Det händer mycket omkring oss. Sorgligt nog har stora, begåvade artister gått ur tiden och några av de senaste i raden är Jerry Williams, Barbro ”Lill-Babs” Svensson och Tim Bergling aka Avicii, alldeles för tidigt. På grund av otaliga informationskanaler får vi veta det direkt, ofta från olika håll samtidigt. Som ett kallt duggregn av obehagliga nyheter direkt mot oskyddad hud.
Det blir chock och dråpslag mitt i vår intensiva tid. En vass lavett. Man har fullt upp med att jonglera sig själv och allt annat i livet, när det plötsligt kommer en nyhet om att någon vi har sett upp till i många långa år, eller en kort stund, och som har gjort ett djupt intryck inte finns med oss längre. Någon som har lagt ett soundtrack till våra liv.
Det blir så påtagligt när kända personer går ur tiden, men det händer ju även dem vi har omkring oss, dem vi älskar. Det är en känsla vi förmodligen aldrig kommer att vänja oss vid, att det är slut. Att kontakten är bruten (om man inte tror på något annat) här och nu. Saknaden. Tomheten. Sorgen. Döden. Det är dock en del av livet och vad det innebär att vara människa.
Och det är många som i ett försök att trösta säger ”…hellre att ha älskat i en sekund än att inte ha älskat alls!” så där livscoach-käckt att man skriker ”I H*LV*TE HELLER, FÖR DÅ HADE DET INTE BEHÖVT GÖRA SÅ HÄR ONT!” inombords. Men säger ”du har säkert rätt”. De har säkert rätt, men man (jag) är inte mottaglig för det där och då. Eller någonsin?
Livet. Lycka och sorg. Skratt och gråt. Det är svårt att hantera ibland, nästan outhärdligt, vissa av oss tar till både alkohol och droger, alternativt sex, mat, spel eller något annat som hjälper oss att fly från verkligheten en stund. Smärtan. Men det funkar ju inte för evigt. We can run but we can not hide…
Ibland gör det så ont att det svartnar framför ögonen. När det känns svårt att bara andas, hur ska man då kunna överleva? Jag har pratat rakt ut i luften med min saknade vän i flera år nu. Inte vet jag om hon hör, men kanske? Det känns så, det är väl det viktiga? Mina farföräldrar. Det känns som att de finns intill mig ibland. Min morfar och min nästanmorfar. Vem vet?
I en kultur där vi har skjutit döden allt längre ifrån oss och inte ens vill höra talas om den, blir det ändå som att luras. För hur vidrig och skrämmande tanken än är, så kommer vi alla dit. En dag. Ingen vet när och hur. Och tur är väl det. Men vi kan till stor del påverka våra liv. Den makten har vi.
Och när vi ser en gudabenådat begåvad ung man lämna jordelivet redan vid 28 års ålder får det en att tänka. I alla fall tänker jag. Hur lever jag mitt liv? Är jag tacksam? En dag är allt borta. Det är en sanning och det må låta hårt, men vi kan stanna upp och göra massor för att påverka vår tid här och nu. Foto: ur dokumentären “Avicii: True Stories”
Hur mår jag? Vill jag förändra något? Umgås jag med människor så som jag vill? Omger jag mig med dem som är vänliga och stärkande för mig? Något jag har förstått av Bronnie Wares bok om vad döende människor ångrar på sin dödsbädd är att få som ligger för döden anser att de har jobbat för lite. Tvärtom. De upplever att de har jobbat bort så mycket annat, vänskap och barnens uppväxt, det där som kanske egentligen är det viktigaste…? Jag skrev om det redan 2013, men det är lätt att glömma vad som är viktigt i livet, särskilt när vi kommer upp i fart och tiden rullar på.
Jag tror på och är intresserad av möten. Samarbeten, utbyten av varandra och lärdomar. Relationer. Finns det något vackrare, oavsett om det är i kärlek eller platoniska? Vänner eller antagonister? Och finns det något mer komplicerat? Vi kan känna på ett par korta sekunder om en person alls “matchar oss” eller inte, kanske finner vi varandra direkt som vänner eller partners – kanske har vi ingenting att säga varandra. Istället för att bara reagera, kan vi vända fokus inåt och tänka till. Vad väcker just den här känslan i mig? Det finns alltid någonting att lära. Om vi vill.
Jag tror att vi lär oss mycket av att till och med betrakta andra. Att känna och uttrycka tacksamhet. Över livet, det vi har. Jag har många gånger i livet känt djup sorg och fått bearbeta många upplevelser, ibland har det varit så svårt att känna tacksamhet. Men jag har vetat att det har varit min nyckel till frihet. Det gäller att påminna sig om att inte tappa den balansen, hur mörkt och tungt det än kan kännas. Även om eller när ingen står vid ens sida. Foto Jerry Williams: Niclas Brunzell
De små sakerna, om helheten känns svår. De små ljusglimtarna. Detaljerna. Stunder av stillhet, samtal, möten. Förståelse. Värme. Tak över huvudet, mat på bordet, en fungerande kropp. Även om det blir svart runt omkring mig får jag inte ta det grundläggande för givet. Jag har klagat en hel del genom livet, men främst har jag sörjt. Och velat vända om skutan. Det funkar sällan att bara gnälla och inte göra något åt saken, man bör ha en egen plan. En målbild.
För vi har makten och möjligheten i detta land att kunna ta hand om och ansvar för oss själva. Ingen annan kommer att göra det åt oss, så vi bör ta alla chanser som ges. Att lyssna inåt. Förändra, om vi vill. Be om hjälp om vi behöver. Och vi har – tänker jag – skyldigheten att vara tacksamma. För det vi har. En dag står vi på en enkelriktad väg där vi inte kan ta med oss någonting alls när vi går.
Jag är tacksam för mycket. Inte minst min familj, mina vänner och roliga jobb. Mina platser jag kan besöka när jag vill för att vara fri och fylla på ren energi och kraft igen. Allt är kanske inte precis som jag önskar, men jag övar på att vara tacksam och medveten – att få dessa nyheter om fina människor som lämnar oss, blir ännu en påminnelse om det.
Ínget varar för evigt. Var rädd om det du har. Visa uppskattning. Var tacksam.
Jag gör det verkligen, allt jag kan.
// Kram Linda
