En vårdag 2006 greppade jag telefonluren med en skakig hand och ringde till en psykjour. På riktigt. Jag mådde så dåligt att jag höll på att gå sönder i bitar. Ångesten var kvävande, värken i kroppen sprängande och tröttheten var fullständigt utmattande.
Det är inget som helst fel med att kontakta en psykjour, men med tanke på hur jag tidigare levt och tyckt att det var ett tecken på svaghet att vila och återhämta sig, var steget till mitt telefonsamtal oerhört stort – troligtvis var det även därför jag ringde lite för sent i förhållande till vad jag borde ha gjort… men nu stod jag alltså där.
Desperat, sorgsen och som bedövad av smärta.
Ordet terapi är en nära översättning av grekiskans therapeia som betyder “service, behandling eller tillsyn”. Det kan även betyda att läka genom samtal.
Egentligen var mitt enda fokus i det läget att få träffa någon och just prata. Prata om varför jag kände som jag gjorde, om mitt liv, om vad som hände inom mig – med någon som varit med förut och kunde hjälpa mig med att sätta ord på känslorna jag inte förstod själv. Jag ville träffa någon som kändes stark och trovärdig, få svar på mina frågor och få hjälp med att kunna nysta upp mitt virrvarr av känslor på egen hand. Vart skulle jag vända mig?
Och jag fick veta av kvinnan i andra änden – med en röst som lät långt ifrån närvarande och aningen irriterad – att det fanns en tid för mig att få tre veckor senare. Tre veckor. Det här var en nyttig upplevelse för mig, eftersom jag har den med mig idag. Det som erbjuds en relativt vanlig människa som är skör som glas och ringer för att få hjälp i livet, är ett möte tre veckor senare. Levererat med ett pressat tonläge.
Det kändes som att jag höll på att gå sönder, jag tänkte direkt att då dör jag. Det var aldrig läge för mig eller ens påtänkt att avsluta mitt liv på något sätt, men jag visste inte var jag skulle göra av min upplevelse. Min sorg, ensamhet, smärta – ångesten på djupet gjorde mig illamående.
Vad skulle jag göra?
Precis. Jag sade uppriktigt i min egen panik att “då vet jag faktiskt inte vad jag ska ta mig till“, och jag kände verkligen så – men absolut inte så dramatiskt som hon kanske uppfattade det. Redan samma eftermiddag fick jag en tid på psykmottagningen.
Alltså, vem är kaxig och självsäker när man kliver in på en psykmottagning? Som om man inte mådde fruktansvärt redan innan, eftersom det är därför man är där, så tvingas man visa upp sig på allmän plats i en relativt kall och steril miljö – först genom att ställa sig i en helt vanlig kö till en reception och anmäla sitt ärende. Oerhört obehagligt och inte så privat som jag hade önskat, i det läget.
Sedan fick vi besökare sitta uppradade på besöksstolar i ett väntrum – mitt emot varandra och jag visste inte var jag skulle ta vägen, vare sig med blicken eller i min egen kropp. Ibland valde jag att sätta mig inne på toaletten, på det nedfällda toalettlocket, för att komma undan och vänta in min besökstid. Jag stod knappt ut med att behöva hålla upp en fasad inför alla andra, trots att även de gärna slog ner sina blickar i golvet. Jag tyckte att det var oerhört jobbigt.
Vad vi måste tänka på i våra möten, är att det är människor i sköra situationer i livet som söker till en psykmottagning eller någon annan form av hjälp. Många är kanske starka vanligtvis, men i det läge man söker hjälp för sitt sviktande psykes skull – kanske har en nära anhörig dött eller att man just fått veta att ens livs kärlek vill skiljas och man tappar fotfästet ett tag – är det väl av högsta vikt att man blir mottagen på ett värdigt, mjukt och stärkande sätt. Kanske har man aldrig varit så sårbar, rädd och förvirrad i livet som just då.
Det var ju mitt eget val att söka mig dit, men det finns otaliga sätt att bemöta människor som är behövande, anser jag. Och det är en upplevelse värd att bära med sig, även om jag led fruktansvärt just då.
Mitt första möte var förmodligen högt prioriterat efter morgonens telefonsamtal, de verkade tro att jag var självmordsbenägen, eftersom två psykologer mötte upp mig. I efterhand har jag förstått att det kanske inte brukar fungera så. Vi satte oss i ett besöksrum och jag grät så att tårarna rann samtidigt om jag berättade hur trött jag var, genom tårarna kunde jag se hur de nästan lättade sjönk ihop och konstaterade att jag var “utmattad”. “Men, hade du trott att det skulle funka att leva i det här tempot?” frågade en av dem, men oavsett vad han tänkte så var det med respekt i rösten.
Ja, troligtvis hade jag trott det. Jag kände ingen skam över min naivitet då, bara en stor, utmattande trötthet som överskuggade allt annat. Och tur var väl det, eftersom det innebar att jag knappt kunde röra en arm i det läget.
Jag blev sjukskriven ögonblickligen för “utmattningsdepression” som det hette då och det var första gången jag insåg att jag var tvungen att sakta ner min fart, kanske till och med sluta springa. Och det skrämde mig verkligen.
Tiden efteråt fick jag inbokade möten med en egen kvinnlig psykolog, det var ingen av dem som mött mig under jourbesöket, och det var 45 minuter varannan vecka. Vad var det tänkt att det skulle hjälpa mig med? kunde jag undra.
Ganska tidigt hade jag vänligt men bestämt tackat nej till alla former av läkemedel och psykofarmaka som hon bestämt ville att jag skulle börja med, eftersom min magkänsla sade ifrån. “De kommer att hjälpa dig att komma upp till vattenytan, så att du kan bearbeta dina känslor” hävdade hon. Men min magkänsla sade nej. Jag lägger ingen värdering i hur andra vill göra med medicinering, men jag kände starkt att jag ville avstå från det – vad jag ville ha var möjligheten till samtal. Jag ville att någon skulle säga till mig att det kunde bli bra igen, jag var beredd att ta mitt ansvar – bara jag fick prata med en klok människa som kunde guida mig. Förklara min ångest, ge mig lite av sin tid.
Och jag tackar min lyckliga stjärna att jag hade kraft och sinnesnärvaro nog att stå på mig och fortsätta tacka nej – fastän hon inte verkade tycka att mitt nej var ett godkänt svar.
Jag kände starkt att jag inte ville ha medicinen och bad om att istället få hjälp med att i samtal reda ut mina tankar, jag visste att det skulle lätta på trycket något. Jag ville få stöd i processen, men hon ville-bestämt-att-jag-skulle-äta-antidepressiv-medicin (vilket hon upprepade om och om igen som ett mantra) och inte förrän hon tog in en läkare som skulle tala mig tillrätta – och jag berättade att jag inte ville ha medicin, jag som inte ens åt p-piller – gav de med sig. Det kändes som att jag fick välja över mitt eget liv och behandling. Är inte det som är meningen?
Jag lägger som sagt ingen värdering i hur andra vill göra med läkemedel, jag visste bara att jag inte ville ha antidepressiv medicin. Jag ville prata.
Så här i efterhand har jag förstått att en psykolog är mer inriktad på läkemedel än samtal, vilket förmodligen gjorde situationen väldigt jobbig för den kvinna jag blev tilldelad på psykmottagningen. Visst kämpade hon på, men det var tyvärr inte särskilt bra. Hon uttryckte sig som om hon läst sig till fakta i en bok, hon var stolpigt osäker och onaturlig, hon verkade mest stressad, förvirrad och rädd. Men jag hade ett sådant behov av att få ur mig alla känslor att jag klängde mig kvar och pratade, det liksom inte var prio ett på min lista att få konstruktiva eller ens kloka svar.
Det var när den första “proppen” gått ur som jag insåg att jag behövde hjälp med att sortera det känslomässiga. Hur skulle jag hantera mina minnen och känslor, ta ansvar för mitt agerande och göra det här till något som kunde likna en bra erfarenhet och kunna gå vidare?
Naturligtvis var jag i så klarsynt i just det läget, men jag visste ju innerst inne hur elak och respektlös jag varit i tidigare perioder i livet, för att jag känt hur den kvävande känslan kom allt närmare. När jag levde ett förljuget liv som steg för steg blev allt värre, när verkligen inte trivdes med att vara jag. Det ansvaret ville jag ta och ändra på mig. Som ett renande bad…?
Och det var precis så; trots min utmattning och känslomässiga kollaps var jag återigen projektledaren som styrde upp min egen behandling, förvisso med stöd från några av dem som stod mig närmast, och tur var väl det – eftersom det som fanns att tillgå inte lockade mig en sekund.
Jag ville inte ha det som det var meningen att jag skulle tacka ja till.
Så, vad gjorde jag? Sökte hjälp privat vid sidan om samtalen i landstingets regi. Och det var som skillnaden mellan dag och natt.
Och tur var väl det, jag behövde verkligen stöd.
Genom kära vänners kontakter fick jag tag på en kvinna i min egen ålder som höll på att utbilda sig till terapeut inom psykosyntes, vilket betyder ungefär “att göra själen hel”.
Och det var exakt vad jag behövde den perioden i mitt liv – en hel själ.
Denna unga kvinna hade valt att utbilda sig inom samtalsterapi. Hon hade ett genuint intresse i människors personliga utveckling och framsteg – hon var delaktig i min smärta och gav mig både tid och goda råd. I några månader var hon livbojen jag kunde hålla i för att inte sjunka. Hon gav mig styrkan igenom känslorna med sitt tålmodiga lyssnande och kloka, konkreta tips att ta med sig i min vardag.
Varje möte med henne var en kreativ aha-upplevelse, och det är en tid i livet som jag alltid kommer att värdera väldigt högt. Jag var beredd att påbörja min resa och hon fanns där för att stötta mig. Min trygghet låg i att jag kände att hon skulle ta emot mig om jag skulle börja vackla eller falla, men jag reste mig sakta men säkert upp själv. Det var ju mitt mål.
Även om hon aldrig sade något, så både förstod jag och kände intuitivt att hon själv hade en hel del med sig i bagaget och det märktes att hon kunde relatera till mina upplevelser, en person som läser till terapeut måste i många fall gå i egen terapi genom sin utbildning. Jag kände trovärdighet, tyngd och förståelse från hennes sida, hon såg vad som gjorde ont och kunde bemöta det med värdighet och naturlighet – jag upplevde en stor skillnad i de två olika behandlingsformerna.
Jag höll kvar terapeuten i runt ett års tid och det var en otrolig resa.
Så småningom hamnade jag i en session med Göran Boll och Medicinsk Yoga, tack vare tips från min mamma som börjat läsa hos honom till yogaterapeut. Hon tyckte att det var en fantastisk terapiform och bokade in en tid för mig hos Göran. Det var ett spännande möte!
Eftersom jag hade rensat ur en hel del skräp genom mitt år av samtal, hade jag kommit lite närmare sanningen om mig själv och mina känslor, så jag var ärlig och uttömmande hos honom. Jag fick ögonblickligen förtroende för honom, han ställde raka sakliga frågor och förklarade för mig vad han såg i mig.
Hur min självkänsla var så låg att min gränssättning var obefintlig, samt en hel del annat som även det stämde – det kanske man å andra sidan inte behövde vara Einstein för att se på mig, men Göran uppmuntrade mig och sade jag själv kunde göra skillnad, det väckte såklart ett hopp i mig! Kanske kunde jag må bra?
Han rekommenderade mig ett specifikt yogapass med en extra övning för de problem jag hade, sedan var det “bara att börja yoga”. Så det gjorde jag.
Det var faktiskt Göran Boll som frågade om det inte var min framtid att bli Lärare och Terapeut i Medicinsk Yoga. “Eh, nej…” svarade jag, kanske lite för fort. När jag tänkte på saken efteråt sjönk det ändå in i mig… det var väl egentligen där jag ville vara? Jag ville ju kunna hjälpa människor att hjälpa sig själva, med utgångspunkt i samtalet? Och eftersom jag hade denna egna erfarenhet med mig, skulle jag kunna “möta människor med trovärdighet”, sade Göran. Jaså?
Jag som var mitt uppe i ett antal anställningar och jobb där jag egentligen inte ville vara, allting stressade mig och jag längtade bara ut. Men till vad? Jag såg ändå inte hur det skulle gå till, jag kunde ju ingenting om yoga eller… och så satte jag bara upp nya hinder för mig själv. Praktiskt.
Man kan säga att jag helt enkelt inte var redo just då att fatta det beslutet.
Och resten är ju historia. Jag valde naturligtvis att utbilda mig till både Lärare och Terapeut inom Medicinsk Yoga och det känns som att jag har hittat “hem”. Att det är här jag ska vara.
Det skär i mig när jag ser och förstår hur även andra som inte mår bra blir bemötta när de söker hjälp – och jag har hittat ett sätt för människor att kunna hjälpa sig själva.
När vi sätter egna ord på vad vi varit med om, kommer verkligheten upp till ytan. Genom yogan kan man sedan leva igenom och hantera dessa känslomässiga minnen och upplevelser, så att det går att komma ut lite mer hel på andra sidan.
Och yogan skapar aldrig smärta eller kaos inom oss, tvärtom kan yogan vara nyckeln som hjälper till att släppa upp dessa inkapslade känslor och beteenden.
Om det är något jag vill förmedla så är det att aldrig ge upp, det finns så mycket att leva för – även om det kan vara svårt att se ibland när det är mörkt. Och istället för att fly från smärtan kan vi gå in i den och utvecklas som människor.
* Här kan du läsa mer om mötet med Medicinsk Yoga för mig.
* Här kan du läsa mer om du är intresserad av en enskild session för att hitta fram till personlig yoga för dig.
* Och här kan du nå mig via mitt kontaktformulär.
Varmt välkommen.
