Terminens yogaklasser är till ända. Nu blir det uppehåll till januari/februari igen och det är både lite skönt (att få vara ledig på kvällar) men knepig att inte vara i lugnet så ofta som jag brukar vara. Det är verkligen en bonus med jobbet – att det måste vara lugnt och stilla. Dessutom kan sakna jag mina deltagare.
…men jag skulle inte säga att man blir yogalärare för att vila genom passet man håller. Nej. Det handlar nämligen om att hålla ordning på minuter och sekunder, med en lugnande stämma. Oavsett vad som sker egentligen (se nedan). Men att vara lärare i yoga innebär oftast att få vara i lugnet. I den magiska atmosfär där en unison utandning från ett tiotal personer kan kännas rent andlig och förenande. Så häftigt.
Behöver jag avslappning, så får jag ägna mig åt själva vilan i ett “eget” yogapass. Stänga ute världen och andas en stund, släppa kontrollen och spänningarna helt och hållet. DÄR kan jag finna stillheten. Absolut. Men att leda en klass handlar om att kunna se alla deltagare och vad de kan behöva ha hjälp med. Split vision.
Och det är en ljuvlig plats. Att få sitta bland människor som VILL vila. Andas. Vara i lugnet. Utan att prestera och försöka bända sin kropp i olika omöjliga positioner som gör ont. Det är inget fel med andra yogaformer, men jag kan bli glad om jag ser en person “ge upp”. Så är det.
Om kroppen säger “stopp” för att det gör ont och personen väljer en annan rörelse eller bara sitter ner och vilar. Det om något ser jag som att hedra sin kropp. Lyssna in. Sluta köra över sina inre signaler (som är så lätt att göra!). För i mina klasser får det gärna vara jobbigt eller ansträngande, men det ska aldrig göra ont. Det är inte bra att sluta lyssna och tvinga kroppen.
Så att ge upp, kan vara en vinst i mina ögon. En inre kommunikation vars subtila signaler fungerar, igen eller kanske för första gången. Det är fint att få vara med.
Men det finns också utmaningar med jobbet som yogalärare. Dels kan en person utstråla att den inte vill vara där, men det kan inte bekomma mig egentligen. Jag kan inte vinna över alla till min sida, det finns de som provar på och inte vill komma tillbaka. Men det är ändå viktigt att deltagarna VILL vara där, inte minst för gruppens dynamik.
Det som dock är riktigt utmanande, är att få en hostattack. Tänk dig, en sådan hosta som inte går att stoppa, när det ligger människor framför dig och bara vill vila i tystnad. Hemska känsla! Det har hänt mig en gång (kanske inte sista gången, ta i trä) då jag fick slänga mig ut ur rummet och ut på gatan (!) där jag hostade så att mina ögon tårades. Alla har naturligtvis förståelse för att man kan behöva hosta, men det passar inte in i mitt jobb helt enkelt…
…det gör inte heller att tappa rösten. Hu. Att bli hes efter en förkylning som går på stämbanden, det gör något med… stämningen. Att leda ett pass med normal röst går oftast som en dans, jag tänker inte på det. Är jag hes så blir det en enorm ansträngning där – återigen – deltagarnas avslappning är i fokus. Kraxande röst känns inte helt kompatibelt. Punkt.
Att få ett skrattanfall som inte går att hindra kan också vara en plåga. Hur kul det än är att skratta så att man kiknar, så passar det sig inte heller när man sitter och instruerar övningar. Jag har några deltagare som gärna ger mig menande blickar som får mig att vilja gapskratta. En av tjejerna höll på att somna under en klass, hon låg och var avslappnad. Helt plötsligt RYCKTE HON TILL, du vet som när man just somnar och det känns som man faller – det såg ut som om hon fick en elchock… alltså, hon lyfte nästan från marken och jag höll på att skratta ihjäl mig fast jag var tvungen att vara tyst – inte minst för att det såg så kul ut att hon blev så jäkla rädd själv. Alltså, dessa syner…
Apropå elchock. Ibland går även strömmen. Jag satt i en yogaklass nu under hösten och det sa plötsligt POFF! från ett element som kortslöts, både musiken och lamporna slocknade medan yogisarna låg i vila och andades. Inte kul. Min hjärna gick på högvarv och jag reste mig (utan ett ord) för att leta efter det skåp där snabbsäkringarna sitter… men var då? Efter ett par minuters letande och en säkring som återställdes, började åter musiken att spela och lamporna lyste. Så jag gick tillbaka och satte mig på min plats. Jag har förvisso alltid tända ljus också, där spelar strömmen ingen roll, men det blev rätt påtagligt att något oplanerat hände när musiken slocknade med en smäll.
Dessa små prövningar till trots är jag tacksam över att jag får möjligheten att ha detta som arbete. Att det har varit tre härliga grupper denna termin och att de redan är så gott som fullbokade till våren. Det har nog inte hänt tidigare.
Det kan vara lätt att gapa efter mycket, men jag njuter verkligen i stunden. Vill göra mitt bästa och känna att det är gott nog.
Och mina fina yogisar visar en enorm uppskattning, jag känner mig lyckligt lottad som får möta så stora hjärtan. Man får såklart vara med i mina klasser utan att behöva tänka på en enda form av “motprestation”, men under de här åren jag jobbat, kommer det någon ibland med en blomma, present eller julklapp. Så fint och uppskattat! ♥
Så jag vill passa på att tacka Kerstin, Kickan, Britten, Evelyn, Nathalie, Ellenor, Sissi och alla ni andra för er fina omtanke. Alla ni som är med helhjärtat i mina yogaklasser. Alla ni som kommer tillbaka och trivs med avslappningen. Tack!
Tack för att ni fokuserar på er själva och lägger tid på er egen balans, genom att vara i stillheten och vilan. Att andas och släppa krav och måsten en stund.
Det är guld värt.
Namaste.
// Kram Linda
