…nej vet du, jag tycker inte att vi ska prata så mycket om att det vänder snart, att vi går mot mörkare tider igen. (Men jag kunde inte hålla mig.) Mitt i de varmaste och vackraste av sommardagar när solen knappt ens går ner, är det alltid “någon” som ska påpeka att det snart är advent igen, men nej… nu njuter vi av allt det sagolika istället. Så länge det finns framför oss.
Det somriga, det gröna, det vackra runt omkring oss i dessa tider, det… vänliga.
“En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.”
För där jag befinner mig, är det precis vad jag upplever. En vänlig grönska. Som om det inte vore gott nog ändå. Det är så lugnt och galet vackert med skog, berg, sjöar och åkrar att jag knappt finner orden. Och ändå tjatar jag vidare om det varenda gång jag är här/där, jag vet. För att det är som Paradiset på jorden. För mig.
Det är vyerna och allt det vackra som knockar mig, men även den varma vänligheten har en stor påverkan. Att det är så stilla. Ingen trängsel, ingen stress, inga knuffar eller hårda ord. Inte som tunnelbanan i Stockholm, direkt. Även om det kanske inte delas ut så hårda ord heller, inte till mig i alla fall. Knuffar, stress och högt tempo finns där – men det är jag 50 långa mil ifrån. Tack för det.
Jag gillar verkligen Stockholm. Jag är född i utkanten, har bott i mitt i smeten och rört mig i länets alla delar genom jobb. Jag hittar bra, tar mig fram i kollektivtrafiken och kör gärna i innerstan – men njuter av att få lämna det också. City chick och lantlolla. Det är skönt att vara anpassningsbar och flexibel. Men inget slår känslan av att sitta på min lilla altan i morgonsolen med en kopp te i handen och se ut över skogen, sjön och bergen. Inget.
Att lyssna till fågelsången, höra vindens sus i träden. Stillheten. Vänligheten. Där kan man en klar vinternatt se stjärnhimlen, för att det inte ens finns gatlyktor som stör… men på sommaren går ju solen knappt ner. Det skymmer bara en stund. Jag trivs så bra att det är jobbigt att lämna varje gång, men jag njuter av att få vara i det. Till fullo.
“Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa.
Ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.”
Vad jag uppskattar så djupt och mycket jag kan, är just att få vara i det. En stund på jorden. Att få njuta, vila, ladda batterier och finna styrka. Stressa av. Sova. En plats för eftertänksamhet och ro. Mitt Lindaro. En så viktig del av mig.
När jag än får vara i det, känns det som att jag får syre igen. Som att det blir lugnt inuti. Det är ju SÅ jag vill känna, om inte alltid så ibland. För även den här platsen skulle kunna bli “vardag” och det vill jag inte. Jag vill inte tappa taget om alla de fina detaljer som gör det till en av mina favoritplatser på jorden.
Melodin bara kommer i huvudet på mig när det är tyst och stilla, då är det ju Cornelis som sjunger. Men han är lite svårare att finna, så jag väljer Susanne Alfvengrens version. Vacker, med samma innebörd. En stund på jorden.
Att få andas lugnt och stilla i det vackra och vänliga. Uppskatta det. Fylla på med ny och ren energi. Det blir nog inte vackrare än så. För mig.
Men nu ska jag leta efter en fyrklöver. Med över tusen kvadratmeter gräsmatta borde det ju åtminstone finnas en…? ✤
// Kram Linda
