Den där känslan av inre frid och frihet, var hittar du den…?
Du vet, den där känslan av att lyckas släppa greppet om allt runtomkring för stunden och slappna av – när man varit så uppskruvad i varv att det verkligen känns utvilande? När stressnivån i kroppen sjunker, minut för minut och det bara blir behagligt lugnt.
Stilla som på en vattenyta.
När kroppen återigen kan inrikta sig på det den gör bäst, utan störningar från alla håll och kanter, nämligen återhämtning. Så att den lugnt och stilla på egen hand kan ägna sig åt balanseringen av hormonerna i kroppen, såsom nervsystemet, immunförsvaret och matsmältningen… för att nämna några av alla viktiga funktioner. (Och det är inte heller konstigt att kroppen tar stryk vid stress, eftersom så många organ och system måste stå tillbaka under tiden.)
Så där så att andningen känns djup och jämn långt nere i kroppen, utan press och tvång eller fladdrande uppe i halsgropen. Syresättande, långsam, lugnande och balanserande. Så att hela kroppen slappnar av och stärks. Känslan av att vara stark – om det så är mentalt eller fysiskt god form, är balanserande.
Att minska risken för att bli reaktiv och agera ut i ilska eller frustration lika lätt, när gränsen för vad man orkar med är nådd.
Som du säkert har förstått, hittar jag själv det här lugnet i yogan. En stunds lugn som får mig tillbaka i balans när jag vacklar.
Jag halkade dock in i det som på ett bananskal, det var liksom inte min egen idé att bromsa in så.
Hur hade det sett ut om jag i god tid hade sagt “Nehej, gott folk! Nu håller jag nog på att springa rakt in i väggen här, det är nog dags för mig att sätta mig ner och djupandas lite!”?
Det var tydligen inte min väg att gå (läs: springa).
Men tack vare en klok mor som av egen erfarenhet kunde urskilja ett antal destruktiva beteenden i mitt liv, så tillät jag ändå att vallas in på rätt stig och fick träffa den person som skulle väcka mitt intresse för att faktiskt sitta stilla och andas långa, djupa andetag. Göran Boll.
När jag förstod hur mina fysiska problem, så som åratal av magsmärtor och min fallenhet för att bli hes och tappa rösten, kunde länkas samman med yogan och mildra mina besvär, väcktes ett intresse. Han berättade också att det kunde påverka hur jag mådde psykiskt. Det fanns alltså en anledning till att min kropp talade, och att den uttryckte sig allt högre och tydligare ju mer jag valde att inte lyssna till den. Fastän den slutligen skrek.
Är det envishet att inte lyssna? Styrka? Rädsla? För mig fanns det otaliga anledningar, främst tidsbrist (hur skulle jag hinna, som jobbade dygnet runt?) och – rädsla. För vad skulle det betyda att börja lyssna?
Men orden om yogans läkande och balanserande kraft sjönk successivt in i mig, om jag nu själv kunde göra så att jag mådde… bättre – varför inte prova? Jag var stressad till max, det kändes som att jag gick sönder, min mage smärtade och en stor sorg låg som ett tungt lock uppe i halsen.
Så ville jag iallafall inte ha det. Så jag började utöva yoga hemma på min egen kammare den sommaren, 2009. Och eftersom jag då började jobba redan vid 7-tiden på morgonen gick jag upp redan klockan 4 (jajamensan!) och rullade ut mattan, för att göra mitt lugna pass. Så motiverad var jag. Det behöver ju inte du göra, men hela min uppenbarelse hade tydligen längtat efter denna paus. Möjligheten att lyssna inåt började där.
Tro mig, det var inte kobran och hunden och “Eiffeltornet” och allt vad det nu kan tänkas heta. Ingen akrobatik alls, även om det kan vara skönt med ett tufft yogapass, eller slingrande övningar. Det var tvärtom, väldigt lugna och ENKLA yogaövningar i kombination med långa, djupa andetag. Det fick mig till och med att känna “…men, ska det inte vara mer än så här?” och så var prestationssnurren igång inom mig. Det ska väl kännas mer att man yogar?
Men där började jag förstå vad yoga egentligen handlar om. Det behöver inte vara långa, krångliga pass att svettas igenom – det handlar om att förena kropp, själ och sinne. Det behöver inte vara akrobatik, styrka och vighet för det (även om jag för det inte förringar tuffa, fysiska yogapass).
Kropp, själ och sinne är åtminstone tre delar som behöver vara ett för att människan ska må så bra som möjligt. Börjar det låta luddigt och flummigt här? Tänk då på att räkna bort någon av dem och se hur alternativet låter…?
… för om du inte tar hand om kroppen, vad händer då? Allehanda former av obalans och smärta kan lätt uppkomma, och jag skulle kunna räkna upp ett otal fysiska problem, men du vet ju vad jag menar. Smärta, värk eller andningssvårigheter och hjärtinfarkt är ingenting någon eftersträvar. Alls.
Om man glömmer själen då? Det som innerst inne är – du. Din kärna. Har du inte med själen i det du gör kan det bli själlöst, kännas meningslöst. Du vet hur det känns när du gör det du tycker allra mest om – din själ jublar! Glädjen och lyckan upplevs in i märg och ben. Skulle du vilja ta bort det..?
Vad mår du allra bäst av att göra – när är du som lyckligast?
Sinnet då? “The mind” är en passande översättning på engelska. Det är den del av dig som står för tankarna du tänker, din medvetenhet, dina resonemang, om varseblivning och de val du gör. Skulle det vara bekvämt och behändigt att vara utan? Tänk att vara “out of your mind”… det låter hemskt i mina öron och det är det säkert också. Alla bitar i oss är så värdefulla.
För mig är det nu solklart att åtminstone dessa tre bitar måste vara kvar i “Pusslet Du”, och det jag förstod var att yogan kunde hjälpa mig med samtliga bitar – utan att de behövde sågas till i kanterna eller bankas på för att passa in… om jag bara vred lite på dem så klaffade det bättre.
Jag yogade så gott som varje morgon i ett års tid, från att aldrig ha varit en så disciplinerad yogi förut till att finna ett lugn, en rutin och nåt som liknade harmoni. Äntligen var det rätt tillfälle för mig att lyssna inåt!
Med det vill jag också säga, att om det inte fungerar klockrent för dig just nu, så kanske en av bitarna, eller alla, är lite skeva och då är pusslet svårare att få ihop. De behöver förmodligen inte bytas ut utan snurras lite på, slipas till och sluta tvingas. Eller så längtar din själ innerst inne efter att gå samma väg som jag slutligen gjorde – att börja om från början med vad jag vill få ut av livet. Reda ut vad jag tyckte om och vad jag ogillade, vad jag hade för åsikter i olika frågor – det jag hade tyckt var inte alltid mina egna ståndpunkter. Bara att inse och erkänna det kändes hemskt och generande. Men så var det.
Nu hade jag chansen att bygga upp allting igen, från en starkare och mer solid grund. Förutsättningarna att det skulle bli bra fanns ju där, särskilt som jag kände hur stödet omkring mig växte sig allt starkare. Jag var “själv” på min resa, men inte ensam – det kände jag tydligt, även om vissa dagar var mörkare än mörka och uppförsbacken kändes brant.
Detta intresse i yogan djupnade allt mer – eftersom jag kände så starkt resultat för egen del – och så en dag förstod jag det andra omkring mig redan insett, att det var det här jag också skulle jobba med. Ge mig ut och sprida, lära ut vidare till andra i min situation eller en liknande sådan. Sprida möjligheten till lugn. Visa att det finns en stor chans att må bättre.
Idag jobbar jag som Lärare och Terapeut i Medicinsk Yoga. Jag håller yogaklasser, men även privata yogasessioner – där klienten rekommenderas ett personligt yogapass utifrån sina förutsättningar i vardagen. Och det är en ynnest att få möta dessa modiga och ärliga människor. Jag erbjuder dem alla verktyg jag kan, resten går de hem och utvecklar eller övar på själva.
För i yogan kan kropp, själ och sinne mötas.
Men det är inte alltid en bekväm och behaglig resa, särskilt inte om man – som jag gjorde – valt att låsa in känslor djupt inom sig. Det kan vara bra att vara medveten om. Yogan skapar inte smärta (om man lyssnar till sin kropp och gör övningarna inkännande och långsamt), men den kan låsa upp dörren till de där smärtsamma minnena. Då är det viktigt att veta att man inte är ensam, det finns alltid hjälp och stöd att få om det skulle kännas outhärdligt tungt…
Men lugnet som kommer i efterdyningarna av eventuella känslostormar, är underbar att njuta av. Möjligheten att kunna stänga av sorlet och snurren, fånga upp stillheten och sänka farten. Andas. Den känslan önskar jag alla.
// Kram Linda
