Hej min vän. Det var inte igår. Herregud, vad mycket som har hänt! Det är två år och ett par dagar sedan jag skrev senast, det är något annat än ett eller två inlägg i veckan. Jag fick till och med krångla i en kvart med att ta mig in här; via användarnamn och lösenord – något som aldrig varit ett problem innan. Men. Jag hoppas att du mår gott, på riktigt, av hela mitt hjärta.
Det känns stundtals som att världen står i brand. För många människor är det en tid av förlorade familjemedlemmar och vänner, vi är alla påverkade av dessa två år såklart, på ett eller annat sätt. För mig personligen har de här två åren till största del handlat om att i detta hitta en vardag och ett fungerande liv tillsammans med mina barn, som idag är 2 år och 5 månader. Vår lilla familj.
Och jag har aldrig haft en så underbar tid i livet. Bara ynnesten och glädjen i att se de två små först lära sig lyfta huvudet när de låg på mage. Att se dem kunna rulla runt, börja krypa (ålning medelst hasning), stå på sina gulliga svajiga ben, sedan börja gå med armarna utsträckta framför sig à la Frankenstein. Att sedan se dem springa runt. Hoppa. Äta maten själv. Cykla (på springcykel). Åka rally med sina Bobby Cars i lägenheten. Diskutera, ha långa utläggningar och samtal med två väldigt vetgiriga tvååringar. JAG ÄLSKAR DET.
Ingenting hittills i livet har varit så givande och jag är så tacksam över att det är en del av mitt liv. Att det är min morgon, min middag och min kväll. Min fågel, min fisk och mitt mittemellan. Jag var i ärlighetens namn lite orolig för att de knappt skulle kunna gå efter att ha varit nedfrysta i vad var det… två år? Så att de älskar att prata sedan de var 2 år, är en lycka. Det är mindre kul när min snusförnuftiga lilla fröken som har koll på detaljer, tillrättavisar mig. Men det funkar! Och när sonen ställer frågor om batteriluckor och annat om tekniska lösningar eller maskiner, som jag inte har svar på… det gäller att se det roliga i det. Här sitter jag med två små och de förklarar läget för mig. Heja mamman!
Så, det låter som att jag inte har gjort annat än att ha varit mamma. Och det är såklart till största delen sant – det vore ju svårt att inte vara helt i det största och mest glädjande och kärleksfulla som har hänt mig, men jag har även jobbat. Rätt hårt i förhållande till min hemsituation. Ett år faktiskt, nu i dagarna. Inte med kostrådgivning och yogaklasser, i nuläget, utan som anställd av staten. Med en möjlighet att vabba med kort varsel, att kunna sätta mat på bordet och veta att det kommer in en lön. Det var helt enkelt nödvändigt med två små som skulle anlända.
Men. Jag längtar efter lugnet i yogan. Hur skulle jag inte kunna göra det? Det är lätt hänt att tänka “det är ju bara att andas?” men det är lite annorlunda när ens liv har gått från 0 till 200 (ni med barn vet ju) och allt fokus ligger på barnen. Jag vet att jag ska ta hand om mamman för att barnen ska må bra – jag vet – men i verkligheten, när tiden inte räcker till och man kastar i sig mat ståendes vid diskbänken för att hinna fånga upp de små medan de är hungriga… det är många nödlösningar man lever med. Och jag andas emellanåt, men det är lättare med en avsatt tid. För lugn.
Det påminner mig om rådet jag fick när de var bebisar. “Passa på att sova när barnet sover”. Absolut. Om de nånsin sov samtidigt, utan att jag var ute och gick en promenad med dem i vagnen. Gjorde de det? Såklart inte. Sömnbristen är total. Men vad trodde jag, sovmornar och frukost på sängen eller att det är mitt ansvar som ensamstående att ta hand om nätterna? Jag hade inga illusioner där, jag har gjort vad jag har klarat av och det har inneburit lite sömn under lång tid. Jag kan lätt somna där jag sätter mig. Det är kanske inte sunt, men det är mitt (nya) liv. Och ändå älskar jag det faktum att jag fått gåvan att ta emot två underbara, kloka och fina tvillingar.
Och jag ska inte vara otydlig; de har (i princip) sovit nätterna igenom sedan de var bebisar, tack vare min fina vän Lottas kloka råd om deras måltider på dagarna – jag är så oändligt tacksam för i det kaos som rådde när jag kom hem från BB hade jag aldrig listat ut det själv… Så jag har egentligen främst varit vaken på nätterna för min egen del, i slutänden även deras; för att städa upp, plocka, vika tvätt, diska, göra matlådor och annat som inte hinns med på dagtid när de helst sitter i mitt knä eller vill att jag ska vara med dem. The night shift. Jag ska inte heller förringa mina föräldrars ständiga närvaro, avlastning, hjälp och stöd. De hjälper mig och oss MYCKET och jag hoppas och tror att det är en ömsesidig glädje. Jag vet att det kan bli lite för mycket för mina föräldrar, men vi försöker att balansera det där. Barnen avgudar mormor och morfar, men det gäller att få njuta av tiden och inte bara slita hårt.
Och mitt i allt detta, när de börjar bli större och inte fullt lika beroende väcks en tanke på yoga. En lugn yogaklass. Kanske inte i en fysisk grupp då, med det läge som råder. Men yogaklass via Zoom? Jag har aldrig ens försökt men tänker att om vi har kunnat skicka folk till månen, borde jag kunna koppla upp mig… vem vet? Och jag har varken dagar eller tider klara. Kanske kastar jag bara ut en liten krok för att se om någon nappar och är intresserade av att delta, om det eventuellt-och-kanske skulle bli läge? Jag kan inte lova någonting, men det är väl syftet med intresseanmälningar ändå – att man kan gå vidare utifrån dem och se hur det går…
Med detta ville jag säga att jag fortfarande är här. Att jag hoppas att du mår gott. Jag har bara haft fullt upp med att ta hand om två ljuvliga individer. Det arbetet kommer att fortgå i resten av mitt liv, men det kan ju existera yoga i samma universum också. Det vore så fint med långa djupa andetag, med lugna rörelser, mantran och sång.
Så, vore det intressant för dig att utöva yoga hemifrån med min guidning, kan du väl skriva en rad här? Kanske främst du som har gått mina klasser tidigare och vet hur det brukar fungera (även om det här ändå blir något annat), men också du som är intresserad “utifrån”, är välkommen.
Nåväl, det blir vad det blir. Jag ville mest kika in och önska dig en god fortsättning på 2022 – hoppas att det blir ett snällt, lugnt och vackert år!
Namaste Linda
PS. Om du har mejlat mig under min föräldraledighet och framåt utan att få svar, så kan det har fastnat på vägen som spam. Jag har försökt svara på allt jag har sett, så skriv gärna igen annars. Tack på förhand!
