Själv har jag funderat en hel del genom åren på hur jag vill leva mitt liv.
Egentligen handlar det för mig om att få energi, att vara i ett flow där det känns rätt – slippa ständiga uppförsbackar och konstant motstånd…
...å andra sidan, handlar det alltid om att ta samma väg som alla andra? Eller är det dags att våga gå där kanske inte så många andra gått förut…?
Även om det känns skrämmande?
Eller kan det till och med vara så att det känns som att man går åt motsatt håll – hela tiden – och bara får möten?
Kanske gör det inte någonting, trots allt, även om det är bekvämt att vara som andra.
Ibland känns det som att jag fastnat i samma gamla hjulspår, de som är kända…men börjar tråka ut mig. Har jag kört fast? Ska jag byta riktning och gå åt helt motsatt håll?
Till och med i korsande riktning?
Och om jag vågar välja min egen väg, går jag då rakt igenom det som känns smutsigt, kallt och jobbigt eller tar jag en omväg runt?
Är jag utrustad för att ta mig fram utan att bli nedblött, smutsig och skrapa mina knän?
Om jag vågar mig ut på hal is, kommer då underlaget att bära mig…?
Kommer det att knaka under mina fötter eller sitter oron i min hjärna? Vågar jag vidare eller kommer jag att vända om?
Eller är det egentligen stilla och lugnt runtomkring mig, fastän jag har svårt att uppfatta det?
Och att sorlet och de snurrande tankarna faktiskt skapas inuti mitt eget huvud…? Det kan vara läge att stilla sinnet och tänka färre tankar.
Innerst inne vet jag ju redan, det handlar snarare om att låta svaret komma till mig när tiden är inne. Tvärtemot allt annat jag försökt tvinga fram genom åren.
Var sak har sin tid. Jag ska påminna mig själv om det.
// Kram Linda
