Ja, det är så lätt hänt att det ser fint ut, på ytan inte minst. I sociala medier, där det finns många kanaler att välja på. De ser ut att ha det mycket bättre än jag, mycket roligare. Godare, större och finare. Men låt dig inte luras, för det finns även saker som vi inte ser, det där bakom… som vi alla har en dos av.
För det är klart att vi hellre visar upp det vackra än det bråkiga, unkna, ensamma, instängda eller migränframkallande. För det är mänskligt att vi i den mån vi kan presentera våra liv, gör det till något vackert. Roligt. Fint. Även om vi alla är väl medvetna om mellanrummen i livet.
Stunderna mellan det roliga och fina, där det kan vara ensamt, det är där det kan vara gråt och frustration, uttråkat, trött och långtråkigt. Där det kan vara förtvivlat, bedraget eller bara nollställt. Glädjelöst. Utan större tillit eller hopp om morgondagen. Det där man kämpar med, känner skuld inför eller skäms över. Det är något mänskligt.
Det är lätt att bli förblindad av andras liv, det de vill presentera – särskilt om man själv befinner sig i ett… mellanrum. Det kan vara smärtsamt och ensamt. Men för den som vet att det finns mellanrum, kan det vara enklare. Ingen har roligt jämt. Ingen är alltid glad. Eller lyckad, hyllad och ärad. Det pendlar. Allt har en baksida. Det kommer stunder, det är därför det kallas mellanrum.
Jag uppskattar egentligen dessa mellanrum. Det är en paus, en tid att ladda om, återhämtning. Och jag har befunnit mig i så många mellanrum i livet att det har blivit långa pass, egentligen. Det vill jag inte sticka under stol med, i många texter på denna hemsida har jag skrivit om rädslor, svaga länkar och motgångar, men det är inte heller vad jag vill lyfta fram i alla lägen. Dock är det inte alltid bara sol, sol, sol. (Även om det är det just nu. ☀)
Jag vill inspirera till att våga förändra, jag har själv gjort förändringar i mitt eget liv; i kosthållning och genom att bryta mönster och möta min vardag och min omgivning på ett annat sätt. Det är inte alltid guld och gröna skogar, det kan till och med vara ganska sällan i perioder. För livet är inte alltid bara roligt. Jag är övertygad om att vi är här för att få lärdomar; men att lära oss och att göra förändringar är inte alltid smärtfritt. Saker och händelser kan verkligen göra ont.
Det kan därför vara skönt att det hamnar i mellanrummen. Det går oftast över inom en kortare tid. Allt är föränderligt och det enda som vi vet är bestående är just – förändringen. Klyschigt, jag vet. Men det gäller att kunna hantera det, att vara flexibel. Om vi blir svikna, lurade eller tappar tron på människor är det förhoppningsvis främst för stunden, en kortare period. Vi läker ihop och går vidare eller möts igen, men… kanske aldrig på riktigt samma sätt? Eller så blir det som det en gång var, beroende på om vi förändras och vad vi verkligen vill.
Jag tar ofta och gärna upp mellanrummet i yogan (när jag inte försöker mig på att hålla yogapass på engelska…) när jag talar om andetaget. Där blir ett mellanrum en stillhet. Ett lugn. En väntan på nästa andetag, men vi låter kroppen signalera när det är dags att andras. Utan att pressa eller tvinga fram ett andetag, får vi ett mellanrum att vila i.
För många kan det vara svårt och läskigt att lära sig ett annat sätt att andas i början. Vi vänjer oss tidigt i livet vid att andas högt uppe i bröstet eller halsgropen och när andetaget väl kommer ner i kroppen, kan det väcka upp nedtryckta känslor. Det är inte farligt, det kan vara smärtsamt, men yogan skapar det inte… den kan väcka upp, släppa känslan fri.
Och i just den stunden kan det vara lite lättare att lyssna inåt. Känna efter vad just jag behöver, vad jag vill och önskar. Just vad jag känner. Det är kanske också lite svårare för att man inte säkert vet hur man ska nå dit… det är dock viktigt att våga lyssna, att våga slappna av, att våga vara i lugnet. Även om det är skrämmande. Även om det kan göra ont.
Så, jag anser att mellanrummen är viktiga. De är inte alltid roliga och bekväma. Men för att landa, vila och andas. Vända sig inåt och möta sig själv. Det där som kanske är det allra viktigaste vi kan göra, oavsett vilka vi har omkring oss. Fråga åt vilket håll jag vill gå vidare. Introspektion och reflektion.
Kom ihåg det när du ser hur roliga och fina och spännande saker ”alla andra” gör. Vi har alla mellanrum där vi hanterar det som inte syns utåt. Där vi är människor. Där vi väntar in andetaget. Innan vi andas djupt och går vidare igen.
Det är i mellanrummen.
Kom ihåg det.
// Kram Linda
