Det har gått nästan fyra år igen nu sedan sist. Mitt nyaste liv består till 100% av livet med barnen som nu har hunnit fylla hela 6 år. De är det allra bästa som hänt och – det svåraste och roligaste ansvar jag någonsin har haft! Det är två oerhört kloka små läromästare, vältaliga och kreativa, tonsäkra och granskande i allt som sägs och görs. Tack och lov har de fått en humor som liknar min, så vi har väldigt roligt ihop och förstår varandra… allra oftast.
Jag känner en så stor tacksamhet. Allting har gått i ett sedan de föddes och jag har alltid fått väldigt mycket hjälp av min familj, särskilt barnens mormor, morfar och morbror, jag var till och med sjukskriven en period när det bara blev för mycket att göra både dag och natt – men jag är här och kämpar på. Dock inte med företaget längre/just nu. Det finns inte tid till det i nuläget. Men kanske och förhoppningsvis i framtiden.
Dock jag har faktiskt knappt hunnit smälta än att barnen är här hos mig. Sedan sex år tillbaka. Märkligt ändå. Livet gick i sådan loop i ett par år att det liksom sitter i ryggmärgen att planera för att “åka iväg igen”. Men jag försöker att landa i den virvelvind jag ständigt står, tankarna som rör sig runt. Och andas.
Min pojke och älskade son är en liten strålande sol som kan bli så uttrycksfull när det inte blir som han önskar, men som skänker så mycket skratt, värme och har glimten i ögat. Finurlighet, fantasi och bus. Och min flicka och älskade dotter är en solstråle, klänningsprinsessan med diadem och pojkflickan i stora jeans som är så konstnärlig, känslosam och kärleksfull.
Underbara barn, vackra inifrån och ut, må ni bli vad ni än önskar, och jag ska hjälpa er så mycket jag kan på alla steg längs vägen. I slutet av dagen har vi varandra och vi gör det bästa av tiden vi har tillsammans.
Vi tar en dag i taget. Hand i hand. Framåt.
