Hej och god fortsättning, har du haft en fin julhelg? Det har jag. Ätit gott (tack snälla familjen för att ni äter samma sorts mat som jag, det är det bästa som hänt sedan kolsyra uppfanns, även om jag bör undvika just kolsyra), umgåtts och pratat, spelat sällskapsspel (i det förlorande laget denna gång…), sett på tv och – bio på juldagen, som traditionen bjuder.
Det fanns ju en risk att “Hundraettåringen som smet ifrån notan…” skulle ha kunnat floppa, men jag är glatt överraskad. Visst, det var många svordomar och några lustiga lösningar, men lite småputtrigt och ibland galet roligt, skön och lättsmält avkoppling samtidigt som man processar julmaten. Absolut värt det, tack alla ni som ville gå med mig.
Men, nu måste vi tala allvar om någonting helt annat. För jag har även haft en negativ upplevelse under den här julen. Jag har bara mig själv att skylla, jag blev så oerhört förvånad och… ja, jag skulle säga “chocklad”. För att vara dramatisk. Men det handlar om något så klassiskt som Aladdin-asken.
Vad i hela världen har hänt med den…? Tycker du att den smakar gott?
Jag har inte ätit Aladdinchoklad på flera år. Och jag tror att det är därför jag blev så överraskad. För jag var nu högst delaktig i att köpa hem den, då jag såg den i affären och nostalgiskt mindes smaken av barndomens jular och hur den liksom ska stå på bordet. Därmed inte sagt att jag var tvungen att äta av den, men för gästernas skull… liksom.
Jag valde ändå att smaka ur asken, på julaftonens eftermiddag, lite för old times sake: att prova, minnas och njuta av mina favoriter. Behöver jag ens nämna att det smakade som något helt annat än jag kom ihåg det? Och att mina favoriter absolut inte fanns kvar. Har du varit med om det? Tvi vale. Det var… jag vill inte överdriva här, men… vämjeligt.
Jag tänkte “vad har hänt?” medan jag provade en till – och bet en bit av en annan. Det var inget hetsätande (även om jag har ätit mer i julhelgen än jag har behövt för att hålla mig vid liv) fast det kanske låter så, utan mer nyfikenhet. Jag kunde inte koppla i huvudet vad det jag bet i smakade. Men det var inte gott. Och för mig, som har ett komplicerat förhållande till socker och sockerarter, var det en ny upplevelse att det var så osmakligt. En chokladchock.
Och jag behöver egentligen inte ifrågasätta vad det är som har hänt, jag förstår att ingredienserna har ändrats, jag har bara inte provat dem tidigare. Som med så många sorters godis sedan jag var barn – det är ett ämne som intresserar mig. Men glukossirap smakar inte som socker. Inte heller invertsocker. För även om jag ofta påminner om att vara försiktig med socker, så är dessa alternativ ändå snäppet värre (min syn på saken). Det ger en så klibbig, klistrig och onaturlig smak att jag snabbt mådde illa. Senare på kvällen fick jag även ont i huvudet. Eftersom jag hade ätit ren och bra mat under dagen, förstod jag vad det handlade om.
Jag mässar ofta just om socker, hur det kan påverka våra kroppar på ett negativt sätt, men jag FÖREDRAR ÄNDÅ mer “naturliga” sockerarter framför processade varianter som glukossirap, läs gärna mer här. Jag föredrar de som kroppen iallafall känner igen, om vi äter, även om vi bör vara försiktiga med dem. De flesta av dessa chokladbitar innehöll en seg sötsliskig smet, och just dessa passar förstås bäst att göra med glukossirap; läs gärna mer om “presentchoklad” här.
Det här är ingen nyhet för mig. Jag ville ändå provsmaka. Och det var att möta en utveckling som oroar mig. Mer än du anar.
Inte för att jag ska äta någon mer Aladdin, det ger mig ingen njutning alls och det har jag lärt mig. Men för att det är vad barn lär sig att äta idag. Tidigt. Det är “inte ens” vanligt socker. Jag hoppas att du missförstår mig rätt här och läser mellan raderna; jag bör inte äta sött alls, här provade jag ändå och förstår att mycket av det vi sätter i oss idag är så väldigt konstgjort. Det gör mig nedstämd.
Alternativ som bär och i viss mån frukt, är så mycket mer naturligt, även om det handlar om mängd och sort för att avgöra om det är “nyttigt”. Det här är ett svårt ämne och många av oss är bra på att missbruka socker. Jag känner till det på ett högst personligt plan. Jag säger inte “låt bli” för att jag har läst det i en bok; jag vill förklara hur det sabbade min kropp. Hur det var med och försvagade mig, så att andra slipper göra samma resa.
Summa summarum: det gäller att fråga sig vad man vill bidra till. Vad man vill göra mot sin kropp. Vill vi introducera detta till de små? Jag har inget som helst sug efter en “gammal favorit” från förr, för ingenting av den finns kvar längre, som jag minns den. Ingenting.
Men jag kände att jag ville lyfta det här, eftersom godis har blivit till någonting helt annat som kommer att skapa en herrans massa problem på sikt – på så många olika nivåer. Det bekymrar mig verkligen. Jag är övertygad om att vi kommer att behöva lära oss att leva på ett annat sätt framöver. Men det finns andra sätt, andra vägar.
Det känns ändå bra.
// Kram Linda
(Önskar du hjälp att reda ut ditt sätt att äta, få tips och råd kring din kosthållning efter julen? Här kan du boka en tid för en individuell kostrådgivning eller hälsoundersökning. Välkommen!)
