När man inte går i skolan längre – och därmed inte heller har ett höstlov – så får man se till att skapa sig den ledigheten på egen hand. Planera innan terminen drar igång, så att det finns utrymme… för vila och återhämtning. (Det gjorde jag bra.)
Det har hänt en hel del de senaste veckorna som jag så gärna hade varit utan, men jag vet ju hur livet är… det dyker upp utmaningar för att göra oss starkare. (Så snart kan jag lyfta en bil. På mina raka armar.) Besvikelse. Men med hjälp av mina kloka och fina kolleger på jobbet har jag ändå kunnat andas och bara vara i det, vilket är fint. Tack.
Jag tycker mycket om mina jobb. Men det spelar i sammanhanget ingen roll, för jag har varit grymt trött. Snudd på utmattad. Det har varit tungt, både fysiskt och känslomässigt – men jag har lärt mig av tidigare krasch när det är läge att dra i bromsen. Se och känna varningssignalerna. Tröttheten trots sömn, den rubbade balansen. Att kunna äga problemet och lösa situationen. För ingen gör det åt mig.
Därför passade det extra bra in just nu att kunna vara ledig. Sedan flera år tillbaka har vecka 44 varit vikt för en veckas Paus i Paradiset. Platsen på jorden som jag nästan alltid längtar till. Vad jag än gör och var jag än befinner mig. För att det är så naturligt “hemma”. Utan måsten och krav. Och för att det är så makalöst vackert att jag tappar andan.
Vi äter god middag med släktingar, umgås och skrattar, pratar om ÖFKs bedrifter –“en framgångssaga!” – och bara gör annat än det man gör till vardags. Det kan vara en liten flykt, javisst, men en skön sådan… ibland är det vad som hjälper en framåt, bidrar till läkning och lugn. Älgstek och hjortron, samtal och skratt. Att de kallar mig eljest bär jag som en krona. “Fjällen är fond till det här.” ♥
Yogan har ett kort uppehåll, så även klienter och andra åtaganden. Men det är så att jag tar med mig lite jobb till Paradiset. Det är bara så fint att kunna byta miljö en stund, äntligen få friskt syre i lungorna. Fjälluft. När mitt älskade lilla hus byggdes runt 2007 tänkte jag att det vore toppen om det kunde bli min “lilla skrivarstuga”. Och här är jag nu. Och skriver. Och älskar det. Och känslan av att jag inte måste göra någonting. Jag gör det för att jag vill.
Jag har nämligen en matbok till på tapeten nu till vintern, den femte i ordningen, fastän den heter nummer sex. (Inga konstigheter, barnboken behöver mer research så “Balans” får komma före.) Jag har ju en tidigare planering som lovar två matböcker till och det är dags att sno ihop “Balans”en nu.
Balans, då? Vad handlar den om ? Livet. Livsstilen. Hur vi mår på insidan, vilka förutsättningar vi skapar för oss. Fysiskt i första hand, men även det som kan påverka hur vi mår mentalt och känslomässigt. Pusselbitarna i livet. Förslag på hur man kan strukturera upp de olika delarna, så att de får plats. Men det handlar i slutänden om att skapa utrymme för dem. (Vill du har mer hjälp än så kan du ju boka tid för besök här.) Jag har rätat upp mitt liv några gånger och tänker att jag vill dela med mig av några genvägar…
För mig handlar mycket i nuläget om – just tystnad. Att höra mina tankar. Känna vad jag vill. Och vill avstå ifrån. Vad jag vill rensa bort och vad jag vill ha kvar. Reboot. Det är ju så vansinnigt lyxigt att vi människor har möjligheten att skapa och även omskapa våra liv, revidera och känna efter. Det finns de som är “fängslade” (känslomässigt eller fysiskt) som bara hänger med… som inte kan eller våga välja, som inte tar sin chans och sitt tillfälle att göra det. Tystnaden gör att jag hör mig själv och mina önskningar.
Jag såg ett inslag för nån vecka sedan om att tystnaden i naturen bidrar till att sänka stressnivåer och att just tystnad blir en allt större bristvara i våra städer. Jag tackar min lyckliga stjärna för vår plats som är så tyst att man hör vindens sus och att nätterna lyses upp av stjärnhimlen. Nog för att jag gärna går på konserter eller befinner mig i andra slamriga miljöer (helst inte tunnelbanan, då), men det finns inget mer läkande än tystnaden och stillheten… i naturen.
Jag vet människor som hellre skulle ge bort sin högra arm, än att sitta i tystnaden och vara för sig själva. Jag känner tvärtom. Jag skulle bli galen om jag inte kunde lämna storstaden, stöket, trängseln och bullret. Det kommer nog med utveckling och mognad(?). Förr var jag rädd för ensamheten och jag vill självklart inte vara solo jämt, men att vara själv i små doser för vila och återhämtning… det är ovärderligt. En nödvändighet idag, när det alltid är något som låter.
Det enda problemet med Paradiset är att jag måste återvända hem…
..men jag ser det som en ynnest i sammanhanget. ♥
// Kram Linda
