Ja, så sa en kompis till mig i höjd med årsskiftet efter en utmanande tid – ”jag vill bara ha kul!”. Något klack till i mig och jag tänkte ”jag med”. Jag ville också ha kul. Efter en tung period och omvälvande år, kändes det välkommet att 2018 skulle få bli roligare än de senaste åren. [Come what may.]
Jag har (som många andra, jag är inte unik där) haft tuffa år i olika delar av livet, där jag inte har haft så himla kul. Där jag har isolerat mig och det har varit en kamp. Men jag kände liksom inte för att kämpa så längre. Jag ville faktiskt bara släppa taget och “vara” – se vilka situationer och människor som skulle kunna komma till mig om jag slutade fäkta. Vilka händelser och vilka skeenden som skulle dyka upp då.
Och 2018 har hittills varit fint. Inte bara i upplevelser (det har pendlat där) men i känsla. Känslan av att känna hopp, glädje, mod och styrka. Det där att vara modig och våga göra saker som man knappt törs… Att utvecklas; ja att ständigt utvecklas som människa! Att släppa mönster som inte längre – läs: aldrig – har gynnat mig, men först nu var det läge att dumpa delar av den barlasten.
Och jag tror inte att jag var redo för allt detta tidigare. Jag vill tro att det finns en gudomlig plan av någon sort… som leder en fram till ett avgörande, en gräns, i precis rätt tid. När man faktiskt är redo. När saker och ting har fallit lite mer på plats i livet. Där och då kan saker förändras för alltid. Om man vill. Om man är motiverad nog.
Det här har jag påmints om under året. Mitt löfte till mig själv, att faktiskt ha kul. Genom att göra det jag har velat, jobba lite mindre (även om det låter motsägelsefullt här) och därmed även spendera a little less. För att få mer fritid, tid att leva. Det har varit ett roligt, kreativt och samtidigt svårt halvår. Att förändra och förändras är ju ändå läskigt! Man vet vad man har, men inte vad man får…
…men det har dock skrämt mig mer att alltid veta vad man får. Som en kvävande känsla av stagnation. ”Samma samma”. Dag ut och dag in? Det är inte jag. Jag vill veta mer om nya saker, ställa frågor, träffa nya människor, lära om. Därför har jag alltid hållit mig rullande. Ibland i för hög fart för att riktigt hinna med och orka och ibland irrat planlöst runt, men ändå. Utan att stagnera, för det hade varit min största skräck. Trygghet, lugn och stillhet? Ja visst. Men stillastående? Nej nej nej. Tack.
Jag jobbar i mitt företag på halvtid och blev av med ett extrajobb mot min vilja (vi hade ju så kul!) i januari, men fick ett annat (som var minst lika roligt!) och sedan ett till. Och så ett till. Jag sökte andra jobb för att kunna fylla upp med enstaka timmar – och fick dem. Så mellan mina åtaganden med mitt företag (yogaklasser, hälsoundersökningar och annat) jobbar jag timmar på ett av Migrationsverkets förvar, på Arlandas ena Taxfreebutik (hej terminal 5) och på (Stockholms största) hotell Clarion Sign vid Norra Bantorget – högst upp på spaavdelningen där poolområdet är under bar himmel. Och det är superkul! Inte minst den variation som blir, och kollegorna jag träffar, när jag jobbar där det finns möjlighet.
Jag ser hur vissa rynkar pannan och undrar hur det egentligen står till när jag berättar att jag i nuläget har tre (!) extrajobb, men det är för att det är kul. Och nu vill jag ha roligt! Det speglas ju i det man gör. Det är förmodligen jätte-osmart att ta tre nya jobb ungefär parallellt, om man inte har lust att lära sig nya saker. Om man inte känner för att vara flexibel och “ta seden dit man kommer”. Om man inte vill ta in olika nya datasystem i huvudet på en gång, lära sig olika rutiner på olika ställen och – ska jag vara helt ärlig har det inte varit jättelätt. Men roligt! Jag behöver den stimulansen, utmaningen. Jag vill.
Jag har så intressanta samtal. Om högt och lågt, diskussioner jag aldrig hade haft om jag inte hade tagit dessa möjligheter. Det är supergivande. Ämnen som burfåglar, skäggvård, om HVB-hem, spelarfruar, flighter, alkoholregler och lagar, om mellanlandningar på olika flygplatser i världen. Att lära sig mer om smink, om att skapa en Aperol Spritz eller läsa på om utlänningslagen. Jag försöker och misslyckas (ibland), men det är mer okej att faila när man i alla fall gör sitt bästa, det känner jag på varje arbetsplats. Jag samlar på mig upplevelser och nya erfarenheter. En vän i familjen sa nyligen “Linda, varför skriver du inte en bok om allt du är med om?!” …men jag skriver här. Det räcker för mig just nu, och att uppleva dessa saker. Det är värt allt, nu.
Du vet den där ”Happiness is not a destination, it’s a way of life”-tavlan (som kanske hänger hemma hos någon du känner, strax intill det snirkliga ”Carpe Diem”-uttrycket på väggen)? Jag är lite ironisk nu, men menar allvar: vi har iallafall möjligheten som människor att kunna välja lycka. Det är till stor del ett mindset och det beror på hur vi ser på livet. Men jag vet hur jävligt det kan vara att försöka. Och vi kanske inte är förmögna att göra det JUST NU. Om vi går igenom sorg, förlust eller har en livskris. Men när dimman har skingrat sig och vi ser klarare – då är det upp till oss att skapa grunden, den miljö som lyckan skulle kunna gro i. Det kan vi inte springa ifrån.
Det känns bra att släppa taget och låta det ske som ska ske. Sluta lägga mig i så mycket och låta universum verka… “går det lätt så är det rätt” brukar man säga om när det är friktionsfritt, men sker det inte så var det väl inte meningen? (Klysch-SM?) Jag vet inte riktigt, men jag ska iallafall försöka att göra det mycket oftare. Våga. Om jag törs.
För jag vill ju ha roligt.
// Kram Linda