Jag har alltid varit blyg, särskilt som barn. Det går alltid att finta bort – “fake it ’til you make it” – med skämt och skratt eller bara genom att hålla sig i bakgrunden. Men känslan finns där. Inuti. Att inte riktigt vilja kliva ut och visa sig. Nej tack. Jag kan stå här i längst bak, det går bra.
Men hur dras man då till att bli yogalärare? Kan ju vän av ordning undra. Och i en värld av konstant like-jakt och utfläkande av sitt liv i sociala medier borde ju alla ha extraordinära social skills… eller ?
Jag vet inte. Det passar inte alla, den här jakten och hetsen. Jag tror inte det. Många söker vila och lugn i det hektiska läge vi har omkring oss…
Min blyghet gjorde vid ett tillfälle att jag inte ens vågade prata engelska under en utlandsresa till just England i tonåren – fastän jag hade högsta betyg i språket. Det säger väl en hel del, det liksom låste sig. Tråkigt nog.
Eller kanske var det just därför, egentligen. Jag vägrade att prata för att jag inte ville göra fel – hej låg självkänsla – för att andra VISSTE att jag hade bra betyg. Det blev ju pannkaka av det och var otroligt obekvämt med jobbiga kommentarer, men som barnpsykologen Louise Hallin (jag kan lyssna på poddar med henne i TIMMAR i sträck!) säger så är blyga barn kloka. Uppmärksamma, med koll på allt och alla. Se där. 🙂
Hur som helst. Med tiden har blygheten blivit en del av mig som jag sedan länge har accepterat. Några som känner mig lite halvt skulle kanske säga “Du, blyg?!” Men hey, det är ju bara att bjuda upp sitt Alter Ego på scenen… ingen märker något. Fake it ’til you make it.
Dock är jag inte alltid blyg. Inte om jag känner mig bekväm, det var långt mycket värre förr. Och blyghet (hävdar Louise) är något medfött, så ofta är tydligen någon eller båda av ens föräldrar blyga. Nu är jag ju mig själv, efter att ha raserat murar och fasader i flertalet år. Det här är ju jag. Gilla eller inte. Det var värre förr, när jag försökte passa in. Usch ja.
Men idag när jag håller yogaklasser kan jag tänka “Vad håller jag på med?”. Och bli helt full i skratt. Det är ofta opraktiskt att skratta när så många kommer för att slappna av, men när jag ser 10-15 människor som sitter framför mig medan jag pratar och instruerar… då och då kommer faktiskt känslan över mig. “Vad gör jag? Det här vågar jag ju inte.”
Fast det gör jag ju. Nu är nu och då var då. Tänk ändå hur ett cellminne kan sitta så djupt som det gör. Min självbild är nog en blyg person som alltid har kämpat för att framstå som tvärtom. Det har nog inte varit så svårt att genomskåda, men… livet kan vara rätt svårt när man inte vet hur man ska bete sig. När kartan mot målet liksom är vänd upp och ner.
Men det landar allt mer. Idag känner jag att “jag kan det här” för jag gör det på mitt sätt. Alla gillar det inte, men många verkar göra det. Och det är – mitt. Det är skönt att slippa prestationsångesten, den har så ofta fått mig att krympa. Bli så där blyg igen.
Däremot tänker jag just det, när jag sitter inför andra och ska instruera i yogan eller sjunga ett mantra: “Men hur hamnade blyga jag här…?”
Då får jag återigen bita mig i läppen för att inte börja skratta.
// Kram Linda
