För inte så länge sedan skrev jag om att våga vara lite mer unik och lite mindre ängslig och det här inlägget kommer att ha en snarlik nyans…
Det handlar om andra människors rädslor och utagerande.
När vi utsätts för projiceringar och provokationer. Små men svåra ord som kan rymma så många komplicerade känslor.
Ilska, kritik och respektlös behandling kan så ofta misstas för att vara något annat än det egentligen är – rädsla och sorg.
Ilska, frustration och aggressivitet har oftast en annan botten, ilskan är snarare ett uttryck för denna rädsla eller sorg.
Dock är det viktigt att reda ut vad som är mitt och inte – vad jag kan ansvara för eller ej, eftersom det är svårt att sortera tankar och känslor i stundens hetta. Jag vet numera att om någon skriker på mig bör jag kunna stå stadigt i mig själv och förstå vad den människan bär med sig – inte reagera med samma mynt. Det låter säkert väldigt gandhiskt, men det betyder inte att agerandet är accepterat. Till syvende och sist kvarstår att jag inte kan ansvara för det någon annan gör.
Jag kan bara hantera mig själv.
Missförstå mig rätt här, jag är något av en extremist när det gäller människors eget ansvar. Det är både en skyldighet och en gåva vi föds med, jag anser att vi bör förvalta det vi har och är på bästa tänkbara sätt genom livet, men det finns såklart många gråzoner i detta färgglada spektra. Allt kan vi inte ta ansvar för.
Andras känslor, till exempel. Med det menar jag delvis att jag tidigare i livet levt som ett läskpapper (som man sa förr om en känslig person som suger åt sig) eller tvättsvamp. Jag har i många fall trott att andras lycka har berott på mig – delvis. Att jag som medmänniska absolut kunnat göra mitt yttersta för att få andra att må så bra som möjligt, göra det jag kan för att bidra. För att vara en god vän, medmänniska och… bli omtyckt.
(Konstigt att jag blev utmattad och gick in i väggen, någon?)
Jag försökte bära andras sorger och smärtor på mina sluttande axlar. Så förutom mina egna känslor bar jag omgivningens, utan att jag var medveten om det. Hur är det ens möjligt…? Idag kan jag se varför jag gjorde det, eftersom min gränssättning var obefintlig, min självkänsla extremt låg och mitt behov av bekräftelse var enormt. Självklart vill alla människor få ett erkännande, det hör till att vara människa. Men det är viss skillnad på att definieras av vad andra anser om en, än att inse sitt värde på egen hand… även när jag inte presterar.
När en annan människas känslor är beroende av mig och hur jag agerar, när jag måste visa en hänsyn som är gränslös, har omtanken övergått till medberoende. När jag tillåter ett beteende som är destruktivt och påverkar mig negativt – då är jag medberoende. Det behöver inte handla om alkohol, utan om att jag godkänner att mina känslor utnyttjas hänsynslöst. Medberoende är en helt annan sak än ansvar och empati. Och det är ett val jag gör.
Vi människor reagerar så lätt på varandra med beskyllningar. På varandras agerande, åsikter, beteenden, sanningar och inställningar. “Du är si och du är så, du gör oftast fel och om du inte sa det här eller det där skulle jag inte bli så förbannad!” …men det betyder inte att den som är föremål för reaktionerna gör fel, det är här vi inte kan ta ansvar för andra.
Är det din rädsla du uttrycker med ilska, eller är det mina egna känslor?
Visst kan jag reflektera över hur jag beter mig, hur jag lever mitt liv, hur jag behandlar andra människor och hur jag talar till dem – men hur det landar hos en annan människa kan jag inte vara ensam ansvarig för.
Och hur agerar du själv? Är kanske du den som är arg, utåtagerande och kritiserar? Det händer oss alla…
Om det råkar vara en medveten och insatt person som plötsligt blir fly förbannad eller agerar ut, går det kanske inte alltid att bromsa in och istället tänka glada tankar eller “vad är det med den där personen som gör mig så arg?!”. Men det är alltid ett alternativ.
Insikten om vad man håller på med är inte alltid rolig, att bli aggressiv utstrålar inte heller mognad och harmoni. Att skrika och skylla ifrån sig är ett kortsiktigt agerande och min erfarenhet säger mig att det inte är en särskilt framgångsrik metod för kommunikation. (Jag vet det dessutom, av erfarenhet.)
Förr sög jag åt mig av allt. Då var jag dålig, ointelligent, valde fel, sa fel och gjorde fel saker när andra hävdade så… och det var en svettig tid. Jag försökte att passa in överallt och helt ärligt – det gick definitivt inte. Man vet aldrig vilket ben man ska stå på i det läget och det blir liksom aldrig genuint.
Men min resa har varit lång. Jag kraschade ju och fick lov att omvärdera det mesta i mitt liv för att kunna gå vidare.
Idag väljer jag helst att lyssna, ta in och vara i stunden – att reagera så lite jag kan. När jag blir upprörd eller arg försöker jag reda ut vad jag reagerade på, hur ont det än gör – det är min enda väg framåt. När en person blir arg på mig har jag bevisligen väckt någonting (antingen med mitt eget utstuderade beteende eller helt omedvetet) men jag försöker att stanna kvar i stunden utan att göra detsamma. Och jag har fått skulden för andra människors ilska. Jag har befunnit mig i dysfunktionella kärleksrelationer. Jag har fått sparken från ett jobb med personangrepp som grund (vilket inte var särskilt professionellt från arbetsgivarens håll och de kolleger jag jobbat nära förstod ingenting, men det är en annan historia). Jag har flera gånger fått höra att mina val i livet är fel, eller åtminstone oigenomtänkta.
Och jag intresseras numera av att någon tar sig dessa rättigheter. Att tala om för mig vad jag gör rätt eller fel. Förr hade jag brutit ihop, nu tar jag med mig det jag upplever och lär mig av det. Om inte annat hur jag inte vill vara. Det är både lärorikt och omvälvande.
Jag är verkligen inte bättre än någon annan, men i min värld är jag det bästa jag kan vara. Och det är en stor skillnad mot förr. Det räcker för mig, jag kan inte bli omtyckt av alla.
Och det vill jag dela med mig av till dig.
Om du blir utskälld för det du gör, tror på eller lever efter… kom då ihåg att ingen på den här planeten kan ta någonting ifrån dig. Varken din lust, vilja, styrka, stolthet eller någonting annat. Låt ingen påverka dig till att tro att du är mindre än du är, även om de säger så. Kanske vågar andra inte göra liknande val som du, reflektera då över det men låt det inte sänka dig. För du är precis så perfekt som du kan vara, du är här och värd din plats och vikt i guld.
Kom ihåg att andras rädslor inte är dina rädslor. Låt dem ha sin oro, sorg och smärta i fred. Stärk dig själv på de sätt du kan och stå stadigt, vi behöver inte alltid bli bekräftade av andra – särskilt inte om din känsla känns rätt inuti.
Din rädsla är inte min rädsla. Jag kan stå bredvid, men jag vill inte bära någon annans rädsla igen. Bär du någon annans rädsla?
Människors rädslor och missnöje beskrivs briljant i Kents “Mannen i den vita hatten (16 år senare), ungefär 5.55 minuter in i låten:
“Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och där odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö…
(…älskling, vi ska alla en gång dö.)”
Det är lätt att kritisera andra och tro att man har rätt att göra det, jag har också gjort så. Men jag lärde mig att jag inte kan kontrollera någon annat än mig själv.
…hur jag kom fram till detta? Genom den stilla medicinska yogan, som har gett mig så många positiva effekter. Lugn, insikt och styrka. I tystnaden och andningen, när jag lyssnade inåt, kom flera svar till mig… ett i taget.
Då började jag reflektera.
En annan viktig aspekt är den läkande kosten, när jag valde att börja äta det som just min kropp har lättare att ta till sig och omvandla till näring. När jag stressade alla organ och vävnader med socker, vete och mjölk bland annat, var det svårt att hålla fokus och känslorna i styr. Belastningen blev för stor för att vara behaglig. Nu när jag har sanerat det jag äter, skapas förutsättningar för min kropps bästa tänkbara balans. Men det är en medveten process och ett val jag gör varje dag. Det är inte alltid lätt…
Var din egen, stå för dina val och skaffa dig människor omkring dig som stöttar även när det känns tungt. Kom ihåg att det räcker med att en människa tror på dig för att du ska lyckas.
Som avslutning vill jag tacka mina älskade föräldrar för att de alltid ställer upp för mig, och jag gissar att de i många lägen får försvara och förklara mina val i livet. Men de står ständigt på och vid min sida för att stötta mig i det jag nu gör.
Oändlig kärlek till er båda.
// Kram Linda
