Även om det inte är något jag går och grubblar på, så tänker jag lite extra mycket på det just nu. Och kanske för att jag blir påmind om det, när jag ser mig omkring i vardagen.
När jag fyllde 30 år hade jag mer eller mindre levt som en huvudfoting i flera år. Du vet, som barn ritar hur människor ser ut – ett stort huvud med två långa ben och möjligen två små spretande armar… precis så fungerade jag.
Det fanns plats för många tankar att snurra i det stora huvudet, vill jag lova. Stressande, ältande, malande – och jag försökte alltid att vara rationell. Göra rätt, utifrån vad som förväntades av mig (vilket jag egentligen inte hade en aning om) och vad jag borde göra.
För det fick inte bli fel.
Vem som avgjorde vad jag gjorde rätt eller fel vet jag inte, det var bara en känsla inom mig att “det måste bli perfekt”. Jo, tjena. Få saker blir ju perfekta när det är ett måste? Så det blev förstås ett personligt nederlag… varje gång, i stort sett. Jag kämpade på för att få det på rätt sätt, om det så handlade om jobbuppdrag, fester eller middagar jag bjöd in till, vänskapsrelationer eller förhållandet. En jobbig kamp och fullständigt dränerande på energi.
Och benen var som sagt långa, vilket gjorde att jag kunde rusa fort. Över stock och över sten, utan att ens reflektera. In i nya projekt eller påhitt, bara det hände någonting som sysselsatte mig. Jobba halvt ihjäl mig, till exempel.
För vad som fanns nedanför mitt huvud och hals orkade jag inte riktigt med. Min kropp knasade och larmade till och från, särskilt min mage gjorde ofta ont och levde sitt eget liv, men “inte nu, jag orkar inte nu“… smärtan blev som ett naturligt tillstånd. Och hjärtat – nej, där ville jag inte in och rota. Vad skulle det göra för gott!? Jag dövde mina känslor och magkänsla så gott jag kunde, för naturligtvis talade de om för mig vilka val och möjligheter som kändes bättre eller sämre i kroppen, men hur visste jag att det var rätt?
Jag vred och vände på alla för och emot, försökte resonera mig fram till vad som vad förnuftigt, vad som passade bäst för stunden och situationen. I huvudet.
Men. Jag var så småning om tvungen att göra ett val, eftersom jag slutligen kraschade. Det var kanske det enda som hade fått stopp på mig, när jag inte ville varva ner frivilligt. Och i min process genom bland annat terapisamtal, yogan och konfrontationen med mig själv, hände nåt stort.
Den dag jag vågade, kunde och valde att plocka ner mina val i hjärtat och magen, att känna efter och kände tillit till att tro på min egen känsla, så fick den lilla huvudfotingen en kropp. Förvirringen var total, men ett litet steg i taget blev min tillvaro någonting annat, lite mer hel och stadig. En bättre balans.
Mina idéer om rätt eller fel hade varit en illusion, för det handlar egentligen aldrig om vad andra tycker om mig eller mina val – det handlar om vad jag väljer för mig själv. Det handlar om min balans, min styrka och min känsla. Om andra inte tycker om mig för mina val, så får jag leva med det. Men det bör inte styra hela mitt liv, som jag lät det göra.
Nu menar jag inte att jag är klar på min resa, bara att jag är glad att jag vågade sätta en kropp mellan huvudet och de långa springande benen… Det gör inte alla val lättare, men desto mer autentiska – och det är vad som passar just mig.
Jag hoppas du hittar det som passar för dig.
// Kram Linda
