Idag skulle du ha fyllt 42. Och vi sågs senast när du var 35. Tiden går, fina du. Jag saknar dig såklart, vissa stunder mer än andra. Mycket mer, även om jag längtar efter att få träffa dig mest hela tiden. Min kusin fyllde jämt i måndags och honom kunde jag fira… det blir inte alltid som man har tänkt sig.
Ett tillfälle när saknaden efter dig kändes lite (läs: mycket) extra, var på Guns N’Roses konsert i somras. Du är/var så mycket Guns N’Roses för mig. Och vi lyssnade ju så ofta på dem och sjöng. Vi sjöng ju jämt, till det mesta. “I used to love her”, “November rain”, “Paradise City” och inte minst”Patience”…
De var ju våra verkligen tonår.
Under en av de kanske mer otippade låtarna – “Yesterday” – var det som om jag hörde dig. Som om du var där. Det slog mig med all kraft. En saknad som gör sig påmind och ändå en närvaro som är så stark. Även om det har gått så pass lång tid. “Igår.” Konstigt, det där, hur det slungar en tillbaka i tiden.
Vår skoltid, när vi sov över hos varandra, hur vi mötte vuxenvärlden, hur du åkte till USA, när du födde dina barn, din sjukdomstid och vårt allra sista möte…
Det är något med musik och harmonier som har en förmåga att gå rakt in i hjärtat och öppna upp känslominnen, oavsett hur långt borta de är i tid. Plötsligt känns de återigen så aktuella, så där brännande och berörande – även om det är länge sedan det var på tapeten. Sedan minnena skapades.
Du lär mig ännu så mycket om livet. Hur jag tänker, känner och reagerar. För idag kan jag stanna upp och reflektera, en lång tid i livet sprang jag bara för fullt. Över vad som är viktigt och vad som inte är det. Vad jag kan välja bort. Och prioritera. Tänk, att du är så närvarande i mitt liv.
Men en sak känns väldigt märklig. Det har snart gått sju år sedan du gick bort. Och det sägs att alla våra celler i kroppen förnyas på sju år, vilket innebär att jag snart är en annan person än när du gick härifrån. Det är en insikt som känns både sorglig och… lugnande? Ja, jag tror det. Även lugnande.
För mycket har faktiskt hänt. Jag HAR blivit en annan person, genom många transformerande och utvecklande processer. Jag valde ju till slut att se in i de mörkaste vrårna och dra fram det som inte längre passade in i mitt liv, ut i ljuset. Sådana mönster och beteenden från förr som jag själv ville bli fri ifrån. Bearbeta och förändra. Så nu är jag en annan… men på sätt och vis mer mig själv. Konstigt, det där.
Och vi kan liksom inte prata om det, heller. Jag kan tycka att sju år är en lång tid. Sju svåra år. Å andra sidan känns det som vi sågs för inte så länge sedan alls. Tiden är jättekonstig så. Men jag hoppas och tror att du är någonstans bredvid mig, att det är därför du känns så nära. Även i tid.
Man kan filosofera hur länge som helst kring det här, i alla fall jag. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller skriva. Mer än att jag är så oändligt glad att jag mötte dig som åttaåring och för de dryga 25 år vi fick tillsammans.
Snälla du, fortsätt att gå vid min sida och var hos mig medan jag lägger min tid och energi här på att vara med dem jag tycker om – i det här livet. Och att visar dem hur mycket jag uppskattar att de faktiskt finns för mig och jag för dem. För tiden går fort…
…men du har lärt mig att ta vara på den.
Tack för det. ♥
// Kärlek, Linda
