Söndagen den 18 mars är sannerligen ingen vanlig dag, för det är min älskade mormors 83:e födelsedag – hurra, hurra, hurra! <3
Jag vill presentera min mormor, för att hon är så underbar, en av min allra bästa vänner och en av dem som står mig allra närmast i livet. Vi har varit väldigt tighta sedan jag föddes, som hennes första barnbarn. Det är en glädje.
Hon är alltså 80+ och så pigg och rolig – hon har en enorm humor – till och från känner hon sig som 18 år ung. Dessutom har hon en egen Facebookprofil (för att kunna se nya små släktingar utvecklas i bilder och genom videos) och för inte så många år sedan höll vi kontakten via msn messenger. Nyligen ville hon dock sluta skypa med mig, för att jag hade så dålig bild och jobbigt ljud på min webbkamera… så nu rings vi och pratar, som förut.
Sån är hon. Alltid framåt, vill prova, lära sig och förnya. Så inspirerande!
Det har funnits stunder i min barndom och mina tonår då jag (som så många andra unga) inte har kunnat eller velat ty mig till så många i min närhet, men min fina mormor har alltid funnits för mig då – trygg och kärleksfull. Det har hjälpt mig mycket. Hon är en så häftig och färgstark person.
När hon blev änka relativt ung på 80-talet, valde hon i många år att inte ha en relation – trots att hon under alla år uppvaktats av massvis med män. Hon var istället ute och dansade med sina väninnor, eller reste till varmare breddgrader på roliga tjejresor, eller var i sitt eget sällskap. Men karlar valde hon bort. Det signalerade till mitt tonårsjag att man som kvinna inte behöver ha en man för att ha en identitet. (Tyvärr förstod jag inte den signalen just då.)
Så föll hon till slut för fantastiska Anders och runt 70 år ung förlovade hon sig med honom – jag kan lova att det ingav mig hopp! Att det aldrig är för sent för det man verkligen vill göra. Jag som kan känna mig mossig vid 35 års ålder!
Mormor och jag har träffats ofta under åren och jag har alltid älskat att lyssna på hennes roliga och spännande berättelser från barndomsår och tonår på 1930- och 40-talet, det har berikat mitt liv. Jag känner så stor tacksamhet över vår innerliga relation. Och det vet hon, men jag påminner henne om det så ofta jag kan ändå.
För några år sedan skrev en helt annan person en lapp till mig där det stod:
“Det räcker med att en människa tror på dig för att du ska lyckas. Och jag tror på dig, Linda.” Just där och då kunde jag inte ta budskapet till mig, men nu på senare år har jag tänkt på det där. Och hur väl det stämmer. Hur mycket starkare man kan bli när det stormar, genom att det finns någon som tror på en. Som min mormor alltid har gjort.
Jag hoppas att du också har någon i din närhet som tror på dig. Som stärker dig och hjälper dig vidare, tills du känner att du tror på dig själv. Att känna självtillit och förtroende till sig själv är förstås optimalt, men ibland stormar det runtomkring en och då vill man kunna hålla i någon som står stadigt.
Kanske vacklar vi varannan gång, så att vi kan stötta varandra i omgångar.
Tack fina, älskade mormor för ditt stöd och din kärlek hittills. Nu fortsätter vi framåt och möter framtiden tillsammans. Med en enkel tulpan – stort glittrande grattis till en underbar pingla på födelsedagen!
Jag älskar dig! <3
// Kram Linda
