Ah, en tidig semestervecka. Så ljuvligt. En möjlighet att kunna skapa distans till sin livssituation och börja se saker från ett annat håll, ur ett lite annat perspektiv. Det sägs ju att det är när vi är sommarlediga som vi får tid att tänka, känna och reflektera. På gott och ont. Annars rullar vardagen på och det är lätt att det kan kännas “samma lika”… om och om igen i ekorrhjulet. Aaaandaaaas.
Sommarens semesterveckor kan vara det man längtar efter hela året. Som en förlösande ledighet efter många veckors slit i mörker, så att det gärna kan bli lite väl höga förväntningar på vädret (annars jäklar…) och så har jag också känt förr om åren. Idag är jag oändligt tacksam över att kunna jobba med något som liknar en hobby och åtminstone är ett intresse. Så en ledighet inte lika befriande nu, men absolut härlig. Förstås.
När jag fyllde 40 i våras, fick jag en gudomlig present av min fina kusin och hans lika fina fru. En resa till Grekland. I juni. Redan då kändes det förstås härligt, men overkligt (det är lurigt att tänka sig in i den värmen och lugnet i april) och ju närmare vi har kommit, desto mer har det känts i kroppen. Snart åker vi! Och jag fick mina önskningar besvarade dessutom, eftersom det faktiskt regnade när vi for. Jag längtade till de vitkalkade husen, olivlundarna, apelsinträden och det klarblåa vattnet, men tycker att det är svårt att lämna ett högsommarvackert Sverige i strålande solsken.
Och så förväntan. Känslan, glädjen. Redan på Arlanda. När väskan (som hemma packats, tömts, packats om igen och…) väl är incheckad och droppad. När pengarna är växlade. När man har vallats som boskap fram till säkerhetskontrollen (och pipit) och passerat – då är det SEMESTER. Ledighet. Utan krav. Bara kul. I love it. Vem gör inte det?
Jag minns vagt en intervju med Rikard Wolff när någon frågade något i stil med “när är du som lyckligast?” (med reservation för mitt taskiga minne här) och han gav svaret “när jag inte har något planerat”. En dag utan något han måste göra, det var hans definition av lycka… eller om det var frihet? Och det är så sant. Man vill såklart ha ett jobb, men just att kunna göra sig fri ifrån “måsten”. Det kan vara framtidens rikedom, det.
Det är så mycket vi måste göra. Som krävs av oss i vardagen. Behov som vi ofta har skapat själva. Så sitter vi där, lite fast. Men att få checka in ett bagage och ha en orörd fri vecka framför sig i den värme som kommer att bli omkring 35 grader, det är frihet. Känslan! Att kunna sova så länge man vill. Åka vart man vill. Bada var man vill, hur man vill (“hav eller pool? hav? pool? hmm… båda”). Äta vad man vill. När man vill det.
Den friheten.
Vi hade en magisk vecka. Det är svårt att misslyckas i vackra, varma och vänliga Grekland. Men det var en kort vecka, den måste ha passerat på en par tre dagar…? Det kändes så. Och jag har inte varit i Grekland på 10 år, så det var ett kärt återseende. Vi har skrattat mycket. Och läst en hel del. Flera gånger har jag vaknat med min pocketbok i handen, oftast i en solstol och känt att jag nog verkligen har börjat slappna av i kroppen. Det kan ta sin tid, det där…
Vi har tagit salta havsbad som (knappt) har svalkat i den 35-gradiga värmen. Legat vid poolen. Kylt av oss i turkost havsvatten som har sett ut som en pool, men varit på riktigt. Vi har vandrat i Samaria-ravinen, en sex timmars tripp när solen stod som högst (vi laddade med ätbart och salt, så det gick bra). Vi har strosat i Chanias underbara gränder. Vi har ätit lokala måltider på höga höjder, sett två fotbollsmatcher på en liten bar. Vi har träffat roliga människor och både ätit och druckit gott. Betraktat den vackraste av gyllene solnedgångar.
…apropå måltider så har jag konsekvent undvikit gluten och fläsk (det gör jag alltid om jag inte råkar få i mig gluten i tex sojasås). Men jag har valt en hel del Solanin under den här veckan, i form av tomat, paprika (hej greksallad) och till och med potatis. Jag har inte mått hundra av det, jag blev nog lite dåsig, men det var ett test jag ville göra. Jag har inte ätit några mängder av tzatziki, men lite produkter av komjölk och – vips! – så fick jag några “blemmor” i ansiktet som jag sällan får numera. Intressant! Jag tror att nyckelordet är att välja, vad vill jag äta och inte? Sen känna efter i kroppen.
Jag har fått några fler idéer och uppslag för matbok 4.Picknick och resa. Det finns så mycket att göra för att spara in lite, äta det man mår bra av och till och med skapa små enkla mellisar och stora måltider. Man åker kanske inte till ett annat land för att enbart laga maten själv men om det handlar om ekonomi för att kunna komma iväg och se sig omkring i världen, så kan det vara klokt. Om man vill. Allt handlar om vilja.
Och tänk hur gott det är med vatten! Det var ingen överraskning att vatten är godast i hettan, även om vi lyxade till det med en varsin stor apelsinjuice var efter vår sextimmarvandring, haha! Men snäppet godare än vatten är – fruset vatten. Hittills bästa uppfinningen, jag älskar att slänga in vatten i frysen när man är vid Medelhavet. Så otroligt gott i hettan.
Det var svårt att slita sig och åka hem, det är alltid svårt att lämna ett paradis när man just har “landat”. Men all good things come to an end och jag är oändligt tacksam. Tack Daniel och Gunilla för en underbar 40-årspresent som jag kommer att minnas och ta med mig resten av livet.
Tack Gunilla för alla skratt och fina samtal, för att jag fick lära känna dig ännu mer på djupet. För alla delade förtroenden och att du ville åka med – mig.
Love you. ♥
// Kram Linda
