Jag tänker att jag ska bli ännu bättre på att uppskatta när saker och ting är bra, när det faktiskt funkar. Det där som man kanske inte direkt tänker på. Som när tågen går i tid (jodå, det händer!), frånvaron av ett blödande skavsår eller som när man slipper ett iskallt hällregn. (…sommarens värme och vackra väder hittills har väl varit snudd på overklig?) Sånt kan vara lätt att ta lite för givet.
Du vet, det kan vara allt ifrån småsaker till de stora omvälvande sakerna. Jag vill – för jag tror att det ofta är ett val – vara så uppskattande jag kan. Det är när det är ”som det ska vara” som det är lättast att tappa det, tror jag. Ödmjukheten. Tacksamheten. Vördnaden.
Och man kan uppskatta det mesta. Förra veckan var jag med en vän i Göteborg i ett par härliga dagar och hade galet kul, vi gick på en i mitt tycke suverän Foo Fighters-konsert (ja, den här texten kan möjligen vara lite färgad av det) och var – lediga! Ljuvligt. Jag passade på att njuta fullt ut när vi “gjorde stan”; av sällskapet, solen, staden, maten, människorna, skratten, butikerna, upptågen, promenaderna och – musiken. Helheten. Upplevelsen. #balans på den.
Du vet, det är ju inte lika kul den dag man råkar tappa sin relativt nya smartphone rakt i backen och den där lilla sprickan i glaset sprider sig så att det ser ut som ett fint spindelnät, inklusive vassa glasflisor att få in i fingret… det hände mig för ett par veckor sedan – och ÄR ett i-landsproblem, ja – men det känns viktigt att uppskatta när det inte är så, även om det kan kännas lite i överkant för andra kanske. (Foten i kläm? Jajamensan!)
Jag vet många som har mycket. ”Allt” i andras ögon, ändå klagar de. Gnäller. Visar missnöje. Vad som är värdefullt i någons liv, är ibland futtigt i någon annans. Men som bekant är det ju också vanskligt att gapa över mycket, med risk för att mista hela stycket… och man ser ju inte andras sorger på utsidan, vad de själva anser sig sakna.
Vad vi än har, om vi så känner oss förfördelade, så är det förmodligen bra nog ändå. Good enough. Det är viktigt att påminna sig om. För vi lever i en privilegierad del av världen. Det är ett faktum vi inte kommer ifrån, hur vi än vänder och vrider på det. Ändå glömmer man det på en sekund om telefonen får en spindelnätskärm och tröttheten infinner sig som en smäll i ansiktet. Jag vet. Men det är ju trots allt “bara” en telefon.
Att till exempel få ont i en kroppsdel är ju något man reagerar på och undrar ”vad nu…?” och stundtals går det inte att tänka på annat än värken. Vissa lever med ständig smärta på grund av olyckor eller sjukdomar. Ont i organ och / eller vävnad. Men att uppskatta en kropp utan smärta är inte alltid lika lätt, tror jag. Den tas lätt för given. Den bara ska funka. Känner man inget så är det inget. Och man kan alltid vara lite smalare, lite smidigare och lite mer tränad. Eller?
Det gäller att uppskatta sådant, tänker jag. Som när bilen inte behöver repareras, när nycklarna varken är förlagda, inlåsta eller borttappade, när det inte regnar in eller man inte har försovit sig. Att då kunna uppskatta läget som de är. När allt är lugnt. Även om maten inte blev supergod, så brändes den iallafall inte vid. Alternativt att hinna bli klar till en deadline och uppskatta det, utan att direkt stressa vidare till nästa sak på listan.
Eller som när det är på allvar och man kommer ur en tuff period, något som har varit tungt en tid. Kanske en livskris där man har varit så bruten att det blir som att lära sig gå igen, lite som Bambi på hal is, eller så milt att man bara borstar av sig dammet och fortsätter framåt. Men lättnaden då, att kunna stanna upp och vara tacksam över den, inte ta den för givet. Jag tror att det är viktigt.
Och lite apropå det… här är – i mitt tycke – en fantastisk text på temat, av en grupp som jag… nyligen har sett. Ur en av mina gamla favoriter “Walk“:
“I’m learning to walk again
I believe I’ve waited long enough
Where do I begin?
I’m learning to talk again
Can’t you see I’ve waited long enough
Where do I begin?
I’m learning to walk again
I believe I’ve waited long enough
I’m learning to talk again
Can’t you see I’ve waited long enough”
Bara det att kunna vara öppen och acceptera en process, även om det är svårt och jobbigt. Ett steg i taget, en dag i taget. Rätt vad det är kan det vara enkelt både att gå och springa igen. Ännu lättare blir det om vi uppskattar framstegen, inte anser att vi borde ha sprungit ett Maraton för länge sedan. Tacka och vörda kroppen, själen och sinnet. Det kan göra underverk.
( …som en liten bonus och för att jag fortfarande är helt hög på upplevelsen av konserten förra veckan, så får du (som vill) här även videon till texten ovan – en hommage till den fantastiska filmen “Falling down” – där hela bandet är med och agerar även i videon. Jag är förtjust i Dave Grohl, musiken och humorn. Så är det med det. 😉 )
Men bara det att kunna sakta in och reflektera: jag mår bra, jag är här. Även när allt är på topp. Det behöver inte finnas en millimeterplanering (note to self). Vi kan ta det lite mer på volley. Njuta av det som bara är bra. Av kroppen, även när den inte gör ont. Av att bussen kommer i tid. Sådana saker.
Jag andas och tar in livet lite som det kommer, det kan vara just så enkelt. Just nu, just här. I denna sekund.
Life is good. Good enough, i alla fall.
// Kram Linda
