…när man gör det man egentligen inte vågar.
Säger de. Och jag håller till fullo med där. Många gånger har jag tänkt att “…hur dum är jag inte som gör det här fastän jag inte vågar?! Varför utsätter jag mig för det här?“, men har på sistone omvärderat dumheten till – mod.
Det är ju synd att slå på sig själv hela tiden, så det känns bättre att vända på det.
Det finns många synonymer till modig i ordlistan och några av dem är orädd, morsk, kaxig, strong, fräck och tuff. Men jag tycker att det finns andra ord som passar bättre – till exempel att visa kurage och att vara tapper, för jag känner mig då inte alltid kaxig, fräck och tuff i sådana situationer… ganska långt ifrån, faktiskt. Feg och liten?
För helt ärligt – man är väl väldigt tapper när man gör det man knappt törs…
…om man skulle tänka efter?
Som att i småskolan gå fram till den man är kär i och våga ställa frågan om man har en chans? Att våga ringa upp den som kan ge dig nobben? Att våga tala inför publik, att blotta sitt inre och visa sig sårbar i en relation? Att våga gå emellan och gripa in om man ser någon på stan som är i behov av hjälp. Eller att våga fråga hur en medmänniska mår – även om jag vet att svaret kan bli jobbigt.
Det är tapperhet för mig. Medmänsklighet. Mod.
Vissa dagar kan det banne mig kännas läskigt bara att leva. När höga hinder (som att hinna med alla borden i vardagen känns kvävande, jag är ju redan stressad!) måste övervinnas, människor (konflikter) mötas och beslut fattas (“Vad ska jag göra med resten av mitt liv?”). Vissa dagar är banne mig inte roliga. Då är det lättare att vara o-modig.
Men när den där första vansinnigt läskiga känslan (“nu dör jag!”) har blåst över – oavsett om det blev okej, succé eller ett plågsamt platt fall som är svårt att förtränga – för att det jag gjorde snurrar på repeat i hjärnan dygnet runt – så kan man ju bli lite starkare. Jag vågade. Jag gjorde det.
Sen kan det förstås handla om att säga upp sig från ett jobb för att våga prova ett annat, resa jorden runt på egen hand, hoppa bungyjump eller flyga luftballong. Men det kan handla om vanliga vardagliga småsaker. Om jag vågar släppa lite på greppet om det jag försöker kontrollera kan det bli en häftig resa, och när jag ser att jag överlever så gör det mig lite starkare. Kanske lite rakare i ryggen?
Men det kan som sagt handla om att faktiskt våga leva. För vi vet alla, även om det inte är så trevligt att tänka på till vardags, att vi i slutänden ska lämna detta liv. Det kommer att sluta på ett eller annat sätt… och vad gör jag av min tid? Vågar jag utmana mitt mod, uppleva det jag vill se och tänja på mina egna gränser? Gör jag det jag verkligen vill göra? Med den jag vill leva?
Det betyder inte att jag behöver vara dumdristig, som jag var inne på från början. Snarare att det är viktig att vara ärlig med sig själv. Och därmed även modig.
Man är aldrig så modig som när man gör det man egentligen inte vågar. Och ändå förblir sann mot sig själv.
Det är en intressant tanke. Jag tar den med mig in i äventyr och nya utmaningar. För de känns uppradade och eftersom jag pushar mig själv jag är nog lite rädd en ganska stor del av tiden.
Det gör mig kanske riktigt modig en dag…?
// Kram Linda
