstant…” och sockret har jag fortfarande kvar. Det är faktiskt omöjligt att avstå från sockerarter, hjärnan måste få sin näring, även om jag bör välja de komplexa varianterna med bra fibrer.
Kakor, bullar, pizza, pasta och annat på vete, korn eller råg går ALLTID bort. Jag klarar mig bättre när jag slipper kämpa emot “fikabröd” (men tycker det är tillräckligt svårt med annan mjölmat och glutenfria alternativ). Det sköna är att gluten inte lockar mig en sekund. Jag har ingen aning om hur en semmelwrap smakar. Och jag vill – ärligt – inte veta.
Men om jag äter mat som är för söt (för mig och min känslighet), dricker något som är för sött eller äter… typ frukt. Då kan ruschen vara igång. Då vill jag ha godis. Torkad frukt. Mer frukt. Vad som helst. Och det låter väl inte som det värsta som kan hända att äta och – det är det nog inte heller. Men KÄNSLAN i kroppen är vidrig. Sökandet. Stressen. Harmonin och lugnet är långt borta. Det är värst.
“-Men känner du sug fortfarande, du som inte äter socker?!” är en befogad fråga jag får ibland. Eh… ja. Jag anser att det är en medfödd känslighet för min del. Som jag kommer att vilja hantera resten av mitt liv. (Nyckelord: vill.) Det är lättare än känna att jag måste. Jag har insett min svaghet för sockerarter och har accepterat att jag ska hantera varje steg på vägen så länge jag lever. För sockerarter finns ju i typ allt – utom rent fett. Ju känsligare man är, desto fler saker kan trigga igång ett sug.
Vissa hävdar att det inte finns socker i vin (eller säger de kalorier? kolhydrater?) och var och en får stå för vad de anser, men jag är relativt säker – typ 100% – på att vin varken är flytande proteiner eller fett. Så för mig ÄR alkohol flytande socker. Och därmed en källa till sötsug.
För mig är ärlighet viktigt, både mot andra men framför allt mot mig själv. Inte smussla, gömma och ljuga. Vara ärlig med sockersuget som har varit ett missbruk. Jag vill undvika hyckleri; det här ÄR lurigt. Inte för alla, men för många. Och de som vill komma till mig, gör det bland annat för min egen erfarenhet. Det finns de som läser i en bok hur jobbigt det kan vara och de passar kanske andra bättre.
Men jag ska föregå med gott exempel. Det anser jag också, eftersom jag kommer med råd för att kunna styra in ekipaget på en hälsosammare väg. Men i det här läget vill jag jämföra med sponsorskap inom AA (Anonyma Alkoholister). Möjligheten att kunna prata med någon som har varit där, som tar en dag i taget. Som en nykter alkis. Jag brukar kalla mig för tillnyktrande sockermissbrukare, för det är så det känns. (Och jag tackar min lyckliga stjärna för att det inte var alkohol som blev “min” drog.) Där ser jag en fördel med att ta med mina egna upplevelser.
Vissa stunder är det lugnt. Stilla och skönt. I andra perioder är det värre. Sliter och drar. Särskilt under stress; om den så är fysisk, psykisk, mental eller känslomässig. Då kan kroppen ropa efter sött. Något som skapar ett lugnande serotonin-rus. Som dämpar stressen för en stund. Det gäller att fånga upp hormonerna där innan det drar iväg alltför långt… det finns tillfällen när jag har biktat mig inför vänner. När jag gått över den sockergräns jag tidigare har dragit för mig själv. För att vara ärlig, för att undvika lögner och smussel. Jobbigt. Men det här är något jag har med mig i livet.
Jag har kunnat känna mig som en knarkare på jakt efter nästa fix med huvudvärk, trötthet och uppblåst kropp som ett kvitto – allt detta för att hjärnan vill ha en snabb kick… det gäller bara att komma på det här i tid, för när suget väl tar över kan det jämföras med abstinens efter droger…
Så det handlar om att vara nöjd. Känna mig mätt. Lugn. I balans. Det kräver sin insats, disciplin och engagemang – det vet jag. Att hitta min väg. Är jag stressad och kroppen önskar sött, så vet jag att jag bör balansera med meditation, att dricka vatten över dagen och tillföra bra fetter. Först planering, sedan planering och så planering igen.
Vill du ha hjälp med din situation? Önskar du ta över rodret från sockersuget, för att må bättre? Jag kan göra en hälsoundersökning (med en mätning av näringsstatus) eller individuell kostrådgivning och du kan boka tid för besök här. Eller skriv till mig, via detta kontaktformulär.
Hur du än gör vill jag att du ska veta att det går att förändra. Och leva med. Vi har bara olika vägar genom livet. Det gäller att hitta sin egen.
// Kram Linda (tillnyktrande sockermissbrukare)
