Åh, en era är över. Den har bokstavligt talat gått i graven. Det är bara ett par timmar sedan ni, ett av Sveriges största rockband spelade på Tele2 Arena inför 40.000 hardcore fans. Och jag var där – på den allra sista spelningen någonsin.
Alla lovord, om er sista turné, som har exploderat i medier är helt enorma – jag vill med själ och hjärta stämma in i den hyllningskören. Jag håller till fullo med SvD, DN, Aftonbladet, Expressen och alla som tackar er (som fan) för det ni har gjort, det har betytt så mycket för så många. De som tackar för att ni fanns så länge som ni gjorde.
För nu är ni borta, ett avslutat kapitel. Förbi. Det känns märkligt. Även om jag delvis tvivlar, med tanke på hur påståendet “jo-det-här-ÄR-den-allra-SISTA-konserten” hittills har fungerat, men… det visar sig med tiden. Just nu är ni inte längre här och som du Jocke sade under konserten; att när någonting dör finns det plats för någonting nytt att ta vid…
Från djupet av mitt hjärta vill jag tacka för att ni funnits vid min sida sedan jag var 20 år, jag föll på riktigt för er 1996 och skivan “Verkligen“. Ni fanns där med texter och melodier som gick rakt ner i hjärtats djup på den unga människa som försökte hitta sin väg. Som just då snubblade runt i mörkret, föll och skrapade knäna och blödde. Ni skrev om det jag kände och där jag befann mig. Jag kunde lyssna på den där rösten som sprack och känna mig lite mindre ensam. Det var en speciell tid.
Jag minns särskilt en sen kväll i slutet av 90-talet i mitt allra första egna boende, där jag låg i ett hett bad i en mörklagd lägenhet och den stora “747“ vällde fram ur högtalarna. Känslan där och då kan jag få än idag, det var ren och skär magi.
Men tanke på hur många andra som uttryckt samma ord i både tal och skrift i intervjuer i dagarna, tror jag att ni har varit som “psykologer” för så många av oss. Tänk vad musik kan göra. Att en känsla av samhörighet kan vara så läkande. Att någon förstår hur det faktiskt är. Och jag tror att det som förenar oss fans är att ni har berört oss, hela tiden.
“Det är så dyster musik, man blir ju deppig!” har jag hört sägas om er och kanske är det så. Att er storhet kan vara svår att förstå. Det har varit djupt och på allvar många gånger. Men är man där själv, så söker man samhörighet. Är man inte där så kanske sånger om sorg och smärta mest gör ont…? Eller så är det bara inte intressant. Men ni är och har varit ett av Sveriges största och bästa rockband. Punkt. Melodier, texter, mod och uttryck – det är verkligen toppklass rakt igenom.
En vän sa i lördags: “Om Dylan kan få Nobelpriset i litteratur… det här är ju poesi.” Och jag håller med. Fingertoppskänslan. (Inget ont om Dylan.)
Av alla alster bör det finnas någon låt som passar var och en, oavsett preferenser. Om det så är någon av de mer kommersiella “Kärleken väntar” (2002), favoriten till bröllop “Utan dina andetag” (1997), “Sverige” (2002), “Musik Non stop” (1999) och “Socker” (2002) eller de något smalare “Thinner” (1997), “Gravitation” (1996), “Indianer” (1996) och vackra “Cowboys” (1999):
“Jag filmar nu
Stora känslor stora ord
men allt av vikt jag säger
har jag stulit ur en bok
Jag läste nåt om kyssar
nånting som alla vet
men som dom aldrig lyckas fånga
i filmerna man ser”
Eller för all del den låt som kanske anses vara deras bästa “Mannen i den vita hatten (16 år senare)” (2005), “Ensammast i Sverige” (2007), “Den vänstra stranden” (2016) och – inte minst den magnifika “Den sista sången” (2016). Den allra sista. Det finns så oerhört många och bra låtar, för mig är det omöjligt att välja… jag vill ha alla.
Jag har sagt det förut, detta är mina favoritrader för evigt ur “Mannen i den vita hatten (16 år senare)” och jag vill tacka extra för er stora intelligens, för att ni så ofta har satt fingret precis på det i samtiden som faktiskt betyder något:
“Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö”
För att inte tala om La Belle Epoque, när den kom. Ni har så gärna provocerat och sett till att skapa en viktig debatt, hur ska vi klara oss utan det…? Utan er?
Ni har alltid funnits för oss som inte kan få nog av bra melodier. Stämsång. Och detaljer. Jag bara älskar gitarren i refrängen av “Petroleum“, fast det förmodligen inte gör sig i en stor arena. Så, detaljer. Det kryllar av dem. Underbart. Ni har alltid funnits för oss som har velat gå på djupet. Tänka. Känna. Som har funderat. Över livet.
Men även för oss har humor, som uppskattar ironi och självdistans. Har ni varit pretentiösa, vilket ni ibland har beskyllts för att vara? Ja, det har jag nog också tyckt ibland. Men det är ju ni. Dessutom så jäkla roliga. Ta bara det snudd på högmodiga först i “Vi är för alltid” om när det tar slut…
“Dom kommer sjunga sånger om oss
Vi är för alltid
Dom kommer göra filmer om oss
Vi är för alltid
Dom kommer skriva böcker om oss
Du och jag för alltid
För alltid”
…som i slutet övergår till:
“Jag bara skojar ingen kommer skriva böcker
Jag bara skojar ingen kommer göra filmer
Jag bara skojar ingen kommer
sjunga sånger om oss
Inga sånger om oss…”
Det är ljuvligt. Tack för att ni alltid har gått er egen väg. Tack för att ni har ingjutit mod i andra att våga. Tack för att ni har varit dem ni verkligen är.
Tack för lördagen 17 december 2016, det var mitt livs största konsert – hittills. Då har jag ändå sett er fyra eller fem gånger tidigare, jag har tappat räkningen. För musiken ja – 2,5 timmes allsång – men även det känslomässiga. Vi var nästan 40.000 personer som kände en stor och varm samhörighet. Atmosfären var rent magisk, det fanns inte ens ord eller ork till mellansnack. När jag var yngre var Kent en del av the soundtrack of my life. Och jag vill tro att ni kommer tillbaka, att jag får se er igen när ni gör den spelning (16 år senare…?) som ni förmodligen tar grymt betalt för att göra.
Så jag säger inte farväl… jag säger “på återseende”.
Kanske har jag bara inte fattat det ännu. Kanske känns det ändå okej att det är över. Kanske möts vi på vänstra stranden.
Med en vit ros i min hand.
// Kram Linda
Den sista sången, för sista gången.
