Du vet. Ibland känner man att man är med om ett ögonblick som kommer att finnas kvar som minnen inom en till den dag man dör. Det kanske inte verkar så stort innan det verkligen sker, men känslan. Det är känslan det handlar om.
Vi lever i rätt kalla, snabba och mörka tider. Vinter, ja. Men det går att applicera på andra områden i livet och samhället också. Jag har en känsla av att många går på autopilot, att vi biter ihop och fortsätter framåt. Forza. Vi känner inte alltid efter (läs: ganska sällan, faktiskt) och det är förmodligen helt naturligt. Det är bra att “hålla ihop” om man har saker att göra, inte bryta ihop för ofta. Man biter ihop istället och spänner käkarna lite extra.
Men plötsligt blir man så berörd. Någonting sipprar in och går förbi våra murar, allt fokus och andan vi står och håller. Det är som om man kippar efter luft och upplever att känslan går in på djupet. I hjärtat. Omöjligt att undvika. Vi ser allvaret, djupet och tyngden i ögonen. Men det är inte den mörka och ensamma känslan, utan den andliga. Den lätta. Känslan av en gemenskap, att det finns något större och mer betydelsefullt att fylla våra liv med… det gäller att hitta värmen, ljuset och guldkornen.
Det hände mig i fredags. Men alltså, Laleh. Jag är så tacksam över att jag valde att fira in Mitt nya livs femårsdag tillsammans med min fina vän Jasna och – dig. (Jo, det var ju några andra där i Globen, men jag kan känna att det hade rätt att vara där också.) Något att minnas för livet. Det var bättre än bra.
Jag har länge – sedan “Jalla! Jalla!” – fascinerats av Laleh och skrivit om henne förr (senast i maj och i juli) men det beror helt enkelt på att hon är en av mina absoluta förebilder som människa. Jag råkar ju älska hennes musik, men även om det hade varit på ett annat vis anser jag att den här tjejen kan vara en förebild för oss… alla? Vi kan våga vara oss själva mer. Våga glänta mer på locket, släppa murarna och andas.
Köra vår egen stil, välja vår egen linje. Om så i det lilla, alla har ju inte täckning för att sälja ut Globen och ställa sig på scen, om man säger så. Laleh går verkligen sin egen väg, är tuff och egensinnig för att få det på sitt sätt – hon vet ju hur det ska vara – samtidigt som hon är vän som en älva, studsar runt på scenen med en massa energi och vinkar till publiken likt ett barn. Och så oerhört begåvad, både som musiker, artist och som överlevare.
Hon sjunger och talar ofta om döden. Så vackert och viktigt, det är ju trots allt en del av livet. För många av oss, som försöker bita ihop och springa på, kommer sanningen och verkligheten plötsligt så nära. Så klok, så god och så modig. För mig är det oundvikligt att relatera till att hon har förlorat hela sin familj (far, bror och mor) i olyckor och sjukdomar när hon talar om att vi ska “prata om de döda, på så sätt finns de kvar”…fastän hon egentligen pratar om David Bowie en stund.
Det magiska ögonblick när hon satt ner på scenen i sin vackra klänning och aukustiskt spelade “Wish I could stay” – om de som måste lämna oss, så känslosamt och skört att man kunde ha hört en knappnål falla – kommer att finnas inom mig för evigt. I ett fullsatt Globen på omkring 13 000 personer kunde man höra människor andas. Så vackert. En fulländad upplevelse.
Och hur publiken sedan började nynna så lågt och finstämt… tillsammans. Hur hon stannade upp, bara blundade och njöt. Jag blev nästan tårögd och jag hörde människor snyfta. Det var gripande och rörande, bjöd in till att minnas och sakna sina förlorade nära och kära. Det där som det knappt finns tid för annars. Känslan.
“Take me to the lake side
place me among the trees that hide,
from the dust and from the old
by the river and by the oak
Will there be a bowl of soap
like the songs we were told,
will there be a boat
that will take me to the other side
Because I’m on my way to somewhere
I’m on my way to something,
but I’ll meet you when you get there
I wish could stay my friend
I wish could stay…”
Jag hoppas att detta fullständiga “hallelujah moment” går igenom rutan om/när detta visas i TV (det framgick att konserten filmades för just det syftet).
Laleh, “Wish I could stay” från Colors 2013 (här originalversion)
Jag minns så väl när jag först hörde hennes underbara debutalbum “Laleh” år 2005 och reagerade på att hon blandade språk på skivan… svenska, engelska och persiska. Kunde man göra så? Fick man göra så?! Haha, snacka om att sitta fast i gamla djupa hjulspår. Varför skulle hon INTE kunna göra det?
Att vara sin egen och bestämd, handlar främst om att veta hur man själv vill ha det. Hur slutresultatet ska se ut. Det är att vara ego på ett positivt sätt, som är bra och viktigt för ens självkänsla, det behöver inte vara på bekostnad av andra. Att våga säga nej för sin egen del kan vara en styrka. Och det tycker jag att hon visar mig. Oss. Alla.
Hon som fyller Globen och sjunger, dansar och vinkar. Som får alla att stå upp och sjunga “Jag ska bara vara mig själv“, men också bjuder in i de lugna och fina ögonblicken som ger rysningar av välbehag i en (års)tid av kyla och mörker. En känsla av att det är ett stort ögonblick. Hon ger intryck av att vara så mycket äldre. Det är fint att kunna förmedla så stora och genuina känslor i dessa tider. På djupet. Jag tror att det är vad många av oss behöver…
…så jag är glad att det går bra för henne, nu även i USA som låtskrivare och producent för andra artister. Hon har så mycket värdefull visdom att erbjuda mänskligheten. Tänk, fina lilla Laleh. Hur stor hon är.
Jag är tacksam för konsertkvällen, att jag inte bara var nära… jag var där.
// Kram Linda
