Ja, jisses. Vilken utbildningshelg, även om det var förra helgen. (Man ska ju hinna skriva ett inlägg också och det här är så viktigt att det var skönt att låta det sjunka in…) Två dagars komprimerad klokskap från Bitten Jonsson, som är addictionsspecialist. Och tänk vad det har hänt saker under åren, bara sedan jag var liten. Nu är det sockerarter överallt.
Fast det visste jag förstås redan innan utbildningen. Jag är väldigt tacksam över att det fanns så pass “lite” socker och sötningsmedel när jag var barn. Undertecknad har i perioder balanserat farligt nära gränsen för sockerberoende, men jag undrar om jag är där…? Det handlar inte om undanflykt här nu, jag är bara lite osäker på kriterierna. Men jag har definitivt ett skadligt bruk. Inget snack om den saken.
Fast alla har inte det. Precis som att alla inte får samma sort sjukdomar, det är högst individuellt vad vi har för känslighet. Det finns de som inte påverkas alls, de som kan ta en eller två bitar godis eller något annat och sedan känna sig nöjd (yeah, right) eller ta ett äpple istället – de kallas för “normies”. De normala. Det sägs att de finns. 😉 Personligen har jag brottats med en sorts överkonsumtion hela mitt liv, skulle jag tro. Det behöver nämligen inte vara så tydligt. Men jo, måttfullhet blir mer och mer min sak, det har bara inte varit naturligt så här långt.
Jag har alkoholism i släkten, det kan absolut påverka känsligheten för socker i det här läget. Att jag har en lägre motståndskraft för de signalsubstanser (hej dopamin, till exempel) som drar igång i mig vid sockerintag och gör att jag blir “radiostyrd”… det är nog farligt nära ett beroende, ser jag nu när jag skriver om det. Oavsett så är jag numera väldigt medveten om det, vilket troligen är min räddning. Det är också den insikten som har lett mig hit, till mitt jobb och min plats idag.
Hur som helst, det var en omvälvande helg med många saker jag har hört och visste redan innan. Men också rejäla ögonöppnare och en ännu större förståelse för att socker kan kallas för en “drog”. För vissa av oss, åtminstone.
Och här kommer något riktigt obekvämt. Jag vet rätt många (flera i alla fall) som säger “Jag har inget problem med socker…” men vissa dricker väldigt mycket alkohol, och ofta. Öl efter öl efter öl. Alkohol är ju flytande socker. Eller vin. Eller energidrycker. Jag ser många träna hårt och ofta, liksom lite i överkant. (Och jag menar inte dig här, Jas, om du tror det. Cross my heart. 😉 ) Andra spelar dataspel eller går på casino. Somliga blir beroende av sex. Så där att det inte är “normala” (vad det nu är) mängder. Men det kan även leda till missbruk av diverse tyngre droger, faktiskt. Socker är som en inkörsport.
Enligt de som vet, är detta samma form av beroende. Även om vissa substanser och ämnen räknas som “lättare ” än andra. De är inte alltid det.
Slå inte ihjäl budbäraren här, jag vill bara förmedla vad jag har lärt mig. Och varit uppe i själv – radiostyrd och signalsubstansorienterad. Inga konstigheter, mat och dryck är ju en av våra utmaningar i den här livstiden Många äter och dricker ihjäl sig, det är inget nytt. I vår tid handlar det inte så ofta om svält som det gjorde förr i tiden, vi är exponerade för för mycket av allt, skulle man kunna säga. (Men det är mina ord.)
Och ofta är det den beroende som inser detta sist av alla.
Enligt Bitten Jonsson startar alla beroenden i hjärnan – med en och samma sak: SOCKER. Det är det första som “kidnappar” våra hjärnor; flera av deltagarna på kurshelgen mindes faktiskt sin “jungfrufix” – det tillfälle då de först kände sockrets rus. Några berättade att de fortfarande kunde få en speciell känsla av att tänka på en viss sorts godis de fick som barn! Jag minns inte min första fix, men jag vet att jag som barn ofta gick omkring och sög på en sockerbit. Jag fick förstås inte göra det, men gjorde det ändå.
Jag har själv i vuxen ålder sett ett 6-årigt barn låsa in sig på toaletten (!) med en ask russin. Barnet i det här fallet hade en missbrukande förälder.
Torkad frukt, inga konstigheter kanske? Men trots allt har russin GI-värde runt 90+ (listorna säger lite olika) och det går snabbt ut i blodet. Och kanske blir man arg eller irriterad som förälder. Varför detta trams? Men det hjälper liksom inte, det är på blodigt allvar för suget är så starkt (tänk alkohol eller socker), att barnet tar det som finns till hands och gömmer sig. Big warning.
Det är viktigt att tänka på här, anser jag. För det ÄR ett problem, åtminstone enligt de föräldrar som fyllde upp lokalen. Alla tampas med liknande saker. Barn som vägrar äta vissa saker men kan äta hur mycket socker som helst. Såklart, vi är gjorda för att ha en försmak för att äta kolhydrater – men förr i världen var det bär och rötter där det gick att få tag i, för att få energi. Idag går vi in i butiker fyllda från golv till tak med rent socker eller ännu värre – sötningsmedel. Konstgjort och knepigt.
Dessutom handlar det ju inte bara om “godis”, vilket kan vara det första vi tänker å när vi hör ordet socker. Det gäller sockerarter, så det handlar även om läsk. Saft. Om mjölmat såsom pizza, knäckebröd, mjuka mackor, pajer, pannkakor, bakverk, tårtor och kakor – även om de är glutenfria. Mjöl är socker. Annat som ligger i gränszonen för sockerkänsliga, är frukt och inte minst torkad frukt. Det blir en hel del när man tänker till.
Vad gör man då med ett barn som har problem med socker? Enligt Bitten, ska man som förälder – om man har problem med socker själv – börja just där. Söka hjälp för att komma underfund med sitt eget beteende, först efter det kan man hjälpa sina barn. Ni vet på flygplanet, instruktionen att man ska sätta på sig sin egen syrgasmask först för att sedan hjälpa barnen… det gäller även här.
Lätt för mig att säga, va? Som inte har barn. Men även om jag inte har erfarenhet av föräldraskap, så var jag det där barnet med ett komplicerat förhållande till sött.
Något jag på allvar BRINNER FÖR (skriker lite här) är det faktum att barnet kan påverkas av det mamman äter under graviditeten. Det är så oerhört viktigt, inte minst för att många resonerar att “jag ska ändå bli tjock så jag kan äta vad som helst” under de kommande nio månaderna. Jag menar inte att döma någon, det som är gjort är gjort och alla väljer sin väg, utan främst påtala att forskning har visat att “Du är vad din mamma åt”. Visst är det fantastiskt? Vi kan alltså påverka barnen redan i fosterstadiet, genom att göra extra genomtänkta matval! I love it.
Dock, berättar medvetna mammor för mig, att även om de har ätit exemplariskt under graviditeten så blir ungarna ändå sockerråttor när de kommer upp i ålder. Det må så vara, vi lever med den problematiken idag – men “tänk vilken tur att du då åt så genomtänkt under graviditeten, vilken bra start för barnet!” brukar jag svara då. Allt vi gör till det bättre, spelar ju roll.
Min vän Tiina gav inte sina barn saft eller glass förrän de var ett par år gamla och själva förstod att det ens fanns – så otroligt imponerande! Det är ju ofta vuxna som vill att de små barnen ska “få unna sig”. (Gissa vad dessa vuxna har för förhållande till socker…?) Barnen har ingen aning om vad de missar. Och det är absolut inte barnmisshandel att undanhålla dem socker när de är så små, anser jag. Aldrig i livet. Min vän Louise var på ett barnkalas där hennes ettårige son höll på att få tårta serverad, när en jämnårig liten flicka blev matad av sin mamma. Louise fick många konstiga blickar och var nog “udda” när hon förmedlade att han inte åt tårta. Som om det var det märkliga i sammanhanget.
Så. Det är hög tid att vi skapar nya tankar och utför nya handlingar. Tänker lite längre och kanske tar tag i vårt eget förhållande till socker. Hur rolig är fredagskvällen utan ett glas vin eller öl, egentligen…? Om du ska vara helt ärlig? Här kan du göra ett test för att se om du ligger i riskzonen…
Kanske helt naturlig. Är du en “normie”? Grattis till dig.
Vi andra får ta en dag i taget. Förhålla oss till det beroende, eller skadliga bruk, som vi har. Det är nog det bästa sättet. Att vara medveten om sin “svaghet” (men det är inte att vara svag att vara medveten, anser jag) och varje dag börja om. Och förstå att vi är många som sitter i samma båt. Det om något lärde jag mig av kurshelgen. Ingen är ensam.
Det bara känns så ibland.
// Kram Linda
Jag har inte kompetens att hjälpa sockerberoende, men om du känner att du har läget under kontroll och vill ha hjälp med att skapa en individuell kostplan eller göra en hälsoundersökning, kan jag stå till tjänst. Här bokar du tid. Varmt välkommen!
