Jag träffade en god vän och hennes ljuvliga lilla son härom dagen, för en promenad och en fika. Då hade vi inte setts på flera månader, kanske var det över ett år sedan sist. Det var både mysigt och roligt att ses igen, det kändes som förut och jag började fundera lite på det här med vänskap. Och viner.
Mina längsta vänskapsrelationer har nu hunnit bli uppåt 20-30 år långa (!) så nu kan jag se tillbaka på hur de utvecklats under tid. Vi har hunnit gå igenom så mycket tillsammans – i form av skoltid, studenten, krossade hjärtan, kärlekar, förlovningar, möhippor, bröllop, barnfödslar, dop och …till och med en begravning, faktiskt.
Och jag tycker – med begravningen undantagen – att mina vänskaps-relationer börjar kännas som fina, lagrade årgångsviner. Att de blir djupare, mustigare och bättre med åren. Mognar med tiden. Får karaktär.
Det är helt okej att inte ses lika ofta som förr, för att känslan och intresset för varandra finns kvar när vi väl ses. Tråden går att plocka upp där vi lämnade den, det känns ändå som förr och glädjen att få följas åt finns där. Vi går alla igenom våra processer och resor, men hittar tillbaka.
Jag känner mig inte ensam längre och uppskattar även att vara för själv, men jag vet att ni finns där. Inom räckhåll, när jag behöver styrka, stöd eller en ärlig tillrättavisning. Ni stärker mig och gör mig till en ännu bättre person, för att jag vågar vara mig själv med er – äntligen. Tack för att ni varit med genom min resa, var och en på sin givna plats, ingen nämnd och ingen glömd.
… men fina Therese, dig vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till numera.
Du är så nära och ändå så oerhört långt ifrån mig. Du är som flaskan med det fina årgångsvin som efter nästan 25 års vänskap gled ur mina händer och slogs sönder i skärvor mot golvet. Och det är kanske en konstig och dum liknelse, men jag har tänkt och känt mycket sedan din begravning för drygt ett år sedan. Det har varit märkligt.
Du fattas mig något enormt. Du var min uppväxt, skoltid och vänskap. Jag vet inte hur man gör sånt här, men varje dag lär jag mig mer… vad jag dock vet bestämt är att du fattas mig så det skär i bröstet. Jag saknar att skratta, lyssna och berätta. Jag saknar att sjunga med dig, som vi brukade göra på nätterna i tonåren, när vi promenerade hem för att bussarna hade slutat gå. Men minnena lever kvar i mig och jag vårdar dem ömt. Finaste du.
Även några nyfunna vänskaper har potential att mogna som dyrbara årgångsviner. Men så länge skålar vi i rosévin och njuter av att ha funnit varandra. 😉
Som en liten parentes vill jag tillägga att jag inte har druckit alkohol sedan 2008, så det här är ren och skär symbolik. Men inte desto mindre verklig för mig.
Var rädd om dina nära vänner och lagra dina årgångsviner varsamt…
// Kram Linda
