När jag var 20 år startade jag alltså mitt första egna dekorföretag, på inrådan av min dåvarande sambo. Han hade själv en firma och sade att jag kunde frilansa och fakturera – lätt som en plätt! Så jag tänkte “ja, hur svårt kan det vara?” och kastade mig energiskt och förväntansfullt rakt ut.
Hade jag vetat hur svårt det hade varit att kombinera företagandet med att inte veta ett endaste dugg om sig själv, eller hur jag skulle lära mig mer om vem jag var och vad jag tyckte, ville, drömde om och önskade… ja, då hade jag kanske avvaktat lite. Men idag är jag stolt och rik på erfarenheten. Kan man ju säga.
Och mina år mellan 20 och 35 år kommer förmodligen aldrig att sluta förvåna mig. Jag var glad och kände mig fri, men gjorde märkliga val i förhållande till vad jag visste om mig själv och livet. Ingenting. Det var som en skiva som gick på repeat i femton varv, där det handlade om att skaffa jobb och uppdrag, snubbla in i en relation som verkade helt underbar, flytta till en lägenhet och kanske bli sambo, men sedan bryta upp ur relationen, byta boende och jobb för att… ja, precis – börja om. Varv på varv i 15 års tid.
Det var väl den bästa skolan för mig, på något sätt behövde jag konfronteras med situationer där jag hade en chans att välja ett nytt beteende – men eftersom jag var så omedveten om mina egna handlingar, så drev det mig in i samma sak om och om igen. Det kändes som om jag levde igenom smått orimliga händelser som jag själv lyckades sätta mig i, och jag kan tycka att det är ett under så här i efterhand att jag… orkade. Att jag inte gav upp. Någonting inom mig måste ha manat på mig att fortsätta, för jag har många gånger undrat över meningen med – allt.
Samtidigt hade jag sinnessjukt roligt, så många gånger genom alla år. Jag träffade en underbar och inspirerande kollega som blev min “partner in crime”, och vi praktiskt taget levde dekoratörsdrömmen under några år – vi kände oss fria, skapande och kreativa, vi fick se nya städer, arbetsplatser och kollegor, events och restauranger, festlokaler och och sandstränder – allt var spännande och alla upplevelser var roliga.
Vi var med om så mycket och skrattade så ofta, att långa perioder kände jag inte av min tomhet, ensamhet och otrygghet. När jag hade gasen i botten var jag bara glad och sprudlande. Hade jag dessutom en ny romans, då var det toppen och jag svävade på moln mellan alla jobb och uppdrag. Kunde det kännas så här? Så jag har inte bara lidit, långt ifrån. Jag har haft ett otroligt rikt liv så här långt och vågat ta chanser – även om jag varit livrädd ibland – men det är mod för mig. Jag har hellre svarat “ja” än “nej” i mitt liv och det har nästan fått mig att krokna, men jag har haft så kul. Dock kom de alltid ikapp när tempot lugnade ner sig något, känslorna från förr… de pockade på uppmärksamhet och jag bestämde mig många gånger för att det inte skulle få ta överhanden. Så jag vred upp volymen på musiken, tempot på vardagen, kopplade ett fast grepp om det jag hade för händer och fortsatte framåt – forza.
Så här i efterhand i vuxen ålder – och som ett terapeutiskt inslag – har jag alltså roat mig med att räkna igenom och kartlägga mina förvirrade år. Mest för skojs skull, eftersom jag idag kan se vad som drev mig då och jag kom fram till att jag under en femtonårsperiod bytte relation, boende och jobb – i snitt en gång om året. Det har slitit makalöst mycket på mig och mina drömmar, men det var ju för att jag inte kunde se vad jag egentligen behövde. Nämligen att våga vara själv. Jag trodde att jag valde rätt varje gång. “Nu blir det bra” tänkte jag. Men eftersom jag aldrig handlade inifrån mig själv, mitt eget hjärta, så blev det utifrån någon annans önskningar och det stämde ju inte för mig.
Uppbrott efter uppbrott blev istället påtvingat, eftersom allt omkring mig rasade när jag en bit in i förälskelsen ändå kände den gnagande ensamheten och otryggheten – som kom inifrån. Jag hann aldrig ifrån den, även om jag försökte att tränga bort känslan av sorg, av att inte känna mig viktig eller fin, känslan av ångest. Jag valde en person och en relation som kunde glädja mig, ge mig trygghet, någonting roligt och kärleksfullt i livet. Och jag fick massor, jag träffade både fantastiska män och män som lärde mig tuffa läxor, men när det inte var på rätt grunder så höll det såklart inte. Jag har förmodligen blivit dumpad oftare än jag har lämnat en relation, för jag har så förtvivlat velat att det skulle fungera. Jag ville ha en egen familj och ansträngde mig till max för att vara “rätt”. Precis så, en relation ska väl inte bygga på ansträningen – utan att det faktiskt funkar rätt bra ändå, med att vara den man är? Även om det förstås kräver en insats från båda håll för att vårda det man har tillsammans.
Jag ville inte bryta upp, ville för mitt liv inte gå igenom separationsångesten ensamheten och saknaden – inte igen.
Men jag kunde inte lura ödet, hur mycket jag än kämpade och insisterade, här fanns det en mening med vad jag lärde mig och jag borde kanske inte ha kämpat emot så förbannat under alla år.
Det var kanske meningen att jag vid 3o års ålder skulle krascha fullständigt och gå sönder, för att jag på egen hand skulle kunna identifiera och limma ihop bitarna och skärvorna av det som spruckit och splittrats, för att på så sätt för att för första gången hitta konturerna på den person jag alltid varit, men aldrig sett.
Det var läskigt, ångestfyllt och befriande – i en helt vansinnig mix.
Efter en tid av förlamande sorg och känslan av kapitalt misslyckande, tvingades jag att börja se mina kvaliteter, egenskaper som jag alltid avfärdat som “värdelösa” för att jag hade känt mig så inuti. Bortglömd, bortvald, ensam, liten och barnslig, ful, tjock och äcklig. Sånt som var mindre fint som jag släpat med mig under årens lopp, när relation efter relation brustit och “ingen ville vara med mig”. Tro fan det, jag var ju ett känslomässigt vrak i så många år.
Den frustration, besvikelse och smärta som trängdes i mitt hjärta var helt enkelt fruktansvärd. Känslor av vrede och sorg vällde fram ur mig, jag isolerade mig från familj och vänner för att kunna reda ut röran och efter vad som kändes som ett evighetslångt letande, fann jag slutligen en underbar terapeut som kunde hjälpa mig att sortera i mina känslostormar, tack och lov. Hon förmedlade till mig att det var okej och att jag behövde känna igenom allt för att någon gång kunna lämna det bakom mig.
Mitt sammanbrott är förmodligen något av det bästa som hänt mig. Men jag hade troligen aldrig valt det självmant eftersom det gjorde så ont.
Å andra sidan spelade det ingen roll, jag gick ju ändå sönder bit för bit och fick istället anpassa mig till mina smärtor och min sjukdomstid.
