Sommartid. Äntligen vår, hörni. Som vi har längtar efter detta! Värmen och våren dröjer enligt meteorologerna, men nu börjar vi se ljuset i tunneln. Eller… själv märkte av skiftet i lördags natt när jag satt på Danderyds akutmottagning och stirrade på min display på telefonen, när den slog över från 01.59 till 03.00.
Nästan förblindad av trötthet. Räknade minuter. Och sekunder. Jag satt där med en anhörig, för att en annan nästan 90-årig anhörig skulle få hjälp. Från 17-tiden på kvällen. Det var en lång natt för att vara så kort. Det var som en mardröm. Även om det började bra, för att det var väldigt lugnt. Då.
Tyvärr flyttades vi in i kaoset i väntan på provsvar och läkare som lyste med sin frånvaro. Nog för att det larmas överallt om det problematiska läget på akuten, vilket anses vara toppen av ett isberg, men jag tänkte att ”om man inte måste söka hjälp akut – så håll dig så långt du kan därifrån!” Eller som min 90-åriga anhöriga trött sa om ironin i situationen:
“-Man ska vara frisk nog för att orka sitta här.”
Jag kände när jag satt där – och skrev denna text – att jag måste utfärda en varning. Varna för att hamna där. Jag gjorde det för lite drygt tre år sedan i ungefär samma sits, då var det en aningen kortare väntan än i helgen, men jag varnar så gärna igen. För att det finns så mycket vi kan göra för att förhindra det. (Om man inte måste söka vård akut, såklart.)
Men när det handlar om livsstilsrelaterade problem (hjärta/kärl, mage/tarm, allergier osv) kan vi göra så mycket mer än vi anar. Det vi inte tror är så viktigt, kan skapa ett biokemiskt kaos inom oss. ”Spelar det verkligen någon roll vad jag äter? Åh, jag måste ta en cigg. Jag kan väl dricka bara lite kaffe…?” Det spelar roll. Allt vi gör, äter och dricker spelar roll. Och där satt jag i över 10 timmar, såg hur kroppar hade kunnat stärkas i god tid inifrån med hjälp av livsstilen. För är vi starka inuti tål vi andra motgångar och obalanser som infektioner och inflammationer, som sedan kan påverka vitala organ som njurar, lever, lungor, hjärta och hjärna/nervsystem. (Jag menar alltså inte benbrott här, även om benskörhet absolut kan förebyggas.)
Så snälla du. Börja våren med att hedra dina organ – ära alla dina kroppsfunktioner. Vi saknar dem inte förrän det är försent, innan det gör ont eller det gör oss rädda. Gör det du kan göra för att må bra, förvänta dig inte att någon kommer att göra det åt dig. På allvar, jag är verkligen seriös. Kanske har du själv suttit på akuten och förstår vad jag menar…?
Ingen kommer att jobba extra snabbt för att ge dig hjälp (såvida du inte har en dyr försäkring som tar dig förbi kön, det finns väl sådana?). Ingen kommer att fokusera på just dig. De har 15-20 andra som behöver hjälp samtidigt. Eventuellt kommer de att fräsa åt dig att inte stå och titta på dem när de gör sitt jobb, för de blir jättestressade då. Det hände mig.
Jag har haft många olika jobb där människor har suttit och tittat på mig, i väntan på hjälp. I receptioner eller butikskassa, till exempel. Och man måste kunna hantera det när man väljer ett jobb som kräver det. Jag blev mållös. Och arg. Men jag sade inte vad jag egentligen tyckte om hennes sätt att sköta sin position. Vad är det för fel på svensk sjukvård idag? Och vilken politiker kommer att kunna lösa situationen? Sådant skrämmer mig och får mig att vilja fokusera på hälsan.
Om rummet man tilldelas (som luktar… död) är syrefattigt, så vill man ställa sig utanför. Efter typ 5-6 timmars väntan, vid halvtid nånstans mitt i natten. Ta en kort promenad fram och tillbaka. Se sig om och få en uppfattning om ifall NÅGOT händer när det varken känns eller verkar så. För om man – som den sura sköterskan påbjöd – ”ta en promenad i hisshallen istället” och (gud förbjude) därmed missar läkarens visit, så vet man aldrig hur länge man får sitta. Och. Vänta. Men det vet man å andra sidan inte innan heller. Moment 22.
Vi andades ut lite när en sköterska plötsligt kom för att hjälpa oss, men vi insåg snabbt att så inte var fallet då hon tagit fel på person (!). Sköterskan hävdade att “det hade varit svårt att ta blod” via vår anhörigas port a cath och började rota vid halsen, när venkatetern satt i armvecket – och alla hennes prover redan var på analys. Vi sa “eh, det måste ha blivit ett misstag nu” varpå sköterskan förvirrat svarade “jaha, då har vi sorterat fel”. Okej?
En annan “läkarperson” talade nästan enbart i latinska termer med en kollega på telefon om en annan patient, i vårt rum när det väl var dags att fokusera på vår anhöriga. Och sedan upprepade denne samma sak som en av hennes kolleger redan hade sagt till oss. På detta väntade vi alltså i flera timmar. Utan att få någon egentlig information, man måste bara “vänta”.
Akuten är inte att rekommendera. Om man inte måste vara där. Jag vill få den som läser detta att förstå att vi kan göra TUSEN och åter tusen saker för att lyssna på våra kroppar och vad de behöver. Om vi vill. Även om vi inte tror det och många vill få oss att tro annat. Hur det nu har kommit sig.
Vi kan sätta i system att ignorera våra behov. Vi kan falla för vanans makt, vi kan inta mat och dryck som är illa för oss för att ”unna oss det”, vi kan ständigt blunda för hur vi skadar oss själva på insidan. Vi kan ljuga för oss själva (jag vet) och låtsas som att vi inte kan påverka. MEN VI BEHÖVER INTE GÖRA SÅ. Tro mig. Undvik akutläge.
Vi kan leva på ett bra sätt så att vi stärker kroppen, så att vi mår gott. Tyvärr kommer denna insikt ofta alldeles för sent, det är därför jag anser mig ha en skyldighet att skriva en påminnelse om detta nu! Och du behöver inte göra som jag – gör på ditt sätt. Genom att äta bra, dricka vatten (merparten av mina klienter dricker för lite vatten och det kan i sin tur direkt påverka hjärta, kärl och blodtryck), röra oss och vila/sova tillräckligt. Så att vi håller balansen på egen hand, för: läkemedel är inte en naturlig del av människokroppen.
Våra organ kräver inte smärtstillande, blodtryckssänkande eller antibiotika – från början. Om man inte har en medfödd sjukdom. Jag menar att vi kan fokusera på livsstilsproblem här. Vi kan göra MASSOR för att skapa balans. Om vi vill.
Om man måste besöka akuten, så måste man. Då gäller det att rusta sig med en hel del mat och mellanmål för ett halvt dygn, renat vatten (jag skulle inte dricka vatten från en kran på ett sjukhus…), eventuella klädombyten, gärna varma kläder när sömnen vill svepa en med och ett STORT tålamod.
Jag skrev detta tidig söndagsmorgon, för att jag har blivit så djupt besviken på akuten, när jag har besökt den. (Och det är flera nätter jag har suttit där med anhöriga nu.) Fastän jag inte vill känna så. Kanske blir jag överbevisad en dag, men som det har varit hittills… nej. Jag klarar mig, men det känns verkligen förnedrande att en person i 90-årsåldern ska sitta där en hel natt och försöka att hålla sig vaken, medan en sur kvinna ber mig att inte stå och titta ”när hon gör sitt jobb”. Really? Utan någon information om hur lång tid någonting kommer att ta. Jag skrev detta i både vrede och sorg över att så många som faktiskt behöver hjälp får en nonchalant behandling. För att patienter tror att det måste vara så. Att man måste acceptera läget.
Jag är frisk och kan hantera en vuxen människas dåliga självkänsla, men det gör det inte okej. Att någon beter sig så. Alls. Jag blir förbannad för dem det drabbar.
Och jag personligen kommer att göra allt jag kan för att hålla mig så långt som möjligt ifrån akutmottagningar, för framtiden. Måste jag, så måste jag. Men jag vill fortsätta att bygga upp min kropp inifrån hellre än att slita på den. Man måste inte må sämre med ökad ålder (kolla bara in hon här som mår bättre med åren, snygg som få men det är insidan som räknas), endast för att vi nånstans har sett det omkring oss – så att det har blivit en ”sanning”; att vi ska må sämre med åldern…? Jag säger nej tack. Jo, det sker förstås ett naturligt åldrande, men vi behöver inte skynda på det.
Så min uppmaning här och nu, från djupet av mitt hjärta, av omtanke och respekt för din kropp och dina funktioner, är att du gör samma sak – tar hand om din insida framför allt – för din egen skull.
Det är både du och din kropp värd.
// Kram Linda
PS. Strax efter klockan 04 kunde vi äntligen åka hem. Sommartid, that is.
PS igen. Min anhöriga fick alltså lämna akuten efter positiva besked och skickades med recept hem, men eftersom kommunikationen personalen emellan inte var hundra, undrar jag i mitt stilla sinne hur snabbt det hade gått om den hade varit det. Elva timmar ändå, på grund av väntan på provsvar…? Kanske.