Har du någonsin känt att det är någonting som skaver? Fastän det liksom inte borde, eftersom allt är bra, egentligen? “Jag har ju allt – vad är problemet? Det må vara sommar och ledigt, varför känns det inte så bra som det borde? Varför är jag inte så glad som det… förväntas av mig?”
Min egen upplevelse av liknande karaktär slog till år 2006, tidig vår, när solens starka strålar obarmhärtigt sken på vinterdammiga fönster. Eller, ärligt talat hade det skavt inom mig under en förbannat lång tid. Flertalet år. Kanske jämt. Jag minns inte, vet bara att känslan liksom nådde sin kulmen där, just den sommaren. Jag kraschade och en morgon kom jag inte upp ur sängen.
Jag hade varit väldigt arg. På mig själv, på mitt liv, på min oförmåga att uppskatta det jag hade – eller snarare att känna uppskattning. Just då hade jag en liten söt inredningsbutik på söder med en kollega, vi hade stora planer för hur den skulle förvandlas och utvecklas, vi gjorde home stylingar och inredningar. Jag var sambo med en underbar kille i en fin lägenhet i Årsta, Stockholm, med promenadavstånd till jobbet. Jag hade världens bästa vänner och världens finaste familj. Allt jag egentligen önskade.
Så varför mådde jag sämre än jag någonsin tidigare gjort?!
Det blev som ett självförakt, när jag inte nådde upp till mina egna högt ställda förväntningar på hur jag borde må. Så här i efterhand kan jag konstatera att en livskris sällan kommer med helt rätt tajming in i livsschemat och planeringen, det är så ofta någonting som går sönder eller inte hinns med. Men det är också därför det kallas för just kris.
Kris betyder ju vändpunkt, tidpunkt för beslut – vägval.
Det tog mig ett tag att förstå vad ångesten och sorgen berodde på, det där som gnagde inom mig. Jag var ju en hyfsat intelligent tjej med stora planer och bra människor omkring mig, vad var det frågan om? Men efter en period av terapisamtal insåg jag att det fanns en stor saknad i mitt liv. Efter mig själv.
Det kanske låter märkligt att leva utan sig själv, men jag var liksom inte där. Jag hade sprungit ifrån mig själv, mitt inre var tomt och det skapade en värkande smärta i min kropp. Framgångsrikt hade jag stressat bort mina äkta känslor och blockerat smärtsamma minnen, jag levde uppe i huvudet och sprang fort. Var någon jag inte kände och anammade andras synpunkter, balanserade på en tunn och svajig lina. Och så länge det var framgångsrikt (att slippa känna efter) så fortsatte jag, till den där vårmorgonen i det där varma rummet med solens strålar mot fönstret.
Då var det bara att kapitulera, jag kunde ingenting annat. Hur mycket jag än ville. För jag ville definitivt inte fortsätta må så dåligt som jag gjorde när bubblan sprack, men jag visste inte hur jag skulle bete mig. Skammen var så stor och skrämmande. I flera månader var jag i princip sängliggande i smärta och utmattning, under den varmaste sommaren på länge och jag fångade knappt en enda solstråle. Jag var hatisk mot min livssituation och det gjorde inte saken lättare. “Varför skulle den här skiten komma just nu?!”
För att jag inte hade lyssnat tidigare, var det relativt enkla svaret.
Hade jag varit klokare eller förstått lite mer, hade jag aldrig övergivit mig själv, mina ideal, mina värderingar och det jag stod för – från början. Men det hade jag tyvärr gjort och just det var min väg till medvetenhet, personlig utveckling och erfarenhet… skulle det visa sig. Det kändes inte så just där.
Om du känner igen dig i något av det jag berättar om, vill jag förmedla att du inte är ensam. Fler än du känner någon sorts tomhet, trots alla ägodelar, pengar, familj, vänner och arbeten runt omkring. För är tom inuti, kommer du kanske alltid att leta och söka efter yttre faktorer som kan “fylla upp” din saknad. Det kan handla om relationer, alkohol, socker, arbete, bilar, båtar eller något annat som passar just dig… välj själv.
Jag har erfarenhet av att det går att förändra och det vill jag förmedla till dig. Det går att hitta “hem” och känna glädje, trygghet och balans.
Vägen dit kan se olika ut för alla, eftersom det beror på varifrån just du kommer – men det finns en möjlighet att må bra. Det vill jag att du ska veta.
Även om det kräver att du lyssnar inåt, aktivt söker en förändring och försöker på egen hand. Är du tillräckligt motiverad…?
(Men om det är så att du är deppig i sommar på grund av det dåliga vädret, går det kanske inte lika djupt in i själen. Då rekommenderar jag dig istället att kolla in “Roligt i regnet?” och möjligen få dig några goda skratt, tills solen är tillbaka.)
Jag avslutar med min snudd-på-husgud Lars Winnerbäcks “Tvivel” och hans magiska pekfinger, som så ofta sätts på en punkt där det känns. Här med fina Lisa Ekdal. Att så catchy musik kan rymma så mycket allvar… om man nu lyssnar till texten.
“Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt – eller hur?” // Kram Linda
