När jag fyllde jämnt, fick jag i present av min bror att gå på A Walk In The Park i Uppsala (12/8). En endagsfestival som har varit i Kalmar och Helsingborg, med akter som Miriam Bryant, Melissa Horn och inte minst – Lars Winnerbäck. Jag uppskattar dem alla och bara tanken på att de samlas på en och samma plats samma kväll, var helt klart lockande… men det är något särskilt med Lasse.
Förmodligen för att vi är så gott som jämngamla, han har kunnat sätta ord på de där känslorna som jag upplevde i ungefär samma tid. Samma läge. Ingen har förstått så som han, haha. Men dessutom är han en magisk musiker, med fantastiska melodier och ord, så han och hans musik har haft en given plats i en stor del av mitt liv.
Jag har kuskat runt en hel del och sett/hört honom i Eskilstuna 2006, i Linköping 2008 och i SPÖREGN på Zinkensdamms IP samma år, på Johanneshov 2009 samt vid invigningen av Tele 2 Arena 2013 (slutet av inlägget via länken), så nu fick det bli i Uppsala… där vi även såg honom på Fyrishov 2009.
Eskilstuna 2006
Men är det bra så är det. Jag går gärna på konserter och det är något särskilt med hans publik. Att så oerhört många kan texterna och sjunger med. Och det kan förmodligen vara ett rejält irritationsmoment och låta illa, men här är det varken eller. Tycker jag. Man står mitt i en unison sång, det är som en matta av ljud som han kan vila emot. Det är magiskt. Tänk att stå så och bara ta emot, vilken enorm kärlek från publiken.
Så, även den här gången gick jag med min bror. Och det var en fantastisk “parkpromenad” i Uppsalas Botaniska trädgård. Bara en sån sak. Det är dessutom något som har kommit med åldern; att jag blir så nöjd när konserter eller festivaler håller vad de lovar; när det är smidigt och enkelt fastän det är så herrans mycket folk (publikrekord, tydligen). När artisterna börjar spela på utsatt tid (!) och levererar mer än väntat. I love it.
Det är någon åldersgrej, va…? haha. Men det känns så ordnat när det bara kan få vara som det är bestämt. Jag minns en konsert år 2008, när vi tålmodigt stod på Mosebacke och fick vänta på en svensk superstjärna som satt fast i en taxi efter ett försenat flyg. Det var förvisso inte hennes fel och det blev en bra kväll ändå, men det är något särskilt med respekt gentemot den publik som vill vara delaktig. I april var jag med min fina vän Jasna på Adéle och då var det köerna in som stoppade upp flödet, men när planeringen väl funkar är det föredömligt.
Miriam Bryant var grymt. Hon är ju en ren och otämjd naturkraft. Energisk, rolig, fokuserad och så musikalisk. Hennes mellansnack var opretentiöst och naturligt, hon rev ner både skratt och applåder. Melissa Horn var underbar. Så vän och mjuk, men ändå så vassa formuleringar och starka budskap. Även hon är väldigt rolig, med samma sorts självironi som Miriam, så det var en skön stämning – trots melankoliska melodier och grå himmel. Båda fick entusiastisk allsång från publiken och det bubblade formligen över när Lars Winnerbäck gästade Melissas “Som jag hade dig förut” – alltså före sin egen konsert. Det är ödmjukhet.
Mellan akterna städades området – eftersom vissa vuxna människor tydligen inte kan städa upp efter sig på allmän plats – så det kändes rent och fräscht. Det fanns vakter och personal överallt, det var lugnt och stilla. Picknickfiltar och mattält. Trevligt. Den ena bra artisten efter den andra. Som en dröm i en park. Jag hoppas att det kan vara en återkommande festival, något för nästa år också?
…i sommar har det ju dock varit lite si och så med festivalupplevelser, verkar det som. Jag tänkte tanken inför, att det vore väl f*n om det kom fram rubriker om övergrepp när ämnet har stötts och blött så i media, men man vet ju inte… one can only hope. Därför blev jag snudd på rörd när det på stora bildskärmar – mellan konserterna – sändes ut ett budskap om att hjälpa varandra. Att uppmärksamma om någon for illa. Det rullande budskapet löd:
“HJÄLP OSS STOPPA OFREDANDET.
Ser du något? Hör du något? Fråga om allting är ok.
Visa att du bryr dig. Kontakta vakt, polis eller någon av oss
som jobbar med festivalen om du behöver hjälp.
Ta hand om varandra och ha en fantastisk festival!”
I en kall och kantig värld, var detta fina arrangemang som en mjuk filt. (Jag har hittills inte hört eller sett något om övergrepp och hoppas att ingenting hände.) Alla jag såg verkade ha kul. Trivas. Det var bra organiserat, bra flöde både vid in- och utgång – så många människor på samma yta till trots. Jag är imponerad.
Och så Lasse. Han är ju kung. Kanske är det den prestationsångest, stress och osäkerhet han har brottats med inför kändisskapet, som gör honom så… äkta. Och kanske står han stadigare idag, men det är något med en person som levererar den musik som han gör och ändå visar ödmjukhet. Han behöver inte Jante, han är definitivt bra nog. Ändå har han “det där” som så många tycker om honom för. En känslighet. Utöver det faktum att han är en ofattbart bra låtskrivare med känsla för människors… känslor. Lite så.
Summa summarum: det var en lugn, fin och galet bra “promenadkväll” i parken. Med detta vill jag tacka dig Andreas, för biljett och ditt sällskap. Det här var för mig ett perfekt sammanhang, där jag kände mig hemma och det är ett fint minne att spara. Musik och människor i en magisk mix.
Det här låter som nån recension, men jag vill mest dela med mig av en positiv upplevelse. En sådan som gör att man kan känna gemenskap, trygghet, glädje och hopp. Något fint och varmt i en värld som kan vara hård och kall. Det gör mig glad och tacksam – ända in i hjärteroten. ♥
// Kram Linda
Ps. En mörk augustikväll i Linköping 2008 var det ren magi, inte minst till tonerna av “Elden” som är en av favoriterna. Här med karaktäristisk allsång (fast från spelningen på Johanneshov). Vrid upp volymen och sjung med, vetja. 😉
